Dom stängde nattklubben
Byggde om den till konstgalleri.
Det sa alltid någonting
Om förändring
Men hur mycket allt blir annorlunda
Fortsätter skiten vara detsamma.
Neonljusen kastade skimmer i vattenpölarna
Små sjöar av forna tiders dans.

Jag minns en tavla
Som täckte en vägg
En strid, en kamp
Allt skulle hinnas med
Allt skulle göras om
Det fanns små regler
Om vem som var vad
Och vem som skulle spela huvudrollen

Jag minns något från längesen
På den tiden då jag alltid hängde från klippavsatser
Kämpade för att inte falla ner
Och slå ihjäl mig mot stenen.
Det skulle bli för jobbigt
Att ta hand om kladdet efteråt
För ibland är det så svårt att explodera.

Det är svårt, du vet
Att klippa filmen och se
Hur långt man kommit
För man ser att man har
Dubbelt så långt kvar.
Ett steg fram, två steg bak
Men det finns en charm
Att försöka ta bort det där man aldrig ville se
Saker som inte borde vara bortklippta scener

Ambulanserna krockade någonstans där på bron
När man behöver det som mest
Finns ingen hjälp att få.
Du vet, jag ville alltid vara en ocean
En droppe i ett hav,
ett försvinnande i mängden
Men sprickorna i fasaden
Den flackande blicken
Sade mer än mina ord
Det var väl det du sade?

Det fanns aldrig en plats för oss
Vi är för evigt dömda
Att vara skuggor i denna kalla värld
Två stycken varma fläckar
i ett evighetsstort spökhus
Nattfjärilarna flockas runt våra hjärtan
Ska det vara så jävla svårt med lite balans?

I bruset smyger sig framtiden på
Jag sade alltid att allt löser sig
Men sanningen är
Att jag förväntar mig ingenting
Inga guld och gröna skogar
Ingen tonartshöjning i sista refrängen
Ingen solnedgång i sista scenen

När sista ackordet slagits an
Faller vi igen.