Ja, här kommer ytterligare ett semesterkort.

Här sitter Anna och jag och äter nere vid hamnen i Rovinj, precis på det lilla torget där man har perfekt utsikt över hamnen och den lilla badstranden. Gårdagens party på båten blev både sen och blöt. Så idag reparerade vi oss med pizza.

Vi satt och pratade om ditt och datt. Ska sanningen fram så beskrev jag i flödande ordalag hur sexet med Ricky hade varit inatt. Sådär, tyvärr. Fantasilös, trög och knappast någon tiotaggare. Han får en svag fyra. Anna fnissade och ställde en massa löjliga frågor.

Men sen hände något oväntat. Vi var helt oförberedda på det hela. Det skedde så snabbt.

Vi slötittade på två mörkhyade män som började sopa stenläggningen med kvastar, som längst ut har något som påminner om en sammanknuten risbuske. De svepte varv efter varv, håglöst och till synes planlöst. Vi märkte knappt att en kroatisk familj slog sig ner vid restaurangen, kanske fem meter från oss. Klockan var bortåt halv fyra på eftermiddagen. Det hade blivit dags för lunch för familjen, sent såklart men äter man middag vid tiodraget på kvällen, är det väl rätt lagom.

Pappan pekade ut var de andra skulle sitta. Han bar en mörk kostym och den vita skjortan var öppen i halsen. Svartblankt hår och en liten mustasch. Påminde lite om Robert de Niro i utseende och rörelser. Mamman hade en mörk klänning och en färgglad scarf i halsen. Spacklad i svart och med yvigt mörkt hår. Sonen var kanske tio år, välkammad, med kortbyxor och gul skjorta. Hans syster var några år yngre och hade långt ljust hår. Klänningen var rutig. De satte sig förmodligen till bords precis som hemma. Mamman och pappan mittemot varandra och sen barnen på sidorna. Pappan med blicken ut mot torget. Mamman med ansiktet in mot cafédörren. De pratade, gestikulerade och serverade runt brödet och olivoljan. Det obligatoriska vinet kom in. Barnen drack mineralvatten. Varken jag eller Anna pratar någon kroatiska.  Men vi kunde tolka innehållet genom rörelser och ansiktsuttryck.

Det fanns en generös stämning runt bordet. Alla gav sitt. Frågor och svar. Man skrattade. Sonen fick en klapp på kinden av pappan. Flickan grävde i djup koncentration efter en snorbuse . Mamman vred huvudet, skrynklade ihop ansiktet i en missnöjd grimas och slog till flickans hand lite lätt. Flickan slog ned blicken. Pojken sa något. Skrattade åt systern. Mannen vände huvudet mot honom. Gjorde en gest och smattrade iväg ord. Pojken tittade rakt fram, blev stel. En skiftning i ansiktet. Han såg plötsligt rädd ut. Mamman sa något, såg sig om runt de intilliggande borden, sökte andra restauranggästers blick. Lutade sig närmare mannen, viskade något. Han ryckte till, lutade sig bakåt och slog ut med armarna. Lyfte handen, visade ett pekfinger som han rörde framför hennes ansikte. Flickan började gråta. Han tog tag i hennes kind, nöp tag och skakade till. Hon satt käpprak i stolen nu, torkade tårarna. Mannen höjde rösten men tystnade hastigt då servitören kom och ställde ut några smårätter på bordet. Alla var knäpptysta. Såg ut att vänta. Stirrade framför sig med tom, besvärad blick.

När servitören gick sa mamman något, och avslutade med att lägga armarna i kors. Mannen gjorde en gest med kroppen, drog handen genom håret och slog sen näven rätt i bordet så de små tallrikarna hoppade. Reste sig sen halvvägs upp och måttade örfilen mot hustruns kind. Jag såg hans spända anletsdrag, ilskan och det förfärade ansiktsuttrycket hos kvinnan. Hon visste vad som skulle komma, spände bara kroppen och ansiktet. Gjorde ingen ansats att dra sig undan. Armen svepte över bordet men handen stannade upp någon centimeter från hennes kind. Handen darrade. Plötsligt irrade hans blick över dem som satt vid borden intill. Hans barn såg vettskrämda ut, satt orörliga och med spända kroppar. Handen fortsatte sin rörelse men blev till en smekning på hennes kind. Han drog handen upp och ned ett antal gånger. Såg hatisk ut men klappade henne. Mammans blick vandrade bland dem som satt intill medan hon tog emot smekningarna. De upphörde, lika plötsligt som de kom. Han satte sig med en duns, gjorde en uppgiven gest med händerna och tog tag i gaffeln för att börja äta. Mamman stirrade ner i tallriken, suckade och följde så hans exempel. Barnen tittade på dem under tystnad och sedan på varandra. Som på en given signal tog de upp gafflarna. Måltiden fortsatte. Tystnaden verkade kompakt. Stämningen var som om ett tungt moln hade dragit in över deras matbord. De avslutade utan ett ord eller blick på varandra det som skulle bli en trivsam familjesammankomst, betalade och gick.

En vit duva seglade in på torget och satte sig på kanten av den lilla fontänen. Allt i vitt. Källklart vatten över kalkstenen i en evig rörelse. Duvan satt där i allt det vackra. Lyfte stjärten och sket. Även det i vitt.

Och vi fick plötsligt något viktigt att prata om.

                                @