De höga kyrkväggarna är mörka med rektangulära mosaikfönster. Ljuset strålar in och får kyrkorummet att bada i ett mjukt sken. På väggarna hänger stora renässansmålningar, med änglar, sirener och Kristusmotiv i sina guldramar. Alldeles i linje med altaret och den lilla talarstolen, "ambon", återfinns vid långväggarna en uppsättning biktstolar. 

Kvinnan är klädd i svart. Hon stannar vid skålen med vigvatten, strax innanför ingången till kyrkan. Hon doppar fingrarna i vattnet, går ner på knä och gör korstecknet. Hon bär en halskedja med ett krucifix av guld. Hennes stora, mörka ögon söker sig bort mot altaret och det stora korset, med den korsfäste Jesus på. Hon sneglar därefter mot tabernaklet och evighetslampan, som ständigt ska påminna om Kristi kropp och närvaro i kyrkorummet och i sakramentet. Söker till sist lite extra stöd genom att betrakta var och en av korsvägens stationer. Hon kysser krucifixet runt halsen och reser sig vigt. Med långsamma, dröjande steg går hon fram mot ett av biktbåsen och tar plats på den lilla britsen. Hon stänger dörren och drar för skynket. Väntar på sin fader.

En sidodörr i kyrkan öppnas och en präst i svart rock och med ett lila band över axlarna kommer ut i kyrkorummet. Det är fader Ignatius som idag har i uppgift att ge syndernas förlåtelse till de församlingsbor som vill få hans tröstande ord. 
 Han sätter sig på britsen utanför biktstolen och skjuter ifrån luckan in till båset. Genom det rastrerade fönstret ser han en kvinna, som har svart hårman och stora, välsminkade ögon. Han tycker att hon är i trettioårsåldern. 
- Jag lyssnar, mitt barn.
- Fader, jag har syndat. Syndat grovt och återkommande. Jag är en synderska.
Fader Ignatio ser genom gallret hur hennes läppar vibrerar och han förstår att hon är i djup rörelse över sina synder.
- Och vad har du gjort?
- Jag vet inte hur jag ska börja. Det känns svårt att berätta för er.
- Det här är inget möte mellan dig och mig. Den här relationen handlar om det heliga sakramentet. Det är ett möte mellan dig och Kristus. Förstår du, jag är bara ett medel?
- Jo, jag vet ju... egentligen.
- Seså, börja nu.
Det blir en paus, då hon samlar sig. Prästen sneglar genom ett av hålen, ser hur hennes fylliga läppar fuktas av tungan och hör hur hon harklar sig för att sätta igång.
- Jag känner köttets lust, kan inte låta bli.
- Det är ingen synd, det beror på vem du ger dig till.
- Ja, det är just det. Min man, Umberto räcker inte längre för mig. Han gör så gott han kan, men det blir ändå bara några gånger i veckan. Jag blir tokig, kan inte tänka på något annat. Vaknar med den där sugande och pirriga känslan i kroppen varenda morgon. När Umberto gått till arbetet, måste jag bara... ja, själv, alltså... onanerar säkert tre fyra gånger om dagen. Det lugnar den värsta lusten... men, räcker inte.
- Det är synden som slagit klorna i dig, mitt barn. Du ska inte ägna dig åt självbefläckelse, det är en synd inför Gud att göra så.
- Jag vet, men har inte kunnat låta bli. För ett tag sedan åkte jag bussen in till torget. Det var en gammal buss, som skakade och höll på. Galonsätet skakade så att jag fick en orgasm enbart genom att sitta där. Bussen stannade vid Altonatorget precis när jag fick en så utdragen orgasm att jag skrek rätt ut i bussen, till mina medpassagerares stora förskräckelse. De lade ned mig i mittgången och ringde till ambulans. Där låg jag med ett saligt leende på läpparna och försökte avvärja transporten. Det var så pinsamt!
- Det är illa, det här. Har du känt begär efter någon annan man?
- Oh, ja... hela tiden. Det har varit nära flera gånger. Det är därför jag kommer hit. För att få råd. Vet ju att det är en stor synd. Men känner mig osäker på om jag förmår stå emot. Dessutom börjar jag känna begär efter andra kvinnor. Marta i ostaffären måste undra om jag är tokig. När hon skär ost, ställer jag mig alldeles bakom henne, luktar på hennes hår och blir alldeles upphetsad av att se hennes former under det där plastskynket. En gång gned jag mig mot det, ville känna hur jag gled mot plasten. Men skojade sen bort det. Det blir ännu värre nu, det jag ska berätta...  känner hur jag blir generad. Men jag kan bli upphetsad av vissa djur också, det startar fantasier. Olivias schäfer springer alltid och nosar på mig, buffar i mitt underliv, han känner hur öppen och villig jag är. Och jag kan inte låta bli att titta på hans... ja, där under. Som står rätt ut. Och vill ha den i mig.
Fader Ignatio suckar högljutt, läser en kort bön och fortsätter.
- Du har anträtt en farlig väg, mitt barn. Du måste stå emot. För din egen skull. Men även för Umbertos. Och för kyrkans skull.
- Men, vad ska jag göra?
- Du ska ha tillit till Gud. Och till mig. Vi ska gemensamt driva ut de onda andarna som har tagit din kropp i besittning, lita på det. I mitt ämbete ingår att sänka mig ner till ditt tillstånd, att ge dig Guds vederkvickelse utan sorg eller skam. Det är en glädje att få vara Herrens verktyg. Och avsett mina metoder, ska du veta att de är sanktionerade av Gud. Vi ska befria dig. Och du ska åter höja dig och få känna jungfru Marias renhet i din kropp.
Det kommer hulkande snyftningar inifrån biktbåset.
- Jag gråter... av glädje. Jag vill bli ren, naken inför Gud.
- Vägen dit är törnbeströdd, men vi kommer att segra. Du kommer till mitt ämbetsrum i eftermiddag klockan fyra. Förstår du?
- Ja, jag kommer.
- Låt oss be tillsammans.
- Ave Maria, gratia plena, Dominus tecum. Benedicta tu in mulieribus, et benedictus fructus ventris tui, Iesus. Sancta Maria, Mater Dei, ora pro nobis peccatoribus, nunc, et in hora mortis nostrae. Amen.

Fader Ignatio fortsätter sen att själv rabbla latinska böner medan han trycker ögat mot gallret för att få ytterligare en glimt av kvinnan. Han ser överdelen av en lila top och ett par fullmogna bröst. Bröstet häver sig av rörelse och han hör hennes lågmälda gråt. När hon gör en rörelse glittrar det till i det krucifix som pryder hennes hals.
 Han kastar en hastig blick runt omkring sig och griper sen tag om den erigerade lemmen under prästkappan, drar förhuden fram och åter i allt snabbare takt, medan han i tanken formulerar ingredienserna i deras nästa botgörarmöte.  

                                                        *

 Fader Ignatio är andlig ledare för kyrkans verksamhet. Det är hans uppgift att undervisa församlingsborna i den heliga skrift och se till att de lever ett kristet och sedligt liv. Kyrkans regler är stränga men rättvisa. Det är hans uppgift att tolka bibeln men även att utdöma och verkställa straffen för dem som inte låter sig hållas på den rätta vägen. Straffen utdelar han med hård men kärleksfull hand, androm till näpst och varnagel.
Han är i 60-årsåldern, överviktig och med ett grånande skägg, kantigt ansikte och har en bred mun han sällan skrattar med. Han ser med stor vördnad på sin uppgift. De handlingar han utför är sanktionerade av Gud, det har vederfarits honom redan i en dröm för 10 år sedan.

Han ligger på sin schäslong i arbetsrummet. Ögonen är slutna och han befinner sig

någonstans i sina innersta drömmar. Han drömmer om sommaren.

Jag hör kluckande vatten och ser glitter i vågskvalpet. Ser unga flickor med späda kroppar och knoppande bröst, som badar nakna i vattenbrynet. Jag känner syrendoft. Gömmer mig bakom en prunkande buske. Bladen dansar, vågrörelse inför min syn, ser dem bada, de små liven. Känner någonstans att jag kan bli upptäckt och får en krypande känsla av obehag. Min blick etsar sig fast vid den långa mörka, hon med lockigt hår som en kerub, med liljevita kullar till bröst och smal midja. Det glimmar av fukt i underlivshåret och jag ser en halskedja glittra i ljuset. Jag andas snabbare, ser dem tvaga sina kroppar med en tvål, som de skickar mellan sig. Njuter av utsikten, liljebröst som darrar, vårtor som krymper i det kalla vattnet, rundade stjärtar med hull och sviktande daller, öppna sköten som lyser blodröda, skratt och de där öppna ansiktena som ännu hör ungdomen till.
Han mumlar något ohörbart i sömnen och återvänder sakta till verkligheten. Hör ljudet, tre försiktiga. Det har knackat på hans dörr. Han sneglar på klockan. Den är fem i fyra.
Han vet nu att hon heter Constancia och är gift med försäkringsmannen Umberto sedan några år tillbaka. Känner även hennes föräldrar och syskon. Familjen åtnjuter respekt, pappan är restaurangägare och hustrun av god släkt. ·
Hans bädd står vid fönstret i arbetsrummet. Rummet är sparsamt möblerat med en mörk ekkista, ett skåp, ett skrivbord i ek och en kontorsstol, ett krucifix på väggen och en mindre schäslong med smidda hörn. I de stora hållarna brinner stora ljus på ömse sidor om skrivbordet.
Han blir sittande på sängkanten och befaller med hög röst "kom in". Dörren svänger sakta upp och så står hon där på tröskeln. Den svarta dressen är utbytt mot en cremefärgad klänning med slits i sidorna och grå remskor med klack. Constancia smyger in och ställer sig med böjt huvud alldeles intill prästen vid sidan om schäslongen. Där står hon och väntar.

- Mitt barn, du ska inte vara rädd. Men det är dags nu. Vi ska driva ut den där demonen gemensamt. Ont skall med ont förgöras. Kom hit!
Constancia tar några snabba steg, så att hon blir stående alldeles framför Fader Ignatius.
- Gud vill göra mig till redskap. Jag kan inte säga emot. Och du ska bara lyda. Inte ifrågasätta. Så finns det en väg ut för din rening. En törnebeströdd väg, men det är ditt enda hopp. Är du beredd att följa den?
- Ja, Fader!
- Ta av dig dina underkläder, nu!
Constancia ser först ut att tveka, men ser honom i ögonen. De är uppfordrande och kalla. Hon för in händerna under klänningen och tar med en elegant rörelse av sig de spetsförsedda stringtrosorna.
- Fall på knä inför mig, nu!
Constancia tvekar inte, hon faller genast ihop inför honom, medan Fader Ignatio reser sig upp och lägger handen  på hennes hjässa.  Så lyfter han på prästkappan. Constancia stirrar oförstående, ser den erigerade lemmen närma sig ansiktet och känner hur han bryskt trycker in den djupt in hennes mun. Hennes ögon tåras, men hon gör inget motstånd. Han håller om hennes huvud i ett stadigt grepp, och drar hennes huvud fram och åter, så att hennes mun får ta emot hans lem ända ner i svalget. Kräkreflexen gör att det vänder sig i magen, men hon kommer inte loss.
Efter någon minut drar han sig plötsligt ur och sliter runt henne så att hennes överkropp blir vilande mot sänggaveln. Med ett enda tag drar han upp klänningen över stjärten. Constancia kryper ihop med krum rygg över sängen, men möts av en hård dask över stjärten.
”Nu ska du svanka, din slyna, din oförbätterlige synderska . Visa nu bara, vad du kan och har drömt om, visa hur du vill ha det”. Han sjunker ner bakom hennes rygg och drar fram läderremmen han dolt i sin prästkappa. Ett slag blir två, tio blir tjugo. Slagen haglar över hennes stjärt och rygg. Hon kvider, slingrar sig och försöker komma undan, men Fader Ignatio håller henne i ett stadigt grepp, trycker ner henne mot sängen. Constancia hulkar ljudligt, men allteftersom ersätts gråten av mer djuriska läten från hennes strupe. De förändras , tilltar i styrka och plötsligt rätar hon upp ryggen och spänner upp stjärten mot Fader Ignatio. Han ser att hennes kön är vidöppet, vått så det stänker om det och att hon gör krampande samlagsrörelser för varje slag han slår.
Han går ner på knä bakom henne och trycker med en enda snabb rörelse in sin lem i det öppna könet. Constancia stönar till och svarar direkt på hans hårda stötar. Fader Ignatio grymtar,  och ökar takten tills de förenas i en allt snabbare rytm. Constancia  spänner sig för varje stöt och söker sig ned med sina fingrar till sin egen klitoris, som hon börjar massera allt hårdare. Hon känner att kåtheten är så stark att könssaften rinner ner längs insidorna av hennes lår. Dansen mellan de två stegras tills Constancia börjar darra okontrollerat och slutligen tar emot sin orgasm med ett vrål.
 Fader Ignatio drar runt henne och ner på knä, medan han i ursinne sliter i sin lem  framför ansiktet på Constancia. Plötsligt börjar han kvida, roterar med höfterna och spänner sina skinkor i kramp när det går för honom. Han kommer i långa kaskader i hennes ansikte och låter det sista hamna alldeles runt ögonen, som ville han riktigt bestraffa henne. Sakta sjunker han sen ned på sängkanten.

Hon står där på värkande knän, känner sig yr men vågar inte ens torka sig i ansiktet, utan blinkar bara upprepade gånger med ögat fullt av klet.
Han rycker upp henne på benen och visar henne bryskt mot dörren.
- Kom ihåg att jag gör det här för Guds skull, i hans nåd. För att du ska bli värdig. Du ska komma hit varje tisdag och torsdag klockan fyra. Du kan gå.

Constancia nickar stumt och stapplar iväg mot dörren. Där vänder hon sig om, gör korstecknet och niger hastigt för sin herre.

Efter att ha lämnat arbetsrummets går hon snabbt ut genom kyrkans sidoport. Dörrlåset klickar igen bakom henne. Hon betraktar gatulivet utanför grindarna. Som bara fortsatt som vanligt under hennes kyrkobesök. Hon ler för första gången på länge.

                                                       @