Uppochner.

Vi drömmer för att det gör oss levande.
Om nakna kroppar och om kyssar som egentligen är leenden
och leenden som egentligen är kyssar.
Det är vi två och ett täcke som fastnar då våra kroppar rör sig.

Runt och över och under.

Vad är meningen med att vara någons om man inte får ta varandra?
Ta på varandra.

Vad skulle meningen med kärleken vara,
om den inte gjorde oss mottagliga för livet?

Det är ett sådant färglöst mörker som luktar parfym och sommar och natt.
Sepiatoner som leker över våra kroppar och lyser upp den svala nakenheten som trots gåshud, brinner under våra skinn.

Det är hår som flyter ut över kudden och jag briser framför dig så som du brister framför mig.

Överallt är endast vi.

Små delar av oss svävar i rummet och din närhet blir så påtaglig när jag andas att jag förundras över hur jag någonsin velat sluta.
Din luft är det enda jag behöver.

Händer.
Kyssar.
Läppar.
Tunga.

Smala ord som sväller och breder sig ut över oss.
Och jag älskar dig.
Jag verkligen älskar dig.

Vi drömmer om livet för att drömmar ger oss verkligheten baserad på lycka.
Vi drömmer för att verkligen få leva och inte bara överleva.

Jag tappar så lätt bort mig i dina ögon.
I dina blickar och långa kast.

Jag glömmer bort vem jag blir och om jag ens är någon,
utan dig.

Allt är inte mörkt men man blir blind när man ser,
här finns bara vi och vi är ständigt upp och ner.