Jag trodde att det var saknaden som var det värsta
och på något sätt är den nog också det.
Inte den lätta saknaden som fladdrar upp i huvudet ibland.
Inte den som gör sig påmind och lämnar ett grått moln som luktar smärta.
Nej, jag trodde och tror kanske än,
att det värsta är saknaden som man ser långt bort i korridoren.
Den man går emot och inte vill möta.
Den som rusar de sista tio metrarna och slår huvudet före, mitt i magen,
så man spyr och det kommer bara blod.
Den saknaden är nog det värsta.

Men så finns det ju det här.
Det här mellantinget som bara är.
Ett skikt av smaklös vattenpölsfärg och de brunsvarta nyanserna som snön vid vägkanten får.
Jag känner mig övergiven men inte i närheten av rädd.
När du flyr ifrån allt för att kunna ramla in i mig igen. Då släpper jag trådarna.
Förstår du inte?
Alla lösa rep ligger på marken och ingen håller i dem längre för vi skiter i det här.

Jag längtar inte. Jag saknar inte.
När du kysser och smeker mig vill jag bara gå.
Resa mig upp och gå ifrån dig. Göra frukost. Sätta på en film.
Leka 7 och orörd. Oförstörd.

Letar brister i dig för att kunna skjuta bort känslorna.
Och nu ligger trådarna på marken.
Utan sorg eller vemod. Bara öppna minnen som du är välkommen att gråta över.
Så som jag blött ner varenda rent lakanset med både blod och tårar.

Här står jag.

Slut ute all ångest. Jag känner ingenting och det vill jag tacka dig för.
Du vet hur man ska göra.
För att riva ner en mur.
För att bygga ett förtroende.
För att krossa en sanning.

Nu är jag ingens, igen.
Och dina kyssar är ett mellanting
mellan
ingenting.