Vi bodde fortfarande i min barndomsby när det jag nu ämnar berätta utspelade sig. Det kunde väl ha varit 1954  på hösten eller våren.

Till frukost åt vi bröder alltid Corn Flakes, och på den tiden fanns bara Kellogg’s, originalet. Flingorna då var gigantiska, inte som nu bara små, gulaktiga flak. På baksidan av de stora flingpaketen fanns ibland roande saker för smått folk, sådant vi kunde klippa ut och sätta ihop, t.ex. små landskap eller masker.

Under våren 1954 fanns en gång ett löftesrikt skräckinjagande gorillaansikte på paketet, något som min fyra år äldre bror blev väldigt intresserad av. Han var alltid idérik, finurlig och påhittig eller som min mor på den tiden brukade säga: "Femtanfiffig och åttakantig." Han var min barndoms ledargestalt. Jag hängde bara på hans påfund.

Brorsan klippte ut masken och försåg den med vitt gummiband från mors sylåda. Med denna över ansiktet och fars bruna läderhandskar på fötterna var det inte mycket som skilde honom från en riktig gorilla, förutom att en riktig gorilla kanske inte hade varit lika skräckinjagande och låtit så farlig i en treårings späda öron.

Som Kalle och Hobbe gör idag i sin serie, flängde vi omkring i hela huset, jag före och min bror efter, båda vilt skrikande och tjoande. Mor försökte få oss tysta och lugna, men den uppmaningen bet inte på oss. Vi var helt överexalterade och bortom alla förmaningar. Ena stunden var vi i  nedervåningen och i den andra flög uppför trappan och så ner igen, tills gorillan nästan nafsade mig i hälarna på uppvägen, skrattade och skrek på samma gång. Det blev till slut för mycket! Vi gick över en gräns. Jag slant med fötterna och föll framåt utan att kunna ta i med händerna, slog mig blodig i pannan och fick ett några centimeter stort sår. Tårarna och blodet sprutade. Gorillan hängde med huvudet.

Ja, aldrig har man sett en mer ångerfull gorilla, nu med masken på sniskan, som när jag for iväg i taxi med far till doktorn. På den tiden hade far inte körkort. Det tog han först några år senare, vid fyllda fyrtio. Mor tog det aldrig.Raskt och flinkt fick doktorn ihop såret med några klämmor - utan att sy.

Efter flera timmar kom jag åter hem - men blev aldrig mer jagad av någon gorilla i trappan. Vår Kalle och Hobbe-verksamhet fortsatte dock på andra områden.

Numera blir jag nog, som Orup, hellre jagad av vargar.