Två av fångvaktarna släpar fram de två till det gamla träbordet och trycker ned dem på stolarna.
Männen som sitter ner är orakade, blåslagna och kläderna är i trasor. Den ljuse mannen har ett långt sår från pannan och ner mot hakan. Den kortare och mörke har en stor lilafärgad bula vid tinningen och hans läpp är sönderslagen. De möter varandras blick, men sitter tysta.

Den tredje soldaten, som verkar bestämma kliver fram till bordet och lägger en stor revolver mittemellan männen. I bakgrunden står de två andra med gevär och bevakar fångarna.
- Vi har ingen nytta av er båda. Det räcker med en fånge för att få igenom våra krav. Så en av er måste dö. Ni bestämmer själva vem det blir. Ni får tre minuter på er att bestämma.
Han sneglar mot armbandsklockan och börjar ta tid.
De två männen sitter blickstilla. Det blir den ljuse som bryter tystnaden.
- Vad fan menar han?
- Allvar, verkar det som.
- Men, hur ska vi kunna bestämma?
- jag visste det här. Att de inte behöver oss. Ville det inte, men visste... hur länge har vi varit här? En vecka, två veckor?
- Snabbt, tiden går. Vad är det som spelar roll?
- Jag vet inte. Vi vill väl båda överleva?
Soldaten ser på dem med stickiga mörka ögon. Han säger något över axeln och hans kamrater skrattar högljutt. Sen tänder han en cigarett och sneglar åter mot klockan.
- Bestäm nu då, min klocka går. Det är bara två minuter kvar.
Männen suckar djupt. Kallsvett börjar tränga fram i pannorna och de är alldeles röda i ansiktena.
-  Fan, det här är inte klokt. Jag ... jag är frisk!
- Jag med!
- Jag är gift och har två barn.
- Det är jag med. Men jag har tre barn.
- I vilka åldrar? Mina är två och fem år.
- Mina är lite äldre.
- Innan jag blev inkallad var jag tandläkare.
- Jag är kemist. Arbetar med att förädla jordbruket.
- Min hustru är sjuklig. Har haft cancer i livmodershalsen. Hon går på kontroller ännu.
- Hur länge sen är det hon opererades?
- Fyra år.
- Då är risken minimal...
- Men tänk om hon får det igen... barnen?
- Mitt äktenskap knakar. Skilsmässa, är det så mycket bättre för barnen?
- De flesta barn har föräldrar som inte lever ihop. Det brukar gå bra... som person. Jag är positiv och drivande.
- Det låter bra. Jag är kreativ, lite tänkare och har humor. Kan ta kritik.
- Jag är initiativrik, får lätt med mig människor. Har respekt för andra.
- Min mamma är änka, ensam. Jag är enda barnet. Hon behöver mig.

Knytnäven dunkar ner i bordet. Soldaten stirrar på dem i tur och ordning. Greppar sedan revolvern och sätter den mot den mörkes panna. Hanen spänns med ett metalliskt klick. Den mörke börjar skaka i kroppen, munnen står halvöppen och tårar rinner ned för hans kinder. Ögonen är uppspärrade och irrar runt i rummet. Han är nära full panik. Plötsligt svänger revolvern över till den ljuses sida och mynningen trycks in vid tinningen. Den ljuse börjar hyperventilera, andas frustande och kan knappt hålla sig kvar på stolen. Han blundar hela tiden. Medfången mittemot sjunker ihop i stolen, men fixerar sin olycksbroder med blicken.
- Så, vad kom ni fram till? Vem ska dö?
Den mörke och den ljuse utbyter blickar. Ingen tar initiativ till att börja prata.
- Berätta för i helvete, annars sparar jag livet på den som säger nåt först.
Männen nickar, ser ut att resignera. Den mörke harklar sig.
- Vi jämförde våra liv. Lever rätt lika.
Han nickar åt den ljuse, som tar över beskrivningen.
- Ingen sjukdom, vi är gifta, har barn, jobb, är helt normala.
- Så, vem blir det?
- Vi kan inte... det går inte.
- Men berätta då. Så får jag avgöra. Men först, vänta...

Soldaten går bort till cellens hörn och drar ner uniformsbyxorna. Han urinerar rätt mot väggen, gör den obligatoriska "avskakningen" för att inte få urin i kalsongerna och drar sedan upp byxorna igen. Han ler när han kommer tillbaka.
- Så, inget går upp mot att lätta på trycket. Nå, ge mig era berättelser.

Det tar tio minuter den här gången. Båda fångarna är lite mer mångordiga, lite mer omständliga i sin framställning, lägger till värderande stödord och försöker tala "för varan". Soldaten nickar ibland, ser alldeles neutral ut vid några tillfällen och får något hårt över munnen vid något svar. Tio minuter. Sedan är allt över. Tystnaden breder ut sig i den gamla jordcellen. En soldat i bakgrunden gäspar.

- Ni har rätt. Det är svårt att välja. Vad gör att någon ska förtjäna livet? Eftersom ni båda har så mycket som talar för att ni ska få behålla livet, blir det allt mindre egenheter som fäller avgörandet. Motiv för livet? Vem förtjänar det mest? Är det ålder, antal barn och deras ålder, ansvar för andra, uppgift i samhället, karaktärsdrag eller vad spelar egentligen sånt för roll när någon ska dö? Jag funderar på att låta slumpen avgöra. Vad säger ni?
De båda männen stirrar upp mot hans ansikte, försöker ta in budskapet.
- Slumpen?
- Ja, är inte det rättvist? Vi gör så här. Revolvern ligger på bordet. Om två minuter ska en av er greppa den. Om den lyfts inom tio sekunder före eller efter att två minuter har gått, ska den som greppat revolvern skjuta den andre. Lyfts den mer än tio sekunder före eller efter att två minuter har gått, är det den som inte håller i revolvern, som tar revolvern och skjuter den andre. Har ni förstått?
De två männen stirrar på varandra. Budskapet sjunker in och de börjar analysera tillvägagångssätt, taktik och utförande, helt absorberade i hur de ska vinna duellen. Revolvern ligger hotfullt blank och gråblå på den nötta bordsskivan. Mynningen är vänd ifrån de båda kontrahenterna. Den mörke torkar pannan med sin ärm. Den ljuse blåser med munnen så att luggen lättar och pannan får lite svalka. De lägger båda sina händer framför sig på bordet, böjer dem som klor, färdiga att kasta sig över revolvern. Den mörke skakar på huvudet.
- Det här är inte klokt. Fullständigt vansinnigt.
- Jag vet. Men tyst nu.
- Kan du verkligen trycka av?
- Jag vet inte. Hoppas det, måste ju...
- Klarar inte dina ögon, de ber mig... fan!
Soldaten räcker ut handen framför dem och räknar ner.
- Fem, fyra, tre, två, ett och noll.
De två vakterna tar några steg framåt för att se bättre. De pratar högljutt och lägger några sedlar i en hög på marken. De satsar pengar på vem som ska dödas och vem som ska behålla livet. Den som bestämmer krafsar i bröstfickan och slänger dit några sedlar han med.
Sedan blir det tyst. Alldeles tyst. Alla väntar på att klockan ska gå varvet ut.
Vid bordet sitter de två männen i djup koncentration. Räknar sekunder, kvartar och halvminuter. Det rycker i den ljuses högra hand. Omedelbart följs det av en darrning i den mörkes vänsterhand. De makar omärkligt händerna allt närmare revolvern. De svettas kopiöst nu, skräcken har tagit tag i deras kroppar och de darrar. Munnarna öppna, de räknar...
Plötsligt kastar den mörke fram sin hand och greppar revolvern. Den ljuse hinner inte fram, innan den mörke har dragit tillbaka handen, nu med revolvern i ett tungt grepp. Han lyfter den, vinglar med pipan, darrar men håller den rakt mot den ljuses blå ögon.  Den mörke snyftar, drar av snor från näsan med den andra handen.

Soldaten lyfter blicken från armbandsklockan. Ler sen bistert.
- Ja, så nära, så nära. Tid är relativ. Ibland är den lång, ibland är den kort. Men jag måste säga, ganska bra uppskattat. Men tyvärr, du lyfte revolvern efter två minuter och tretton sekunder. Skicka över den!
Den mörke skakar på huvudet, vill inte höra domen, vill inte ta in den. Tre sekunder från livet. Han skakar i kroppen, när han sänker pistolen mot bordet. Han bara släpper greppet om den och blir sittande, apatisk, stukad och tillintetgjord. Den ljuse, som suttit ihopsjunken med revolvermynningen mot ögonen gör en häftig rörelse och greppar revolvern, sliter åt sig den och höjer den mot den mörke. Pipan svajar betänkligt men avståndet är kort. Han spänner hanen med tummen och siktar mot den mörkes näsa, ser genom siktskåran och kornet hur riktningen är den rätta. Han börjar krama avtryckaren, men får inte igenom skottet. Han böjer pekfingret men det verkar ha låst sig. Under den mörkes stol bildas en pöl av urin och han ser ut att hålla andan. Stirrar vilt mot revolvern men förmår inte röra sig ur fläcken. Den ljuse gråter, snyftar och lägger även in den andra handens pekfinger vid avtryckaren. Han darrar och vinglar med pipan, skriker något gutturalt och tvingar sig sen till en samordnad rörelse för att verkställa skottet.

Luften står stilla i rummet. Det hörs inte ett knäpp. Sen kommer det. Ett metalliskt knäpp när hanen slår ned. Sen inget mer. Den ljuse stirrar som förhäxad på revolvern, trycker på avtryckaren gång efter gång. Men inget händer. Den mörke ser inte kontaktbar ut, verkar inte bry sig om vad som händer i rummet.
De tre vakterna brister ut i ett gemensamt gapflabb, skrattar hejdlöst åt sin egen uppfinningsförmåga att förgylla ett monotont vaktande med något uppiggande. Den som bestämmer rakar åt sig revolvern, vänder sig om och klampar ut tillsammans med de andra. Dörren går igen med en smäll och de två männen hör hur reglarna skjuts för. De sitter som förut mittemot varandra vid det gamla bordet. Medfångar i andras våld. Ingen av dem vill möta den andres blick.

                                                        @