Det var oklart vad som utlöste alltihop. Plötsligt var han bara över henne, som så många gånger förr. Hon jämrade sig lågt, och försökte bli av med det där klibbiga som murat igen hennes vänsteröga, försökte gnugga bort det med fingret och sen spärra upp ögat för att bli kvitt den sega hinnan. Andhämtningen var tung, och för varje andetag knep det till bak i ryggen. ”Det är väl nåt revben som gått av” tänkte hon uppgivet.

Var det inte så att de hade pratat om semestern, och hon hade propsat på att de ändå borde besöka hennes mamma några dagar. Han blev tvär, höjde rösten och sa nåt i stil med att ”jag är faktiskt gift med dig och inte med den där kärringen. Hon sabbar min semester ju!” Det var nog då hon sa nåt om att hon i alla fall tänkte träffa sin mamma på semestern, oavsett vad han ville eller tänkte. Han skiftade på en sekund utseende till den där andra, den där som hon både hatade och kände skräck inför. Hans ögon blev elakt svarta, och hon insåg att hon gått för långt – igen.
Det sjöng i huvudet på henne, adrenalinet pumpade, och hon började förvirrat tänka på vart hon kunde fly. Han tog två snabba kliv mot henne, och hon hann inte ens få upp händerna till skydd innan han slog henne rakt i ansiktet, tre snabba kraftiga knytnävsslag. Det första slaget knäckte hennes näsa, och medan smärtvågor spreds uppåt och över hennes ansikte, såg hon det andra slaget komma från sidan där det landade runt kinden och ögat. Hon voltade över ända, och rasade omkull på köksgolvet. Ett slag till blev det, när hon låg där helt skyddslös. Ljudet var otäckt, ett smackande i kött, och sen kändes det bara som hela rummet löstes upp i vitt, vitt.

När hon kom till medvetande låg hon på rygg, i kökshörnet precis intill hyllan med recepten. Han satt grensle på hennes mage, skakade hennes axlar så hennes huvud åkte från sida till sida, och skrek ”din horjävel, din horjävel”. För varje ”horjävel” slog han henne i ansiktet, med handflatan på ena kinden, och på tillbakavägen med handryggen på den andra kinden. Hon kände att hans klackring rev upp sår på kinden varje gång han slog med yttersidan av handen. För varje slag rullade hennes huvud åt sidan, och blodet stänkte upp på väggen. Vid något slag tänkte hon i sin förvirring ”undrar hur jag ska få bort det där på tapeten”. Han slog och slog, och hans bröst hävde sig av ansträngningen. Hon kände hans äckliga andedräkt alldeles intill sig, gammal tobak och vodka, och svettdroppar från hans panna rann i rännilar ner mot hans svarta ögonbryn, innan de föll en efter en ner mot hennes hals.
Plötsligt släppte han hennes axlar, snyftade till, och klev upp från henne. Hon såg i ögonvrån hur han stapplade in mot sovrummet. Vred försiktigt huvudet i hans riktning, såg honom gå. Skjortan hängde utanför, byxorna skrynkliga, barfota, händerna hängande vid sidorna och den svarta kalufsen spretande åt alla håll.

Hon kände tårarna bränna innanför ögonlocken. Pulsen dunkade men i avtagande nu. Det sved och värkte i ansiktet, näsan kändes alldeles köttig, och hon blödde ur näsan, vid ögat och ur örat. Ögonlocken fladdrade till, och hon slöt så ögonen.

Sju år hade de nu varit gifta. Två underbara år hade de haft. Han var så vacker, så hänsynsfull och kärleksfull. Hon hade aldrig känt sig så bekräftad med någon som tillsammans med honom. De gled så nästan omärkligt allt längre in i en slags kontrollerad tillvaro, en stegrande svartsjuka som sen en dag plötsligt hade resulterat i en örfil för nåt hon sagt om personalfesten hon hade varit på. Örfilen brände, och hon trodde inte det var sant. Efter att hon brustit ut i en hysterisk gråtattack, hade han sen suttit och ångrat sig vid hennes fötter i flera timmar. Hon hade sett ner på hans uppåtvända ansikte, och verkligen trott på hans bedyranden. Han hade sett så ynklig ut, ville ställa allt till rätta. Och lovade att ”aldrig mer, jag lovar dig, aldrig mer”. Han höll sitt löfte. I tre månader.

Nu låg hon här, sönderslagen igen. Och efteråt skulle de åter bli överens om att det var hon som hade provocerat honom, att hon fick tänka på vad hon sa, att han inte kunde hjälpa att han hade ett hetsigt humör, och att hon inte skulle vara så stridig, ja kort sagt se till att det inte blev så här igen. Det ofattbara var att hon tillät det. En evig skam att hon, som var offret skulle tvingas ta på sig skulden. Hon kände en ilska sakta växa till inne i kroppen.

”Den satans jäveln, den satans jäveln” mumlade hon för sig själv. Hatet hade fått fäste inom henne nu, och slog med full kraft upp i bröstet och hjärnan, när hon tänkte på det helvete han hade utsatt henne för de senaste fem åren. Visst hade hon gjort försök att lämna honom. Men han halade alltid in henne. Med lock, pock och hotelser. Alla tankar som virvlade förbi i hennes sargade kropp gjorde henne alldeles andfådd. Munnen stod vidöppen, en tand hängde lös och pekade i fel riktning och något segt hängde i mungipan. Bröstet hävde sig upp och ner i alldeles för snabb takt, och hon hyperventilerade. Kraften i hatet kändes starkare nu, och hon fylldes av revanschbegär. Ansiktet hårdnade medan hon segade sig upp på alla fyra, tog stöd mot spisen och till slut reste sig.

Från sovrummet hördes högljudda snarkningar. Hon släpade sig runt spisen och stannade upp vid de vita kökslådorna, drog ut den översta, och började röra runt bland föremålen. Rörelserna var ryckiga och stressade. När hon vände sig om mot sovrummet, hade hon en stor japansk kockkniv i handen. Det lyste av hat i hennes gröna ögon, och hon andades tungt medan hon smög mot sovrumsdörren. Dörren föste hon försiktigt upp med foten, och tog ett steg in.

Rummet låg i dunkel, men med ett svagt randat ljus silande in genom persiennerna. Sängen, den äkta sängen med blommigt överkast på ljus botten var bred och pampig med sin höga sänggavel. Och där låg han, det aset. Svettig, orakad, och full som en alika. Han låg tvärs över sängen, på rygg och med munnen på vid gavel. Snarkningarna dånade i rummet, och hon kunde på lukten även känna att han hade kissat ner sig. Det bekom henne inte längre. Hon smög försiktigt runt sängen, och blev stående vid dess högra sida. Hans huvud vilade precis nära hennes lår. Efter en liten vändning stod hon så alldeles ovanför hans huvud. En åder rörde sig i hans panna, och hon betraktade kort hans markerade ansikte, ögonbryn, raka näsa och den fylliga munnen. Nu var han i vila, såg avspänd och lugn ut igen.

Men hon visste bättre. Hon tog ett kraftfullt tag i hans hår, och böjde huvudet bakåt, rakt över sängkanten. Hon såg hans hals blottas, naken hud alldeles under hennes händer. Han grymtade något och började vakna. Ögonen började röra sig oroligt under de stängda ögonlocken. Plötsligt blinkade han till några gånger och fäste så blicken på henne.

Då gjorde hon det. Lade all sin kraft i snittet, med hela knivens längd över hans hals, strax under adamsäpplets kant. Nu stirrade han på henne, i panik, och började lyfta ena handen mot sin hals, förstod att något var fel, alldeles åt helvete fel. Såret såg först bara smalt och tillslutet ut, och hon hann precis tänka att det kanske inte var tillräckligt djupt, då det plötsligt öppnade sig. Snittet hade gått genom halspulsådern och luftstrupen nästan ända bak till nackkotpelaren. En kaskad av blod vällde ut mellan hans fingrar, och när han i panik försökte dra ett andetag, fick han ingen luft, allt han åstadkom var ett väsljud och ett bubblade vid halsen. Hans hjärna hade nu registrerat vad som hade hänt, och han stirrade med skräckslagna ögon upp på henne. Han grep henne om halsen och tryckte ner hennes huvud mot sitt. Hon stirrade tillbaka, men kom inte loss.  
De låg så tryckta mot varandra medan livet rann ur honom i allt stridare strömmar. Motståndet ebbade ut och greppet om hennes hals lossnade till slut, men han höll ändå kvar sin hand om henne, som om han smekte hennes hals. Hon vågade inte röra sig, utan låg stel kvar i hans famn. Lade av någon anledning sin hand mot hans kind. Slöt ögonen och väntade.

                                                        @