Om jag bara hade lämnat henne där hon var, hade det här aldrig hänt. Jag förbannar mig själv, ångrar mig innerligt var eviga dag och svär ilsket mot människor, bleckmuggar och kackerlackor. Det ska gudarna veta att jag har många dagar framför mig att sitta här i skiten och ångra mig. 

Jag och min hustru Jenny skulle segla tillsammans i Medelhavet, var det tänkt. Koppla loss från tillvarons krävande ekorrhjul i sex månader. Själv är jag av adligt påbrå, om än något av det svarta fåret i min skitförnäma släkt. Av hänsyn till min släkts anseende räcker det kanske med att jag presenterar mig med mitt förnamn, Jonas. Det där med svarta fåret är väl lite överdrivet, alldeles dålig var jag väl inte i alla fall. Gick ändå ut hela nian, med bäst betyg i gympa och teckning där jag peakade med två treor. Mitt efternamn gav mig ändå ett slags nimbus i vissa kretsar, så jag kunde i alla fall luta mig mot namnet under åtskilliga år, för att ta mig förbi kön på Café Opera.
I alla fall, vi skulle njuta av friheten, salta vågor och göra strandhugg i hamnar på vägen ner via Kielkanalen, kanalöarna, Bretagne och Portugal, innan vi skulle smita in via Gibraltar till Medelhavet, på det som skulle bli vårt livs resa. Ja, sedan hade vi någon dimmig föreställning om att vårt förhållande skulle stärkas och få en nytändning genom att vi skulle ha hundra procents fokus på resan och oss själva. Vi sålde av sommarstugan på Torö, för att finansiera inköpet och utrustningen av båten Sinbad II. Hon var verkligen en skönhet, en fjorton meter lång katamaran, Sea Cat 35, ämnad för långa resor i otåliga vatten och byggd för att klara det mesta i väderväg.

Det började redan när vi skulle ut via Hammarbyslussen. Ett praktgräl seglade upp, där Jenny lyckades tappa båtshaken i slussbassängen och sen som den mest naturliga sak i världen, glömma att sätta ut fendrarna mot de skrovliga stenväggarna. Det skar i mig när jag hörde hur det vitmålade skrovet gned av målarfärgen vid varje vågrörelse mot slussväggen. Jag skällde rätt bra om det, faktiskt ända ner till Södertälje där nästa sluss väntade. Hon satt och surade på fördäck med någon damtidning i näven och vägrade lyssna på min minst sagt berättigade kritik. Vi övernattade i Valdemarsvik. Jag var moltyst, satt alldeles stilla och lekte med ekolodet en rejäl stund innan vi lade oss. Det visade på 2,5 meters djup inne vid bryggan, faktiskt hela tiden. Sen sov vi på varsin brits med ryggarna mot varandra. Jag kastade en kudde mot henne vid tretiden, för att få henne att sluta snarka. Sen snarkade jag nog tillbaka, för jag var alldeles torr i munnen när jag vaknade.

Vi tinade upp relationen i Borgholm i alla fall. Gick på pizzeria och drog i oss två vinare. Jenny tog den där äckliga pizzan med fyra ostsorter på, som blir en riktig gegga när allt smälter. Själv tog jag en quattro staggione, precis som vanligt. Vi började fnittra efter ett tag och lovade oss själva dyrt och heligt att inte fästa oss vid skitsaker, utan ha överseende med varandras brister. Det var ju ändå vårt livs resa vi var ute på. Det gick i alla fall nästan bra. Om vi inte hade börjat gräla på hemvägen från pizzerian om det var 05 eller 06 vi var på semester till Barcelona.
När vi skulle lägga oss den kvällen försökte vi ha sex, som lite försoning. Det var trångt som fan, så jag fick plötsligt sendrag i vaden, när jag försökte hålla balansen på den smala britsen. ”Kom då, skynda dig nu då” låg hon och malde på under mig, vilket bara medförde att jag inte fick upp den. Hon blev förbannad, och kastade mig åt sidan så jag slog i knäet mot durken. Sen reste hon sig och vinglade iväg ut mot sittbrunnen. Efter en stund insåg jag att hon inte alls skulle komma in i kajutan för att se hur det hade gått för mitt knä. Ljuden från sittbrunnen var tydliga, så jag gick ut efter henne. Hon stod lutad över relingen. De  ulkande ljuden av pizza och vin som åkte ut i Östersjöns skitiga vatten, var inte att ta miste på. Fyllan var på väg ut. Tio minuter senare sov vi båda, fortfarande med ryggarna mot varandra.  

Redan efter fem dagar satt jag i sittbrunnen och ångrade ihjäl mig. Hur i helvete hade jag kunnat vara så dum att jag hade trott att det här skulle bli mitt livs resa? Jenny hade ansvaret för att fylla båtens stuvutrymmen med mat för åtminstone trettio dagar. Jag skulle inte ha litat på hennes försäkringar att hon minsann skulle se till så att vi hade något gott med oss, sånt vi båda tyckte om men som även kunde gå snabbt att laga till. Veckan innan vi åkte avslutade jag mina jobb på firman och litade såklart på att hon skulle göra sin del. Redan tredje dagen började jag ana oråd. Då hade vi ätit fiskbullar två dagar i rad och sedan drog hon fram en burk försvarets ärtsoppa lagom till det som skulle vara vår bröllopsdag. Nitton jävla år av elände, som skulle firas och det med ärtsoppa och Periquita. Vem fan dricker rödvin till ärtsoppa? Sen låg hon och småfes hela natten med arslet utanför britsen, i jämnhöjd med min haka kändes det som. De första pruttarna kom farande redan innan jag hade hunnit släcka lyset för kvällen.

Allt verkade gå i slow motion på båten. Hon kunde sitta på fördäck och fila naglarna i timtals, medan jag slet med skoten, bommen och seglen. Sen kunde hon komma nedhasande bredvid mig, bara för att jag skulle hämta något eller göra något. Hon började se rätt ful ut också. Alltid något att reta sig på. Senare på kvällen grälade vi igen. Inte om något viktigt. Men ilskan tog överhand. Bara jag blundar, kan jag se hennes imbecilla ansikte, de där hästtänderna och den malande rösten.
- Jonas! Du lyssnar ju aldrig. Måste vi luta så dant? Jag kan ju inte läsa ordentligt!
- Fan, Jenny, vi seglar ju. Det är klart det lutar.
- Kan du inte kryssa upp åt andra hållet i alla fall? Jag blir ju bara brun på ena sidan.
- Spelar roll, vänd på dig då!
- Men då blir jag sjösjuk.
- Vänta lite, fem minuter kvar tills jag slår.
- Jag har tråkigt.
- Fan, jag kan inte vara dadda åt dig. Du får väl roa dig på egen hand då!
- Åh, vad du är trist. Du fattar ju ingenting. Vad fan skulle vi hit och göra? Jag längtar hem.
- Ja, varsågod. Hoppa i bara. Du kan ju simma hem om du har lust.

Lite senare satt vi böjda över varsin konservburk. Det var något fel med gasolen, så spisen funkade inte. Så det fick bli en gaffel i ravioliburken. Jenny satt och slevade i sig så att tomatsåsen rann ner för hakan och droppade ned på linneduken.
- Fan, du äter ju som en gris.
- Vad snackar du om?
- Du slafsar ju som du aldrig har sett mat förut. Känner du inte att du är alldeles geggig om munnen. Äckligt ju!
Tallriken kom farande genom luften och strök över huvudet på mig. Jag slängde på ren reflex mitt glas rätt i huvudet på henne, så att ölen rann ut över det där råttboet till frisyr hon hade satt upp. Hon såg så jävla dum ut att jag började skratta. Blängde som en ko på mig, reste sig och kastade sig in i kajutan. Sen blev det tyst. Resten av kvällen. Vi låg för ankar i hamn vid de engelska kanalöarna och det var varmt. Så jag bäddade med sovsäck och kudde i sittbrunnen. Somnade gott. Det kändes bra att få vara ensam ett tag.
Det gick ytterligare tio dagars segling med smågnabb, sura miner och en mördande tystnad, innan jag började fundera på om jag bara kunde sätta av henne någonstans och sen fortsätta själv. De där stunderna då hon var utom synhåll var de allra bästa, det kändes som om hon inte fanns när jag inte såg henne. 

                                                    *

När jag kom upp en morgon satt hon alldeles oberörd och slipade naglarna. Inte ens frukost hade hon gjort, så jag fick sätta på kaffet själv. Den gamla baddräkten hängde som en ledsen flagga över hennes buk, och fan vet om färgerna inte påminde om någon av de gamla öststaternas trista fanor. Hon tittade upp lite, nickade åt mig och återgick sedan åt nagelslipningen. Tror fan att jag kände mig jämförd. Men valet var tydligen lätt för henne. Hon umgicks hellre med det där pekfingret än med mig.
- Vill du ha kaffe?
- Ja…
- Varför har du inte gjort nåt då?
- Orkade inte…för tidigt.
- Ok, men då gör jag bara till mig. Jag trodde den som var först uppe skulle fixa kaffe?
- Ja, men jag är inte riktigt uppe, så…
- Och hur fan är du uppe då? Du sitter ju där med din nagelfil. Men ok då, jag kan kolla i kajutan, se om du ligger kvar där. Du är kanske en synvilla? Ingen hägring direkt, men ändå. Men så är det ju med dig. Du tänker bara på dig själv…
- Vad taskig du är. Orkar inte prata, stick!
- Ja, fy fan vad skönt. Slippa se dig!
- Detsamma!

Jag gick ner i ruffen och löste korsord istället. Skiten gick bara nästan ut. Hur jag än funderade kom jag inte på vad ”liten nymfoman” på vågrätt skulle bli, och inte hade jag någon hjälp av det där lodräta, som gick rätt igenom nymfomanen. Rutorna gapade tomma. Kommer aldrig att glömma det där förbannade korsordet. ”Både som talja och balja” på sex bokstäver, vem bryr sig? Hade det bara gått ut, så hade kanske inte den här katastrofen inträffat. Sen låg jag och surade till efter elva, funderade på varför vi höll på med det här. Vi, som var så tajta och sköna, för sådär femton år sedan. 

Jag såg henne inte, men kände hennes doft. Jag stod uppe vid den stora altanens snidade räcke och såg ut över Medelhavets grönblå vatten. Solen var på väg att gå ned, lyste blodröd och utsikten var bedövande vacker. Så jag vände mig om och såg in i hennes gröna ögon. Hon log och läppjade på en drink, som skiftade i grönt och rött, en sådan där med pinnar och ett paraply nedstucket i glaset.
- Hej! Vem är du?
- Jag? Öh…heter Jonas.
Hon smög in sin hand i min och log ett strålande leende. Det var något med hennes tänder, tandraden var alldeles jämn och tänderna kritvita. Läpparna glänste i någon ljusare rosa nyans. Jag fick nästan andnöd av att bara vila ögonen på henne. Det mörka håret låg i kurvor runt hennes ansikte och ned över ryggen. Klänningen var vit med en överdel i spets, där urringningen avslöjade att hennes bröst var både välväxta och fasta, eftersom jag inte kunde se några bh-band vid axlarna. 
- Hej, Jonas! Jag är Jenny, trevligt att träffas. Vad gör du här?
Jag tänkte på det där efteråt, att hon inte sa ”jag heter Jenny”, utan hon sa ”jag är Jenny”. Precis som att det bara fanns en av hennes slag.
- Har semester. Känner Bosse sen småskolan. En gång om året brukar han bjuda ner mig till sitt chateau här i Monaco. Så jag är här som lite snyltgäst kan man väl säga.
Hon skrattade till och lyfte glaset mot mitt ölglas, som jag ställt på det breda murkrönet.
- Låter lite som jag. Glider runt lite här nere under några veckor och missar inte ett enda party hos de där nyrika, som gärna vill ha lite tjejer med som förgyller deras fester. Och inte mig emot att sno åt mig lite gratis mat och dricka. Sen är det ju bara bonus att få lite trevligt sällskap och uppleva några oväntade möten. Som nu, när jag står här med dig. 
- Ja, vilken tur du har!
Jag log mot henne, och hon skrattade till svar. Ett pärlande, vackert men samtidigt diskret skratt.
- Så du känner Bosse i alla fall. Det är mer än vad jag gör. Vad är det för figur?
- Bosse… den där som hatade plugget, men ändå hade matjord i fickorna. En företagarsjäl som kan göra pengar på koskit eller gråsten, you name it. Som sitter tillbakalutad i en sexa på Kungsholmen, äger skog i Norrland och sen har den här kåken då. Vet inte hur många kvadrat det är här, trehundra? Med en altan som en fotbollsplan ut mot Medelhavet. Som dessutom inte behöver lyfta ett finger mer. Företaget har tvåhundra anställda, som gör jobbet. Du då? Vad gör du när du inte är här?
- Pluggar… psykologi. Men vet inte riktigt vad jag vill satsa på. Du då?
- Säljare… annonser. Letar nytt jobb, trivs inte så bra.
- Sånt där löser sig. Du har ju hela livet på dig.
Hon lutade sig ut över räcket, sneglade sedan mot honom.
- Ska vi se vem som kan spotta längst?
Jag skrattade, vände om och tog fem meters ansats. Loskan for genom luften och vi följde den med blicken ända ned till klippkanten nedanför, där vågorna bröts. Det var säkert sjuttiofem meter ned till vattenytan från altankanten.
- Det där var väl inget. Kolla på mig!
Hon backade säkert tio meter. Benen var smala, brunbrända och snygga. Midjan smal och sen var det något med blicken, de där okynniga ögonen, sexiga och lystna på något vis. Det bubblade inom mig. Jag var attraherad av henne. Hon sköt fart, men gjorde sedan en piruett, ungefär som Brolin när han gjort mål, innan hon drog iväg sin loska över kanten. Vi stod som två barn och följde förundrat dess väg nedför bergskanten. Den slog i vattnet på ungefär samma ställe som min egen. Men hon började genast klappa i händerna och tjöt ut sin glädje.
- Jag vann, jag vann, såg du, såg du?
- Ja, men…
- Vann med tvåkommaåtta centimeter!
Jag började skratta, nickade och höll med.
- Ja, med måttband, tvåkommaåtta, precis så var det.
Plötsligt tog hon tag i min slips och drog mig alldeles intill sig. Såg upp mot mitt ansikte och log. Hon hade små röda blossande fläckar på kinderna. Hon sköt mig mot räcket så jag blev stående med ryggen mot det. Sen tryckte hon sig emot mig med sin kropp och drog lite till i slipsen så att mitt ansikte sakta, sakta kom närmare hennes eget. Till sist var det bara någon centimeter mellan våra läppar. Hennes andning var het och doftade sötaktigt.
- Känner du nu då, mellan våra läppar, tvåkommaåtta, känner du?
Jag började andas tungt, kände hur jag började få stånd. Men hon väjde inte undan, utan fortsatte att trycka sitt underliv och sin mage mot mig.
- Tvåkommaåtta, känner du? Så nära, så nära…
Sakta fuktade hon sina läppar med sin tunga, sen närmade hon sig mina läppar, en millimeter i taget tills de möttes. Hennes tunga spetsade min och vi började kyssas hett och hungrigt. En stund senare var jag förlorad i henne.

Men det kändes jävligt länge sedan. Vi var som kåta katter i början, men efter hand kom våra sämre sidor i dagen. Till sist kändes allt som en seg, äcklig sörja av gnäll, fördömanden, snäsighet och rena elakheter. Och ändå lades det ena året till det andra, det var precis som om vi hade fastnat i våra hjulspår, som om vi inte kunde förändra vårt läge. Och så höll det på i ytterligare tio år. Och det var väl i ett anfall av ”sista chansen känsla” vi bestämde oss för att slutligen förändra vårt liv, och att göra det genom den här båtresan. ”Ja, fy tusan så naiv man kan vara”, tänkte jag.

                                                     *

Krökandet började ta sig ansenliga höjder redan i Bretagne. Vi seglade in i Saint-Malos hamn vid fyratiden på eftermiddagen. Jenny var sedan stupfull på nytt årsbästa, redan efter en timme i land. Hon drog iväg mig och styrde stegen mot hamnkvarterens barer, direkt efter det att tamparna var sträckta.
Hur fan kan man döpa en bar till ”Flygfisken”? I alla fall, i Saint-Malo har de en bar som heter så. Och varför vi skulle stanna till just vid den smaklösa entréskylten och gå in har jag inget svar på. Vi gick in i alla fall. Bakom bardisken stod en fransos med randig tröja och en sån där bögig snusnäsduk i halsen. Mustaschen var tunn och gick ned nästan till hakan på sidorna. Håret var flottigt av nåt, valspäck, majonnäs eller bryle creme, inte vet jag. I alla fall luktade han för jävligt. Och började genast flörta med Jenny. Och så hon då, den jävla exhibitionisten. Började att himla med ögonen och dra i toppen, dra ned så att BH-banden skulle synas och klyftan mellan brösten bli djupare. Fan vad sned jag blev. Jag fräste åt henne att hon skulle skärpa sig, men fick bara ett surt ögonkast i retur. ”Skit ned dig”, var det enda hon fick ur sig innan hon började tömma drinkar på löpande band. När min första öl var slut, var hon inne på sin fjärde drink, sådana där bjäfsdrinkar med sockerrand, lager av färger och en skog av drinkpinnar och paraplyer och annat larv. Tangokavaljeren öste på med lite franska ord och Jenny, som faktiskt läst franska några år, kuttrade på och trutade med pussmunnen, ur vilken det hoppade små franska pompompidou-ord. Fan, att jag läste tyska i sjuan. Trodde det var lättare än franska. Så kan det gå. Det enda jag kommer ihåg av tyskan är ”an, auf, hinter, in, neben, über, unten, vor, swischen”, men jag har aldrig förstått riktigt vad jag ska ha dem till. Så det är klart, hade jag läst franska och lärt mig lika lite, så hade jag knappast fattat vad de pratat om ändå, så det kan väl kvitta då.

Vid elva ledde jag hem henne till båten. Hon svamlade om kåta fransmän, drog ner toppen över brösten och gastade att hon var kåt som ett djur. Sen skrattade hon mig rätt upp i ansiktet, hånade mig för min böj på kuken, som gör att den vid stånd drar sig lite åt vänster. Hon skrek så det ekade bland gränderna ner mot hamnen, att jag hette ”BananJonte” och hade en ”vänstervriden” kuk. Jag höll henne om nacken och ledde henne bryskt framför mig. Nere vid det lilla caféet, som serverade ostron och champagne, ställde hon sig på huk och spydde rätt ner i en blomkruka. Jag drog ner henne till småbåtarna och tvättade av munnen och klänningsfållen som hade blivit alldeles smetig. Efter ytterligare en halvtimme hade jag vält omkull henne på britsen i båten, dragit av henne den spydoftande klänningen, och dragit upp täcket till hakan. Hon sov med öppen mun, doftande kloak och började småsnarka redan efter tre minuter. Jag gick ut till sittbrunnen, spillde upp en rökig whisky av märket Laphroaig, sket i att ha vatten i, utan drack direkt i en kaffemugg. Sen tittade jag upp mot stjärnorna och önskade för en stund att jag var ensam, alldeles perfekt ensam här i världen.

                                                  *

 De närmaste dagarna hade vi bra vind och seglade längs Algarvekusten. Jenny satt mest och läste, medan solen brände hennes axlar bruna. Men den fjärde kvällen började klagolåten om att hon hade tandvärk. Det var så jävla typiskt, vädret var bra, sol, blå himmel och en vind som svepte akterifrån och gav båten en fart av tolv knop. Jag hade precis börjat tycka att livet ändå var rätt skönt, när eländet drog igång. Och den där visdomstanden hade hon tjatat om i minst åtta år. Det brukade bli inflammerat och sen var det ett evigt pjoltande med värktabletter innan det hela klingade av. Jenny var hela sitt liv paniskt skräcklagen inför alla möten med tandläkaren. Hade hon fått, hade hon garanterat valt narkos vid de årliga undersökningarna.

Jag minns hennes envishet. Det gick inte att rubba henne, när hon väl fått nån idiotidé i huvudet. Båten seglade på autopiloten, så vi satt båda i sittbrunnen och försökte komma överens om vad vi skulle göra.
- Men vi går in till Lagos, det är två dagars segling dit.  Först övernattar vi i Alvor, sedan fortsätter vi till Lagos. Jenny, please?
- Jag vill inte. Dom har säkert skitläkare där som inte kan nåt. Jag hatar tandläkare, det vet du ju.
Hon skrek till, slog näven i sittbrunnens sittdel och stirrade på mig med hätska ögon.
- Men nu sitter vi där vi sitter. Du knaprar ju värktabletter som godis. Vi måste ha in dig.
- Jag vill inte till Lagos. Litar inte på dom. Dom kommer säkert dra ut tanden, törs inte det. Vill kunna…vill… till Malaga.
-  Malaga?
- Ja, där har dom bra läkare. Kommer du ihåg förra året. Där på kliniken, då när jag hade migrän. Han var ju svensk och riktigt bra. Då är tandläkarna säkert lika bra.
- Men för i helvete, det är ju helt åt andra hållet. Då måste vi ju tillbaka genom Gibraltar och upp. Det kommer ju ta en vecka.
- Ja, men nu vill jag det. Är det du eller jag som har ont? Va?
- Nä, det här går inte. Det får bli Lagos.
- Neeeej! I helvete heller. Gör som jag säger. Du skiter alltid i mig. Bryr dig inte för fem öre.
- Ska du säga, din egotrippade jävel.
Jag kände inte att jag hade skotveven i handen, den bara var där. Något brusade upp i huvudet, adrenalinet sköt fart på ilskan och jag hörde en hög ton ljuda inne i huvudet. Såg solen blixtra i stålet, när jag höjde veven och slog henne rätt i skallen. En gång, två gånger, tre gånger… jag slog tills hon halkade ner på durken och låg alldeles stilla. Vid de första slagen skrek hon, men någonstans tystnade hon alldeles. Den stora muttern, där veven satt fast i handtaget hade knäckt hennes skallben som ett äggskal. Blodet rann från sår i huvudet, från näsan och ur munnen. Tydligen träffade jag även det ena ögat, för det hängde utanför ögonhålan endast på några slemmiga trådar. Jag stirrade på henne som förhäxad, tyckte nästan det där otäcka ögat kröp mot mig och ville mig illa. Jag tog tag i det, tyckte det kändes som en liten manet i konsistensen, och tryckte med ett raskt grepp tillbaka det i sin håla. Det kom lite på sniskan, så att pupillen sneglade upp åt vänster, men jag tyckte inte det gjorde så mycket. Hon skulle ju inte ha det till något särskilt ändå och här ute på havet var det sällan varken tid eller plats för mannekänguppvisning. Hon låg där, alldeles livlös. Jag böjde mig ner på huk och försökte skaka liv i henne. Hon kändes som en säck potatis, alldeles ledlös. Jag lade ögat mot hennes mun, försökte avgöra om hon andades, men kunde inte förnimma minsta andningsluft. Jag snyftade till, ställde mig grensle över henne och började planlöst växla mellan hjärtmassage och konstgjord andning. Efter tio minuter var jag helt slut, utan att minsta rörelse kunde skönjas från Jenny. Hon såg bara mer och mer livlös ut för varje minut som gick.
Jag for upp ur sittbrunnen, började hysteriskt spana runt omkring mig för att se om någon båt låg så nära att man kunde ha sett något. Men runt omkring mig var allt som hördes fräsandet av vågorna mot skrovet och vindens ljud. De närmaste båtarna syntes bara som små prickar på styrbords sida. Jag svettades, drog ärmen över pannan och sjönk ihop vid rorkulten. Därefter kände jag med handen efter låset till luckan under sitsen. Whiskyflaskan var halvfull. Det tog fem minuter att dricka den i botten. Sen revade jag seglen och lät Sinbad driva. Satte mig igen vid rorkulten och försökte få ordning på tankarna. Sen kastade jag flaskan över relingen, såg den ligga där och guppa innan den vattenfylldes och sjönk. Jag stirrade efter den. Blev sen sittande en stund och stirrade på den oroliga vattenytan. Det var alldeles tomt där. ”Bara tillräcklig tungt, så sjunker allt”, tänkte jag. Jag stirrade mot Jenny som låg hopkurad på durken. Hon vägde ju i alla fall nästan sjuttio kilo. En plan började ta form i min berusade skalle.

Hon var alldeles tung och sladdrig i kroppen. Jag fick upp henne mot relingen i alla fall, och knuffade hennes bakdel över kanten. Benen följde med och hon föll i vattnet med ett plask. Hon flöt på rygg intill båten, med de uppspärrade koögonen stirrande på mig. Det var anklagelse i dem, precis som om allt var mitt fel. ”Skyll dig själv” muttrade jag och kastade en ölburk på henne. Hon sjönk ändå inte. Trettio minuter senare gav jag upp. Hon flöt som en jävla kork i vattnet, vägrade att sjunka.  

                                                    *

En timme senare var jag rätt nöjd med att hon inte sjönk. Jag hade ju läst någonstans att lik kan flyta upp efter en tid, det har något med gaser att göra. Det skulle ju inte vara någon höjdare om hon kom upp som en uppsvälld ballong mitt i farleden, där massor av fartyg och båtar gick.

När jag väl bestämt mig, föste jag in Jenny med båtshaken och fäste en tamp runt hennes ankel. Sen tog jag ut kurs och hissade segel. Kursen var östlig, rätt ut i Atlanten. Jag tänkte åtminstone segla i en halv dag, innan jag sänkte henne i havet på något ställe där ekolodet indikerade åtminstone ett par hundra meters djup. Jag släppte ut tampen ett tiotal meter bakom båten och kunde sen se hur hennes fot stack upp i vattnet som ett ubåtsperiskop. Av någon anledning kände jag en euforisk glädje i bröstet. ”För fan, Jenny! Det trodde du inte va? Du gör tio knop, fan inte dåligt!” Jag fnittrade lite hysteriskt och öppnade en öl till. Solen sken, det var varmt och skönt i luften så jag tog av mig skjortan. Sen kom jag ihåg att jag nog borde smörja in mig med solskydd, så jag gick ner i kajutan och rotade runt bland toalett och sjukvårdssaker. Hur jag än letade hittade jag inte den där Niveaflaskan. Jag kände hur ilskan växte i bröstet, och hävde mig upp i sittbrunnen, drog lite i tampen och skrek ”var fan har du gjort av Nivean? Du vet ju hur känslig hy jag har. Faan för dig!” Inte ett ord till svar, bara den där förbannade foten som plöjde fram genom vattnet.

Sex timmar senare revade jag seglen och halade in tampen. Jag var tillräckligt långt från segellederna och var långt ut i Cadizbukten. Ekolodet visade 240 meter och det vore väl fan om inte det skulle räcka, tänkte jag. Till sist låg Jenny längs båten i alla fall, vippade i småvågorna och slog lite hemtrevligt mot skrovet. Jag hade jobbat lite med sänkena under resan, men det fanns tyvärr inte så mycket material att använda på båten. I alla fall kände jag mig hyfsat nöjd.
På sätet intill mig låg extraankaret, skotveven, tre pavor vin, den gamla väckarklockan, två grova järnrör och en rostbiff. Grillgallret till mikron hade jag nypt av stålpinnarna från och gjort öglor i ändarna. Med rostbiffen närde jag en förhoppning att den skulle locka till sig några hungriga hajar. Stålpinnarna böjde jag runt halsen och låren på Jenny, så jag kunde hänga upp de olika vikterna där. Till sist lade jag järnrören längs kroppen fram på magen, och surrade silvertejp runt om. Tampen lät jag hänga kvar runt ankeln. Jag tyckte det såg rätt stabilt ut, när jag sköt ut henne en bit med hjälp av båtshaken. Sen satte jag mig för att bevittna skådespelet. Det kändes lite som att sitta på första parkett när Titanic gick under. Jag kunde nästan se hur Kapten Smith stod på bryggan där, med vitt skägg och kaptensmössa på sig precis vid Jennys näsrot, såg hur det bolmade rök ur näsborrarna. Plötsligt riste det till i skrovet, benen sjönk först och drog med sig bålen. Det var som om hela skeppet reste sig i vattnet, det gnisslade och skrek i materialet. Det sista jag såg var hennes huvud, hur vattnet sakta slöt sig över hennes ögon och sen letade sig uppåt hårfästet och det blöta håret. Sen var hon bara borta. ”Vattnet sluter sig mjukt och lämnar inte ifrån sig något det en gång slukat”, tänkte jag. Kände mig på riktigt poetiskt humör mitt i alltihop. Jag fick en klump i halsen, kom att tänka på den där melodin de sjöng när Titanic sjönk. Så dramatiskt, sorgligt men samtidigt vackert. ”Jag gav henne i alla fall en värdig begravning” tänkte jag. Det var det minsta jag kunde ge henne nu när hon så plötsligt hade lämnat mig. Jag kände en lättnad och befrielse att jag hade klarat av den dramatiska begravningen till havs.
Jag lät båten driva på drivankaret den natten. Kände mig utpumpad och lade mig tidigt. Bädden intill gapade tom. Jag rös lite, men kom till sist till ro.

Försommarvinden fick gardinerna i sovrummet att sakta lyfta, nästan vinka mot mig där jag låg i sängen. Solen letade sig in mot skåpet i hörnet, och skapade en skarp gräns mellan skugga och solljuset, en skön linje på tvären över låda nummer tre. Jag gäspade, sträckte på mig och lät händerna glida över magen ner mot låren. Jag konstaterade nöjt att jag vaknat med ett skönt morgonstånd. Lät ena handen sakta glida upp för låret, över pungen och sen längs kuken. Den svarade direkt, svällde upp och sträckte på sig i hela sin längd. Jag vred på huvudet. Jenny låg på sidan mot mig. Hon var så vacker, ansiktet fullständigt i vila. Hon var en av få som var lika vacker osminkad som sminkad och fixad. Det vilade något oskuldsfullt över ansiktet, de täta ögonfransarna, näsans linje och den fylliga, varma munnen. Håret låg i mjuka slingor över ena kinden och ner över axelpartiet. Hon suckade plötsligt till och lade sig tillrätta på rygg. Brösten pekade uppåt och de bruna vårtorna lyste inbjudande mot mig. Jag lade försiktigt handen över det ena, kände det varma spänstigt mjuka under mina fingrar, cirklade runt med lätta rörelser över den styvnande vårtan, innan jag fortsatte min färd ned över hennes mage och lår. Fjäderlätta rörelser, mjukt, sinnligt… när jag försiktigt lade handen över hennes kön, suckade hon till och särade på benen. Det gick som en elektrisk stöt genom min kropp och jag kände att jag ville ha henne. Jag behövde bara dra lätt i hennes axel, så gled hon upp i halvsittande över mig och lade sina händer mot mitt bröst.Jag kände hur naglarna högg in lite i bröstet, men det ökade bara njutningen. Håret stod som en gloria runt henne, när hon lutade sig in mot mitt ansikte och log det där gäckande leendet, morrade och visade sin perfekta tandrad innan hon begravde hörntänderna i min hals. Hon suckade nöjt när hon med en enda rörelse gled på plats över mig. Efter ett litet tag eller evighet, kvittar vad så sjönk vi ned vid varandras sida. Händerna gick på upptäcktsfärd, som alltid kunde vi efter sex inte få nog av smekningar och att få beröra hud.
- Vet du att jag älskar dig?
Hon nickade allvarligt, log mot mig.
- Och jag dig, alltid…
Jag suckade, kände det som om jag alltid ville behålla ögonblicket så, en skärv av paradiset, den perfekta stunden. Jag böjde mig över henne igen, strök undan håret och skulle precis kyssa henne, när allt vände sig i magen på mig. Jag for upp på knä i sängen, pulsen dunkade och jag fick andnöd, bara stirrade. Hon skrattade, en jävels dåraktiga skratt, skrattade och pekade på mig. Det ena ögat hängde ut på sina trådar och hon såg alldeles galen ut. Ur munnen krälade vita maskar ut, allt medan jag drogs mot ytan av en kraftig vågrörelse.

Huvudet dunkade och jag kände mig spyfärdig. Jag satt på britsen i kajutan och nästan hyperventilerade. Bädden mittemot var tom, tommare än tom. Något steg upp i halsen och jag började, för första gången sedan olyckan att gråta. Åt Jenny, åt mig, åt allt som hade hänt och allt som inte skulle bli som jag hade drömt om.          

Nästa morgon satte jag kurs österut mot den spanska gränsen. Seglingen gick planenligt och var händelselös. Mot kvällen och med tillräckligt stort antal distansminuters avstånd från avstjälpningsplatsen ankrade jag upp och inväntade natten. Innan gryningen tryckte jag på larmknappen och tillkallade hjälp via radio. Jag berättade att min hustru fallit överbord under natten och att jag under flera timmar hade letat efter henne. Jag grät hejdlöst i radion och hulkade alldeles otroligt trovärdigt, i alla fall enligt vad jag kunde bedöma. Jag hoppades det kunde hjälpa till lite grann att jag faktiskt fått en del beröm i årskurs två, då jag med stor inlevelse gjort en egen tolkning av rollen ”Jonathan” i Rövarna från Kamomilla stad. Två timmar senare kom kustpolisen och några privatbåtar för att hjälpa till med sökandet. Det avbröts efter ytterligare ett dygn. Själv låg jag då för ankar i San Antonios hamn och hade faktiskt lite svårt att inte se alltför glad ut. Hela tiden kom den där refrängen tillbaka i mitt huvud ”men annars så tar vi så lite vi kan, både Kasper och Jesper och Jonatan”, så jag sjöng den och när inte det hjälpte, började jag vissla melodin.

                                                      *

Två dygn senare ankrade jag upp i Portimaos hamn i Portugal. Det var en sådan där stilla kväll, med silkeslena vågor som slog in mot stranden och en gyllengul sol som när den sakta sjönk i havet, gav ett alldeles osannolikt vackert sken över de vitkalkade husen i hamnen. Längs de gamla bryggorna runt piren låg ett tiotal fiskebåtar som försåg kuststäderna med skaldjur och fiskar av de tusende slag. Jag satt där i aktern med ett whiskyglas i handen och kände ett sällsamt lugn i kroppen. Jag hade klarat av pressen, haft sinnesnärvaro och kylan som behövdes. Jag log åt mig själv, lite mallig över att jag varit så listig då det gällde att sänka henne på djupt vatten och framför allt på ett ställe ingen skulle leta på. Bara jag blundade lite kunde jag återskapa bilden av ekolodets neongröna ljus, 240 meter. Jag hade skrattat i mjugg den där natten då polis- och privatbåtarna åkte kors och tvärs för att leta efter henne. Innan jag släckte för natten, gjorde jag en lista på prylar jag ville handla, när väl Jennys livförsäkring skulle betalas ut. Det kluckade lite mot skrovet och knirkade hemtrevligt i tamparna när de sträcktes. För första gången på länge kände jag mig glad och lycklig.

Den känslan räckte precis fram till klockan 7.23 nästa morgon.

Folksamlingen ute vid piren skrek och gestikulerade. Fiskebåten hette LB 223, vilket jävla namn på en båt förresten, och hade lagt till ute vid piren. Det var tydligt att något alldeles extra hade hänt. Jag blev lite nyfiken och kastade på mig den gamla gula Adidasoverallen. Det tog tre minuter att gå ut till bryggan, där båten lagt till. Portugiserna tjattrade högljutt och pekade mot båtens akter. Jag gick längre ut på bryggan, trängde mig fram mellan raderna av åskådare och såg hur nätvindan på akterdäck inte var helt upprullad, utan att stora delar av näten fortfarande låg i vattnet. De låg där i det klara vattnet som en enda böljande massa. Jag fäste blicken mot stället bland näten alla pekade mot. Sen vände det sig i magen på mig, adrenalinet pumpade rakt ut i kroppen och jag blev alldeles snustorr i munnen. Jag började flämta som efter en språngmarsch, drog in luft som en fisk på land, bara ställde mig och idiotglodde. Det var ingen tvekan. Huden var naken, blek och uppluckrad. I stålringen runt foten hängde den gamla väckarklockan.

                                                       *

Två timmar senare hade jag bilden klar för mig. Den förbannat fula gamla fiskebåten var ju bara tvungen att lägga sina skitnät på 240 meters djup, därför att någon alldeles särskilt god krabba brukade schava runt på botten där. De hade varit ute i tolv timmar när de till sist kom in i området, och började hala in näten de lagt natten före. Det nappade bra, om ni frågar mig. Jenny halades in till relingen, tillsammans med lite fisk, krabbor och drivved. Kaptenen bestämde omedelbart att fisket fick avbrytas. Besättningen vågade inte röra liket, på grund av risken att förstöra bevis, utan det bestämdes att de fick ta henne på släp in till Portimao. Hon började bli rätt berest, tänkte jag, hon som inte ens hade klarat simborgarmärket.

De hade lagt henne i hamnmagasinet, i avvaktan på bårbilen som skulle komma sådär sydländskt exakt inom en till sju timmar. Jag insåg att tiden var knapp och att jag inte hade en enda minut att förlora.
De hade en biluthyrningsfirma uppe vid kyrkan i byn, men bilarna var i risigt skick och i storlek extra small allihop. Jag fick hyra en gammal Seat av minsta modell i all fall och tog sen en sväng in till supermercadon, där jag köpte en rejäl spade och en glasskärare.
Tjugo minuter senare hade jag backat upp bilen mot baksidan till hamnmagasinet, som låg mot en innergård där det stod ett gammalt bilvrak, några fiskelådor och en rulle taggtråd. Magasinets baksida låg inbäddat bland tre andra små byggnader, samtliga utan fönster eller dörrar. Jag såg mig omkring. Kände svetten rinna nedför kragen, suckade tungt och satte igång. Glasskäraren gjorde ett perfekt runt hål i fönstret, precis så stort så att jag kunde sträcka in handen och vrida om låskolven till dörren. Jag smög sakta in i dunklet. Det doftade tjära och fisk, men även en otäck sötaktig doft. Hon låg på en hyvelbänk, där man lagt ut krossad is, precis som man brukade göra med fångsten från havet innan den på morgonkvisten transporterades vidare in till affärerna i de intilliggande byarna.
Jenny var uppsvälld av tiden i vattnet, men klart igenkänningbar. Några fiskar hade ätit upp halva rostbiffen men även Jennys ena arm. Annars var hon sig rätt lik, förutom att hon var just ”lik” och rätt våt i håret. Jag tassade fram till bänken och betraktade henne. Det kändes olustigt att se henne igen. Väckarklockan stod på kvart över åtta. Silvertejpen hade hållit bra i alla fall. Järnrören satt på plats precis som jag hade satt dem, kunde jag nöjt konstatera. Tampen runt fotleden satt fortfarande kvar. Jag drog den under hennes armar, så att jag fick bättre tag och började sedan släpa henne mot dörren. Hon lämnade ett brett spår av vatten efter sig, som ett gigantiskt snigelspår. Jag rös, hade aldrig riktigt gillat sniglar, särskilt inte de där gråbruna. Just då kom jag på att de heter ”mördarsniglar”, tänkte att det var ett rätt ruggigt namn. Jag fick ut henne genom dörren i alla fall och baxade upp henne mot bakluckan. Först huvudet, sen axelpartiet och armen, sen resten. Jag stånkade som en galning, det var tungt som fan. Hur jag än försökte vika in benen hängde det med väckarklockan ut genom bakluckan. Plötsligt fnittrade jag till, kom att tänka på att jag av trafiksäkerhetsskäl var tvungen att sätta en flagga på stortån om benet skulle sticka ut genom bakluckan. Jag bände och vred och plötsligt gick något i knäleden av så att benet blev följsamt och mjukt, ungefär som när man vrider loss lårbenet i en grillad kyckling. Jag tryckte in benet i bakluckan så att det låg helt konstigt. Det såg ut som om hon böjde benet vid knäet, men det var böjt framåt och inte bakåt. Ja, ja, tänkte jag, det sitter ju kvar ändå, det är ju mer än vad man kan säga om armen.
Bakluckan gick igen med en smäll och motorn gick igång med en trött hostning. Det hade börjat skymma så jag satte på lyktorna, som gav ett spöklikt sken mot de vita husväggarna. Jag körde sakta ut från magasinsområdet, rädd att möta någon. Men det var alldeles tyst och lugnt. Vid kyrkan var det liv och rörelse, men ingen tog någon notis om en gammal alldaglig Seat. En timme senare var jag på väg upp mot bergen.

Den gamla kostigen hade inte använts på länge, den var intorkad och med gamla traktorspår i. Jag hade kört på den minst en timme och bestämde mig för att det fick räcka. Jag körde in vid sidan, parkerade bilen och gick sedan ut för att rekognoscera. Tjugo meter in bland buskagen kände jag i jorden med en käpp. Den gled lätt ned minst en halvmeter, så jag bestämde mig för att läget var perfekt.
Sedan började det jobbiga. Det var nog bäst att komma ned minst en meter, tänkte jag. En och åttio meter lång, åttio bred och en meter djup, det skulle räcka bra som ett sista vilorum för Jenny, tyckte jag.

Det var satan så tungt att gräva. Jag ställde mig på spaden runt om, för att markera området jag skulle gräva ur. Det såg jobbigt stort ut, så jag minskade ytan till en och en halv gånger femtio gånger sjuttio. Hon var ju rätt sladdrig i ben och kött, så jag räknade med att kunna trycka ihop henne lite i graven, eventuellt genom att även vrida upp det andra benet så det låg upp mot höften. Till råga på allt helvete stötte jag på en stor sten i ena änden av graven, så jag fick minska måtten ytterligare. Sen gick det i alla fall att komma vidare neråt. Till slut såg det skapligt ut, och jag provlåg den för att se att det skulle räcka. Jorden var kall, fuktig och rätt ogästvänlig, men jag hade inte mycket val. Högen vid sidan om graven var ansenlig. Jag kände mig nöjd med mig själv, satte fast spaden mitt i högen och gick mot bilen. Efter en del trixande mellan träden kunde jag backa in och stanna precis vid gravkanten. Bakluckan gick upp med ett gnissel och jag lyste med ficklampan in i mörkret. Där låg hon, eller resterna av det som hade varit min hustru i så många år. Det kändes lite högtidligt på något sätt, så jag bad ett Fader Vår i alla fall, innan jag knuffade ut henne ur bakluckan. Hon hade legat med rumpan mot reservhjulet, som låg i botten av bakluckan. Det såg rätt lustigt ut när jag lyste på hennes skinkor.  Det stod nämligen SEAT i spegelskrift tvärs över ena skinkan. Jag försökte stryka bort det, men det hade liksom etsat sig fast. Med ett raskt grepp i grenen på henne välte jag så ner henne i gropen. Det pyste lite otäckt om kroppen när hon dråsade ner, men hon tystnade när hon väl kommit på plats. Hon passade perfekt i gropen, även om jag fick vrida på huvudet lite. Men jag behövde inte ens dra loss benet. Tio minuter senare hade jag skottat igen graven och dessutom lagt lite grenar och blad över det hela. I bilen hade jag dessförinnan hittat två glasspinnar i handskfacket. Innan jag skottade igen graven böjde jag mig ner mot Jenny, där hon låg och glodde och rev av lite silvertejp från bandet vid höften, och knåpade sen ihop ett litet kors av glasspinnarna, som jag tryckte ned vid huvudänden av graven. Under någon minut memorerade jag sedan platsen, så jag senare kunde komma tillbaka och besöka graven, om jag i framtiden skulle få lust och hade vägarna förbi vid någon bemärkelsedag eller så.
Sen satte jag mig i bilen för att pusta. Satte igång radion, som skrålade ut någon slags latinopop. Motorn hackade till några gånger men gick sedan igång. Den var automatväxlad, så det var bara att lägga i läget ”drive” och köra iväg. Det var en riktig skitbil, seg och högljudd. Efter en del krångel att komma ut ur snåren och sen passera traktorstigen, började jag känna mig säker. Väl ute på huvudleden körde jag i sakta mak tillbaka till Portimao. Bilen uppförde sig konstigt, precis som om den hade punktering, drog åt olika håll, men jag bestämde mig för att chansa på att ändå klara tillbakaresan utan att behöva ligga på alla fyra och byta hjul.

                                                        *

Den gamla bakelittelefonen hoppade till och satte igång att ringa med ett öronbedövande läte. Polisinspektören Gonzales tittade på sin mamma som satt närmast telefonbänken. Hon tittade ut genom fönstret, verkade inte bry sig. Pappa Enzo fortsatte att sörpla i sig tomatsoppan. Gonzales reste sig, stövlade fram till telefonbordet och lyfte luren.
- Hemma hos Gonzales!
- Är det Enzo?
- Nej, sonen, Gabriel.
- Bra, det är ju dig jag vill få tag på. Vi trodde just… ja, det har hänt nåt, konstigt…
- Vadå?
- Ett lik har försvunnit i hamnen.
- Ett lik?
Mamman och pappan vände huvudena mot sonen.
- Drunknat?
Pappan tog en slev soppa till.
- Hängde ögat utanför? Järnrör? Väckarklocka?
Mamman tog en tugga av det nybakade bondbrödet och nickade mot sin man.
- Okej, jag kommer. Hon har inte tagit sig därifrån för egen maskin i alla fall.
Han vände sig mot sin mamma och pappa.
- Jobb!
Mamma himlade med ögonen.
- Alltid dessa lik mitt i maten.
Pappa tog en slev till, pekade sedan mot sonen med skeden.
- Skynda dig innan spåren kallnar.
Gonzales log, pappa sa alltid sådär. Nästan som i en deckare.

Polisbilen startade på tredje försöket. Den var ingen skönhet men fungerade för det mesta. En Peugeot 405, med sprucken ljuddämpare. Bilresan tillbaka tog mindre än femton minuter.

Portugiserna stod i en hel skock och tjattrade, när polisbilen svängde in på gården bakom den gamla magasinsbyggnaden. Gonzales hoppade ut, följd av sin assistent Jorge, som han hade hämtat upp på vägen. De trängde sig igenom hopen och stegade in i magasinet. På insidan var det dunkelt, men de hade inga problem att ta sig fram till den tomma hyvelbänken. Efter trekvart hade de finkammat lokalen, tagit fingeravtryck vid glasrutan i dörren, samt tagit avtryck av hjulspåren. Redan innan de skrivit ned rapporten, ringde en bonde och var förbannad för att en Seat hade kört ned en plantering med ungträd för honom uppe vid Sierraområdet. Gonzales och Jorge bestämde sig på stående fot för att kolla upp tipset.

                                                     *

En timme efter begravningen av Jenny taxade jag in vid biluthyrningen, och det hade redan hunnit blivit mörkt. Jag visste att de hade en brevlåda där jag kunde kasta in nycklarna. Jag hade redan betalat kontant för ett dygn och kunde ställa den på parkeringen. Ingen hade ens frågat efter körkort eller legitimation. Jag stannade, rätade upp bilen på p-rutan och stängde av motorn. Sen blev jag sittande ett tag, försökte varva ned och känna in att allt var över. Så steg jag ur, låste bilen och fortsatte längs sidan på den, nu lite smånynnande på en melodi av Julio Iglesias, som just klingat ut på radion. Vid bakluckan såg jag något ljust föremål, som ringlade sig ut och fortsatte bort i mörkret. Jag blev stående alldeles stilla, försökte fatta sammanhanget.

Själva sammanhanget låg tio meter bort i mörkret, nu som förut sammanlänkad med tampen, vars ände tydligen hade legat kvar i bakluckan när jag smällde igen den, efter att ha slängt Jenny i gropen. ”Förbannelse också”, tänkte jag. ”Den jävla kärringen förföljer mig. Vad fan kunde hon inte bara ha legat kvar, på havsbotten eller i graven?” Men, nehej då, där hade hon skumpat med över kostigar och europavägar, vägrade att släppa taget. Hon såg inte så rolig ut. En hel del av skinnet hade lossnat i kontakten med vägbanan, och det rök lite om axelpartiet på henne, förmodligen på grund av friktionen mot vägbanan. Så vad fan ska jag hitta på? tänkte jag. Hon måste ju väck! Det var då jag kom på att jag skulle arrangera en bilolycka, att vi skulle köra ut från något stup med henne vid ratten och där jag på något mirakulöst sätt skulle klara mig i absolut sista sekunden. Jag tyckte idén var lysande, så jag började ta av henne tampen runt foten. Stålrören och silvertejpen, samt pinnen som höll väckarklockan fick jag däremot inte loss, så det fick hänga kvar. Till slut låg hon där i det svaga ljuset, i övrigt naken och rätt hudlös. I bakluckan hittade jag en gammal filt, som jag satte på henne som en slags klänning. I halsen tråcklade jag med ugnsgallrets pinne, så jag kunde få fast filten. Sen bånglade jag upp henne till sittande, tog henne om livet och kånkade iväg henne mot passagerarplatsen. Skulle det vara poliskontroll någonstans, skulle det vara enklare att förklara att hustrun var sjuk och sov, än att förklara varför hustrun färdades i bakluckan. Jag satte på henne mina solglasögon och tryckte ned min gamla solhatt över huvudet på henne. Vid macken parkerade jag lite vid sidan av och köpte en extradunk, som jag fyllde med bensin.  

En timme senare var jag framme vid ett stup, som passade mina syften precis. Det låg i en hårnålskurva, där det endast fanns ett litet murket träräcke och en meter bakom det, bara luft, luft och fritt fall åtminstone femtio meter ned i en ravin. Jag körde upp med bilen så att fronten stod ett par meter ifrån det gamla räcket. Sen skruvade jag loss locket på dunken, som var av plast och säkert skulle smälta till oigenkännlighet. Hon var blöt innan, men nu var det nästan synd om henne. Bensinen luktade vedervärdigt, när den strömmade över huvudet på henne och ner över filten och kroppen. När dunken var tom, slängde jag den på golvet framför henne. Den gamla Seaten stod och bluddrade på tomgång. Jag skulle precis gå ur för att knuffa över Jenny till förarsidan när malören inträffade. Hon satt lutad mot armstödet i mitten, men föll plötsligt ihop på något vis, stötte till växelväljaren, som väloljat klickade i ”driveläget”. Jag fick panik på en millisekund och sträckte mig hastigt framåt för att lyfta bort henne och lägga i parkeringsläget. I hastigheten råkade jag luta mig mot höger knä, varvid jag tryckte gasen i botten. Den gamla Seaten tog ett skutt rakt mot räcket och fortsatte rätt igenom det. Det gnisslade av splittrat trä och intryckt plåt. Jag skrek hjärtskärande och försökte bromsa. Bilen stannade med ett ryck, men hängde med hela fronten ut över stupet. Jag kände hur karossen pendlade, som om den inte verkade ha bestämt sig för om det skulle tippa över eller inte. Jag öppnade försiktigt dörren, satte ut den ena foten. Jag hörde ett hasande ljud, som om plåten sakta flyttade sig framåt. Jag vred huvudet och stirrade in i Jennys ansikte. Det såg ut som om fanskapet satt och log. Jag kände ilskan skjuta upp i kroppen och lappade till henne på kinden. Det behövdes bara det. En enda smäll på kinden. Vid slaget säckade hon ihop framåt, mot instrumentbrädan. Och bilen tippade över. Jag minns att jag skrek hela vägen ner.

                                                        *

Jorge lyste med en ficklampa ner i den blöta graven. Han böjde sig ner på knä och pillade loss något, som han höll upp mot Gonzales.
- Glasspinnar och tejp. Han måste ju vara sjuk? Vem stjäl lik och begraver dem så här? Med kors av pinnar, och sen gräver upp liket igen?
Gonzales tände en cigarett, drog ett bloss och nickade tankfullt.
- En fullblodspsykopat, såklart! Han kan inte få nog, först mördar han, sen ska han gotta sig åt liket, gräver ner det men ångrar sig. Vill ha mer. Han är säkert livsfarlig. Från och med nu är det tjänstevapen som gäller tills han är fast, fattar du?
Jorge nickade bara, det behövdes inga ord.
- Ser du släpmärket? Han har dragit upp henne ur jorden efter att han har begravt henne. Det verkar ju inte klokt.
- Nej, det är sånt där man doktorerar på bland psykologer. Hur psykopater fungerar och tänker. Här är ju ett riktigt praktexemplar, verkar det som.
- Här finns inget mer att hämta. Vi åker tillbaka. Teknikerna är på väg hit, så får de göra resten.

Gonzales släppte fimpen på marken, trampade på den och gick sen mot bilen. De tog plats igen, Jorge körde och Gonzales satte sig för att vila ögonen en stund. Vilan varade inte länge. Redan efter en kvart tutade det i kommunikationsradion och man meddelade att en bil hade kört genom räcket uppe vid Sierraområdet.
- Shit, det tar visst inte slut än på länge. Nu har nån tokjävel kört genom räcket och ut i terrängen uppe vid Sierra. Jorge, vi får ta en sväng på direkten.
Jorge nickade, och gasade på lite mera.

                                                    *

Det första jag kände när jag kom till medvetande, var en frän doft av bränt gummi och något som luktade ruttna ägg. Och sen toppat med en omisskännlig doft av bensin. Det tog en stund innan jag förstod att det var däcken som hade börjat ryka av friktionen mot berghällen på väg ner. Det där ruttna var Jenny. Jag låg utanför det rykande bilvraket med henne liggande över mina ben och bröst. De otäcka ögonen stirrade på mig, anklagande som om de ville säga ”se nu vad du har ställt till med.”  Jag försökte dra undan henne och komma loss, men kände då en ilande smärta i höger ben. Ner med handen över låret där jag insåg att benpipan stack fram ur byxorna strax under knäet, precis där Jenny låg pressad mot mig. ”Typiskt”, tänkte jag. ”Det var väl slutliga hämnden från din sida. Att dråsa ur bilen i fallet och knäcka mitt ben, så att jag inte kommer härifrån”. Det var morgon och solen var på väg upp. Jag låg på rygg och stirrade upp mot den blå himlen, förbannade mitt öde och började fundera på hur jag skulle kunna komma loss. Så såg jag på hög höjd hur den första gamen började cirkla över mitt huvud. Efter en stund var de tre, som slog snävare och snävare lovar. Jag sneglade mot Jenny. Hon såg inget vidare aptitlig ut. Jag räknade därför kallt med att gamarna istället skulle välja mig. Hugga in, köttbit för köttbit, äta mig in på bara skelettet. Jag rös till, trots värmen. Jag hade ingen möjlighet att piffa till Jenny, så att de skulle välja henne istället. Jag kisade, sikten grumlades och jag kände hur jag blev yr i huvudet. Sen somnade jag ifrån alltihop.

Långt borta hörde jag steg som närmade sig. De lät rätt tunga, tyngre än små spinkiga gam-ben. Det lät mer som människoben, minst storlek fyrtiotvå. Jag försökte höja ena handen till någon slags hälsning, och grymtade något om att det hade hänt en olycka. Plötsligt drog en skugga över mitt ansikte och jag kände en omistlig blandning av tobak och vitlök. Jag antog att han var portugis. Han började baxa undan Jenny och jag skrek rätt ut på grund av smärtorna i benet. Jag sjönk, sjönk ner i barmhärtighetens mjuka värme.

Hörseln är visst det sinne som lämnar en sist när man dör, sägs det. Det är även det sinne som kommer till en först när man vaknar. Jag hörde knäppningarna i en brasa, som sprakade i närheten. Det knarrade i breda golvtiljor, när någon gick över golvet. Jag låg i en säng, den gungade lätt när jag ändrade ställning. Jag fick en sådan där känsla man kan få att jag bara hade haft en lång, ond dröm och nu äntligen hade vaknat. Jag andades ut, kände mig plötsligt upprymd, lätt i sinnet och vände mig om i sängen för att be Jenny gå upp och koka kaffe.
Och hon låg verkligen där. Som en blodig biff, med ena ögat åter lite utanför ögonhålan. Axlarna var barskrapade nästan ner till benet, av håret återstod endast tussar och den förut så fint skulpterade näsan verkade ha förlorats någonstans på vägen mellan bergen och Portimao. Jag jämrade mig när jag fick syn på henne. Hon verkade fullständigt omöjlig att skaka av sig. Jag hörde steg utanför dörren och små slag av någon slags käpp. Jag vred på huvudet.

Mannen hade en vit käpp i handen.  

- Ah, você está acordado. So good. Você já passou por um acidente realmente desagradável.
Han var helt klart portugis. En blind portugis. Jag kunde inte språket, bara några ord.
-  Eu não entendo. Você fala Inglês?
-  Só um pouquinho.
- Good. For how long have I been here? And where am I?
- Ah, see one day and night. Solenta my cottage, live here…I´m Pedro.
- Are you alone?
- Yes, just me, you and wife. Is your wife?
- Eh…yes, but she is…
- Yes, very ill, no food eating, drop out.
- Food? Drop out? Have you tried to feed her?
- Yes, good fish but not have, spit out. Tried coffee too, not like.
Jag insåg att blindstyret trodde att hon levde, och att han hade försökt att mata henne. Jag kunde inte låta bli att börja skratta.
- What funny, mister?
-  Eh, nothing, I always laugh when it hurts. Never mind…
- Do want eat now?
- Yes, please…
- And wife, will sit up?
En tanke drog genom huvudet på mig. Om han nu trodde att hon levde, så fick han väl göra det den tid det skulle ta för mig att tänka ut hur jag skulle ta mig därifrån. En bra sak i eländet var ju att han var blind, så att han inte skulle känna igen mig.
- Yes, I´ll help her to the table.

Tio minuter satt vi alla tre runt bordet. För att göra det lite mer autentiskt började jag konversera Jenny och lutade mig sedan mot henne och svarade med så späd röst som möjligt.
- Your wife better?
- Yes, she is getting better all the time. I think she´ll be walking around in the house in a couple of days.
- Perhaps she can help laundry? Or cooking?
- Hmm… I´m not sure, we´ll see.
Ja, det skulle just bli ett effektivt hembiträde, han kunde skaffa sig. Han kunde få henne gratis om det var så.
- I think she nice, but don´t say much
- No, she is silent. Has a soar throat.
- Soar throat? Me too, understand…
Ja, riktigt ont I halsen hade hon. Läpparna var borta och på vänster sida hade kinden fläkts upp in till benet, så att man såg ända ner i halsen på henne. Tungan var puts väck, så nog skulle hon fortsätta att hålla tyst, oavsett Pedros charm och vilja att få igång lite middagskonversation.
- How can we get out of here?
- Get out? Me have just feet.
- Do you have a telephone?
- No, no…cost.
- Ok, how far is it to the next village?
- Far, twenty kilometres. You don´t go far that leg.
- No, I know. 
Jag brölade ett “där hör du Jenny, vi är snart på sjön igen”, lutade mig mot henne och pep ”åh, vad skoj det ska bli”. Pedro nickade förstående. Jag tyckte det var lite otäckt att hans ögon var lika kalla och oseende som Jennys. Jag rös lite, och fortsatte med mitt låtsasprat.  ”Kan du skicka lite bröd” pep hon, varvid jag mumlade ”javisst, varsågod, älskling”. Sen sa hon ”vad ska vi göra idag”, men där gick gränsen, så jag röt till ”det ska du skita i, din döskalle” Pedro hoppade till lite, men nickade sedan lite förstående. Kanske utgick han från att jag var man nog att sätta min kvinna på plats, något som värderades högt i det samhälle Pedro växt upp i.

Efter maten skulle vi vila. Pedro slängde sig på kökssoffan, medan Jenny och jag låg på sängen i sovrummet. Jag tittade på henne. Hon såg för jävlig ut. Och jag kände mig för jävlig. Vilken samling, en blind, en död och en med brutet ben, som skulle försöka hitta på en väg ut ur den här mardrömmen.   

                                                    *

Strålkastarna lyste upp kurvan, där träräcket körts igenom. Gonzales hade redan tillkallat förstärkning via radion. Jorge satt redan på huk framme vid stupet.
- Gonzales, kom och titta!
- Vad är det?
- Konstigt…
-Vadå konstigt?
- Ser du inte avtrycken. Någon har ju rivstartat rätt ut för stupet. Vi har nog att göra med en självmördare den här gången.
- Självmord? Ja, det verkar kanske så. Det är femtio meter ned. Hur kommer vi dit?
- Linor och sitthissar. Dom kommer inom en stund. Vi får ta oss dit och sen blir det väl räddningsbil med vinsch, som får ta upp skrotet.
- Färgavskrapet på trävirket var mörkgrönt. Vad var det för färg på bilen som bonden ringde om, där graven fanns.
- Öh… mörkt grön eller mörkt blå, han var lite osäker.
Gonzales tog sig åt hakan, gned kinden lite och tittade försiktigt ut över kanten.
- Jag undrar jag…

En halvtimme senare stod de i en ring runt vraket av det som en stund tidigare hade varit en Seat 1600 av 1989 års modell. Den var nu betydligt kortare och lägre, dessutom utan färg, förutom vid bakluckan, som var mörkgrön. Gonzales böjde sig ner och tittade in vid förarplatsen. Det stank av bensin och inknycklat vid det krossade sätet såg han resterna av en plastdunk. Släpmärkena utanför bilen visade att någon ändå förmått ta sig ur bilen levande.
- Jorge, det här börjar banne mig bli intressant.  Det verkar som om den vi letar efter försöker att göra sig av med en kropp, troligen kvinnan som låg på hyvelbänken. Det är väl högst troligt att den som försöker så idogt, är den som från början har mördat henne. Kommer du ihåg nattlarmet för några dagar sedan? Kvinnan som ramlat överbord? Undrar jag om…
- Mmm, jag har redan tänkt det med… 

                                                   *

Pedro satt helt ogenerat och petade sig i näsan. Han krafsade halvvägs upp i hjärnan, innan han fick ut en rejäl bobba, som var torr nedtill och sen grönt kladdig i en lång sträng. Han rullade den förtjust till en boll och stoppade sen in den i munnen. Jag stirrade ner i kaffekoppen. Det här skulle föreställa en gemensam eftermiddagsfika. Jenny hängde i sin stol och jag hade fått ta två snören runt bröstet och stolen, för att få henne att sitta upprätt. ”Fan, vad jag är trött på det här dårhuset”, tänkte jag. Kaffet smakade tjära och den så kallade bullen hade man kunnat slå ihjäl nån med. Jag längtade hem. Inte till båthelvetet, utan hem, riktigt hem. Till mitt trista jobb, trista vänner och trista bostad. Frågan var bara hur. Men jag hade till sist lurat ut det. Kunde jag bara ta mig ut till stora vägen, så skulle jag sen kunna ordna med lift. Pedro hade berättat att det var två kilometer ut till vägen. Två dryga tusen meter, i alla fall på ett ben.

Det tog en dag att länsa Pedros förråd, och det skulle nog gå att få ihop nåt vettigt. De gamla cykelhjulen hade punktering, men det gjorde inte så mycket. De stod uppställda för lagning i förrådet och behövdes därför inte tas bort från cykeln. Järnrören runt Jennys kropp gick inte att ta bort, men gick att vrida, så att de kom att ligga i nittio grader vinkel med hennes kropp. Det kändes jävligt, men jag var tvungen. Jenny hade börjat stelna rätt betänkligt, så hon skulle kunna fungera som sittbräda, bara jag fick på cykelhjulen på ändarna av järnrören. Ingen snyggare lådbil direkt, men med ölburkar som framhjul, där tyngden inte var så stor, skulle nog ekipaget kunna rulla ändå. Jag fäste snören i ölburkarna fram, så jag i någon utsträckning skulle kunna styra. Jag hade även tillverkat små vassa spadar att hålla i av några trädgårdsverktyg, tillräckligt bra för att jag skulle kunna skjuta fart med händerna på sidorna av fordonet. Jag kånkade ut Jenny och lade henne på marken, drog upp axlarna så jag fick in hjulnaven i ändarna på järnrören, och gjorde sedan detsamma med järnröret fram, så det löpte genom ölburkarna. Hon såg inte helt oäven ut när allt var klart, med stora racerhjul bak och små fram såg hon nästan ut som en sån där drag racer, eller vad de heter. Det gällde ju bara tvåtusen meter. Sen kunde jag dumpa hela skiten i diket innan jag släpade mig upp på vägen. Jag satte mig på Jenny, kände att jag satt rätt stadigt och började staka mig fram. Det var tungt, men gick skapligt. Efter en stund upptäckte jag att jag ju kunde dra med händerna direkt på cykelhjulen, precis som de som sitter i rullstol brukar göra. Så jag rev av ärmarna på min skjorta och virade runt händerna. Pedro stapplade just då ut på gårdsplanen.
- You do what? Noice…
- Yes, Pedro, I´ll get some help.
- Help what?
- You know, my wife…she needs some medicine for her soar throat. And I´ll get it for her.
-But you ill leg?
- I have some help…
- And wife, can she clean my kitchen?
-She is sleeping now, but perhaps later. I´ll ask her when I´ll come back.
- Good. I like her. She funny and good voice, little sexy dark…
- Yes, you´re right. She is precious. Ok, I´ll be going by now. Adios!
-  Good fortuna!

Jag drog några tag och skramlade ut på stigen vid husänden, innan jag vände mig om och vinkade. Vet inte varför jag vinkade, han såg det ju ändå inte. Han stod där vid staketet med sin fladdrande skjorta och mörka krulliga hår, med ledarpinnen i handen och ett leende på läpparna. Ögonen sneglade lite hursomhelst, men det spelade ju mindre roll. Jag var i alla fall på väg från dårhuset.

Första timmen var hemsk, och sen blev det bara värre. Planmarken övergick i en sugande uppförsbacke, som tog musten ur mig. Jag kämpade på, slet ner tyget jag hade virat runt händerna och kände hur handflatorna började blöda. Men nu gällde att ta sig framåt, inget skulle stoppa mig nu. Jag svettades över ryggen och det rann ner i ögonbrynen på mig. Jag fick skaka på huvudet med jämna mellanrum för att få bort svetten, andades som en blåsbälg och det skrek i musklerna. Jenny verkade hålla ihop skapligt, även om hon sviktade nedtill, så att skinkorna släpade i marken. Styranordningen fungerade sådär, eftersom ekipaget var så lätt fram. Men hjälpligt kom jag i rätt riktning i alla fall. Inte fan gick det snabbt, men vad gjorde det just då? Backen blev tyngre och tyngre, men jag blev bara mer och mer kraftfull i mina rörelser, fick inte svikta.
Det kändes plötsligt som en lätthet, hjulen snurrade allt lättare och lättare, backen lutade mindre och jag fick mer och mer fart för varje tag. Jag började skratta, njöt av kraften, att jag förmådde ta mig framåt, snabbare och snabbare. Jag öppnade ögonen, men fick svindel. Nedanför mig låg troligen Europas brantaste och längsta nedförsbacke. Den förbannade Pedro visste ju vad jag höll på med. Jag svor åt att han inte kunde ha kläckt ur sig att sista kilometern såg ut som backen i Holmenkollen. Jag försökte bromsa med händerna på hjulen, men det gick redan för fort, det sved och började ryka om handflatorna. Istället tog jag spjärn mot Jennys armhåla och ena bröst, medan jag ryckte och slet i snörena till styranordningen. Efter femtio meter började jag skrika.

Jorge rattade Peugeoten med van hand. I sätet bredvid satt Gonzales och tuggade på en tandpetare.
- Det måste finnas någon avtagsväg i närheten. Släpspåren var på väg västerut. Kör på lite nu då!
Jorge gav lite mer gas utför rakan framför dem. Oväsendet från den spruckna ljuddämparen lät förfärligt, men de låtsades inte om det. Gonzales vevade ner sidorutan och skakade fram en cigarett, dagens tolfte. Han höll noggrant räkning, eftersom han alltsedan årsskiftet ”höll på” att sluta. Han gäspade och såg ut genom sidofönstret.
- Kolla, vad är det där?

Jag satte ut ena foten, den intakta och försökte bromsa men det gick inte. Farten ökade dramatiskt i backen och jag kände hur ögonen tårades. Vagnen sköt som en pil nedför backen, utan styrsel eller bromsar. Jag kände att min sista stund var kommen, bad en snabb bön och blundade, beredd på döden.

Smällen blev öronbedövande. Ekipaget träffade polisbilen mitt i framdörren, som knycklades ihop som papper. Bilen höll på att välta av smällen, guppade fram och åter några gånger innan den ställde sig på rätt köl igen. Halva Jenny stack in i passagerarsätet, med fötterna före och med ett järnrör i vinkel som hade perforerat vaden på Gonzales, som satt och jämrade sig. Jorge stapplade ut, tog sig till bilens koffert och försökte få upp luckan för att hämta förbandslådan. ”Fan, dom är två”, hann han tänka när han hörde mannen, som satt fastklämd mellan två cykelhjul, börja jämra sig.

Jag kände dimman väja undan. Det gjorde ont som fan i ena handen. Jag blinkade bort den sega hinnan och såg hur armen låg snodd runt det vänstra cykelhjulet, som såg ut som en åtta. Jag såg hur Jenny rammat bilen som en torped. Det stod någon lutad över mig, någon som doftade vitlök.
- Hey, mister. How are you?
Jag försökte få fram saliv så att jag kunde svara.
- Not…Jenny, how is she?
- Who?
Jag nickade åt Jenny till.
Han skakade på huvudet, såg deltagande ut.
- I´m sorry mister. Nothing to do there.
Jag började gråta, tårarna rullade nedför min kind, i allt stridare strömmar. Det gjorde helvetiskt ont, men plötsligt sköt ilskan upp i kroppen. Jag hatade det förbannade oväsendet.
- Turn that damned engine off. Your silencer is broken.
Portugisen slog bara ut med armarna i den där hopplösa, sydländska gesten. Sen sjönk jag bara bakåt, neråt, uppåt, nånstans, ner i ingenting.

                                                     *

Tre veckor senare var jag dömd till livstids fängelse. Rätten fann inga förmildrande omständigheter alls, utan dömde mig för mord. Själv tycker jag det var en olyckshändelse, med lite märkliga konsekvenser efteråt förstås. De ville inte lyssna på mina beskrivningar av hur det verkligen gick till. Men det här är den verkliga versionen av vad som hände. När jag läser igenom det jag har skrivit står det så klart för mig att det var en olycka bara. Och att hon sen inte kunde släppa taget, utan hängde efter mig hela tiden, och det var inget som jag kunde hjälpa. Och egentligen älskar jag ju henne fortfarande. På mitt sätt.

I alla fall, efter ett halvår blev jag utlämnad till Sverige. Det är där jag sitter nu, i en cell på tre gånger två på Kumla riksanstalt, med lite dagsljus som kommer in genom ett fönster av pansarglas med trådar i, så det inte ska gå att krossa det. Med en brits, ett litet bord och en holk att kissa i. Och jag kan konstatera att det finns kackerlackor här med.
Jag jobbar i verkstaden varje dag. Svarvar flaggstångsknoppar, som jag lägger i en låda. Tvåhundra om dagen ska jag göra. Då får jag extra pengar så att jag kan köpa snus och en sockerdricka av och till. Inte mycket till liv, kanske.

Men i alla fall har jag det bättre än livet med Jenny.

                                                    @