Dagisfröknarna satt som fåglar på en gren, borta vid lekplatsens träbänkar. Några satt och rökte, småpratade och nojsade, medan andra sköt på vid gungorna nere vid den stora eken.

Dagisavdelningen Blåbär var på utflykt till lekparken, 12 barn i lite olika åldrar, med galonkläder, stövlar, vantar med spännen vid ärmarna, och så ett antal olikfärgade mössor, allt från fantomensmäckar, nallemössor, gullegull med bårder, tofsmössor och vanliga gröna, vita och blå med uppvikt kant och en liten stropp längst ut.

Lina och Amanda hade satt sig i den gamla karusellen, och drog för alla krafter. Karusellen gick långsamt runt medan gångjärnen högljutt protesterade för varje varv.

I sandlådan satt det fyra barn och lekte. De två äldre, Hamid och Johan, hade just blivit färdiga med sina husbyggen i sanden. Fönster hade tillverkats av några stenar, och sedan hade de satt avbrutna glasspinnar på toppen som teveantenner. Från varje hus löpte vägar och backar. Hamid hade lagt en liten plastpåse i en grop i sanden, och hämtat vatten för att tillverka en alldeles egen liten badsjö vid sitt hus.  De små leksaksbilarna var utplacerade, och leken kunde börja.

I den andra änden av sandlådan satt lille Per och Agnes, båda drygt två år. De var påklädda likt stoppade korvar, och för varje rörelse de gjorde vajade bollarna i deras toppluvor från sida till sida. Det här var stunden innan mellanmålet och vilan, vilket möjligen gjorde dem lite griniga.

Per satt uppe på sandlådans träkant, rörelserna var långsamma och eftertänksamma. När han vände den blå hinken föll lite sand ut, och ett visst missnöje spred sig över ansiktet när han lyfte på hinken efter det obligatoriska klapprandet på botten, och kunde konstatera att kanten längst upp på kakan inte var jämn. Han satte foten i den och började om igen. Agnes satt en bit ifrån honom, mitt i sanden och med benen isär, och öste försiktigt sand i sin gula hink.
Lille Per hade slutat göra kakor. Han satt alldeles stilla och följde Agnes rörelser. Han kunde inte släppa blicken från hennes hink. Färgen skilde mot han egen, den hon hade var alldeles lysande klargul. Hennes kakor såg ut att bli jämnare, finare. Hans ögon var som streck, all glädje bortblåst. Rörde inte längre sin egen hink, blev bara sittande. Ville dra henne i håret och slänga sand i hennes ansikte. Kände att han måste ha hennes hink. Få göra kakor i den istället. Hans egen hink kunde kvitta.

Per reste sig ovigt, och stultade fram mot Agnes. Han såg beslutsam och sammanbiten ut. En kraftig knuff mot Agnes axel, gjorde att hon föll över ända och blev liggande på sidan i sanden. Han sträckte sig framåt, och grep tag i hinken. Agnes stretade emot, insåg nu vad som stod på och började skrika gällt. Per drog och drog, och med en knyck fick han loss hinken, vände sig om och gick helt lugnt tillbaka till sin plats och satte sig.

Fröken Maud kom springande från bänken, eftersom Agnes klagolåt ljöd som en mistlur över nejden, hon satte sig på huk och reste upp henne.

”Men lilla Agnes, vad är det som har hänt?” Agnes tjöt som en stucken gris, och förmådde bara peka i riktning mot Per. Och han såg alldeles oskyldig ut, utbrast bara ”hon jamla”, och började fylla den gula hinken med sand.

                                                  @