Hör du inte
det viskas högljutt
bakom betongmuren
om det där livet utanför
jag hör det så tydligt
som om det är
det enda som
har betydelse
Vägen kan tyckas lång
att ta sig dit jag vet
men ta min hand
jag följer dig upp
genom avgrunden
den skrämmer mig
inte längre
vi blev bara lurade
av det ogenomträngliga
mörkret och dess lakejer
famlandes efter ljus
gick vi vilse
greppade skulden
ramlade igen
hittade konstgjord
andning och sprang
tusen varv till
Men vi kan inte
bara andas
vi måste leva också
visst kommer vi att
tvivla på livet och
skrapa våra knän igen
men jag finns hela vägen
vid din sida
Så blunda nu
kasta dig ut
det är ok
att vara rädd och
skapa rännilar
av tårfloder
men jag håller
dig hårt
släpper dig aldrig
och där i slutet
av det förljugna helvetet
så möter vi
den färgsprakande
början på något nytt
tillsammans
för himlen får
fanimej vänta