Vägen jag går bär ingenstans
Tänker på allt, måste få mer distans.
Det är antingen eller, finns det ingen balans?
Tänker på dem som en gång fanns
och på att jag faktiskt har en chans.
Dagarna går fort, sätter mig i trans.
För att utan tankar, går det nästan som en dans
men efter mig följer ändå tankarna som svans.
Är jag så destruktiv eller är jag bara dum?
Ingenting blir bättre, man blir ju bara skum.
Exempelvis så sitter jag i ett vackert rum,
och det är klart bättre än att sitta i någon slum.
Varje dag går åt till en jävla massa flum.
Dagarna går fort, försätter mig i trans.
För att utan tankar, går det mesta som en dans
....men att fly fungerar inte om man vill komma någonstans,
efter mig har jag ändå alltid tankarna som svans.