Du är mitt gift.
Mitt tvådelade svärd vars egg långsamt klyver mig i tu.
Jag är din förvirrade skapelse av logik och kaos.
Ett varande i visshet, där rakblad delar podium med brustna ben.
Utan att vara direkt inblandad förvandlar du min palett till
en tyst cepiahyllning av toner och grader.

Jag är defintionen av mina misstag.
Jag är ärren över min svank.
Jag är den avrostade spiken som gång på gång river upp mitt hjärta.
I allena bär jag ansvaret för mina svalors sorgesång.
Medveten. Naiv. Uppenbar & utom räckhåll.

Jag slutade tveka på skadenivån av mig själv.
Det krävdes en påfågelfjäder täckt av ditt blod.
Insikternas insikt inväntar sitt varande.
Tills dess räds jag morgonens uppgång,
nätternas stillhet av tystnad; Hymner till brustna förtroenden.

När vår fågel av aska reser sig för sin sista gång lovar jag att släppa taget.
Då skall jag fullt ut våga känna lycka igen. Våga älska utan murar.
Tills dess är jag mina skuggors marionett. Vägledd av rädsla.

Så res dig en sista gång.
Låt mig ta ditt liv. Frigör mig solljusets flykt.