Rummet med de grå väggarna och bruna möblerna känns lite instängt. Det är spartanskt möblerat. Vid fönstret står två små fåtöljer med ett litet bord emellan. På bordet finns ett stearinljus tänt i en liten silverhållare. Och så ett paket cleenex.

Terapitiden kännns bra. Förtroendekapitalet är i stigande. Inte ens näsdukarna är blöta.
Terapeuten harklar sig och fortsätter.

- Nå, har du tränat nu då på att sätta dig själv på kartan?
Ulla ler, lutar sig lite framåt mot terapeuten, stryker undan håret från pannan och tar till orda.
- Ja, det känns faktiskt riktigt bra. Att inte bara dansa efter andra utan ta tag i nåt eget.
- Det är ju jättefint, ju. Det har vi ju fått som insikt förut att du alltid givit, aldrig fått, att du alltid varit orolig för att inte duga, blivit passiv, avvaktande, nedstämd. Är det nåt särskilt du….
- Ja, jag har kommit igång liksom. Det var ett kanontips du gav mig. Känns som jag har fått en egen hobby.
- Berätta!
- Ja, det här med släktforskningen. Plötsligt har jag blivit intresserad av hur det var förr, själva fundamentet liksom till det som gjort vad jag blivit här och nu.
- Fint, fint. Då växer du, ser sammanhangen och stärker ditt ego, så fint. Har du gjort några andra insikter?
- Spännande, verkligen, tja insikter. Ja, man förstår plötsligt orsak och verkan, varför man är som man är.
- Intressant, verkligen. Vad  har du kommit fram till då?
- Att du är släkt med Karl XII!
                                                         @