Hon var rädd, det var trångt och alla skrek och skriade. Människor och djur om vartannat. Slag.
- Gå nu då för faan!
Vettskrämda ögon och allt detta skriande. Någon snubblade och blev liggande, kom inte upp och blev trampad på. Kvävd. Hon måste bort från detta! Det var hennes enda tanke nu. Detta var döden annars, hon var säker. Helvetet och döden.

Så fort hon såg portarna på lastbilen slås upp fokuserade hon. Blinkade mot ljuset som bländade henne. Såg plötsligt sin chans och sprang. Sprang för livet. Sprang allt vad hennes otränade ben förmådde. Men detta gällde allt. Annars skulle hon dö. Hjärtat dunkade. Men hon var fokuserad och tänkte aldrig ge sig. Detta skulle hon klara! Män som skrek bakom henne, men skriken försvann bakom henne, blev svagare och svagare för att till sist dö ut. Färdkamraternas ångestfyllda skrik var det sista hon hörde innan de också dränktes bakom henne.

Hon saktade ner. Hon hade sprungit på asfalt men sprang hon på gräs. Det luktade gott. Det var tyst. Nej, det var det inte men tyst i jämförelse till hela hennes tidigare liv. Fågelsång. Hon tog ett djupt andetag och bara njöt av sekunderna i detta nu. Lite längre bort såg hon träd. Hon hade aldrig sett träd innan men drogs ditåt. Hon försvann in emellan trädstammarna, gick på mjuk mossa. Fåglarna kvittrade frenetiskt och solens strålar strilade ner mellan träden.
Hon sjönk ner i mossan för att vila en stund. Här skulle hon leva sitt liv, sitt liv i frihet. Hon skulle lyckas, det var hon säker på, hon var en vinnare.