Hur, ska jag göra för att vara en perfekt människa?
När, blir jag det?
Vad, behövs göras för att bli det?
Varför, ska man vara perfekt?

Jag blir förvirrad av dessa frågor.
Och det känns som alla människor pekar ut alla mina fel som ett mönster.

Alla tårar som har fallit.
Alla ned kränkande ord som har fördärvat mig.
Alla som har sagt att jag finns för dig och som inte har funnits när det behövs.

Känslan att ångesten kväver mig till döds är förfärlig.
Känslan att alla ögon tittar på mig, förnedrar mig.
Känslan att vara perfekt är långt här ifrån.

Mamma varför gråter du?
Pappa varför vill du sticka?
Fanny varför låser du in dig på rummet?
Thea varför ligger du och stirrar in i väggen?

Nävarna knyts ihop mot bröstkorgen.
Jag slutar andas för ett kort tag.
Snälla varför ska jag må såhär psykiskt, känner mig bara psykotisk.

Och i mina hörlurar hör jag: "Du är vacker som du är, du måste vara som du var. det är knappast fel på dig, det är fel hur världen är idag. Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra. För innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar."