När jag gick i 4:e eller 5:e klass
hade vi en så duktig musiklärare
att han inbjöds att ta vår klass med
sig till radion och låta klassen sjunga
några sånger i en direktsändning ifrån en
studio i Göteborg...

Hela klassen jublade över förslaget. Ingen av oss
hade varit med om något sådant innan. Den dagen
kom och vi gick till skolan mer än glada. I klassrum-
met berättade han hur allt skulle gå till och så vände
han sig till mig och sa: -Ewa-Britt du får ej följa med.
Du kan inte sjunga alls är inte ens musikalisk. Men
för att du inte skall sitta alldeles ensam i klassrummet
när dina kamrater är borta har jag ordnat så att du får
gå in till klassen vid sidan om oss och vara med dem
där hela dagen, det blir väl bra...

Förra onsdagen var jag bjuden till klosterkyrkans
lunch för frivilligarbetare. Och jag vet ju att de är
glada för att sjunga och spela så jag skrev ihop en
text "Nu är vår stund på jorden..." tonsatte den,
klosterkyrkans kantor skrev ner dess noter och
jag skickade sedan in sången till festkommittén...

Jag hörde ingenting ifrån dem... Men jag gick dit...
Vi åt och drack och det var en fin stämning, vi sjöng
och kaffe serverades... När jag böjde mig ner för att
dricka upp sista skvätten kaffe i min kopp lyste det
upp något ljust framför mig på väggen, där stod min
sångtext i stor stil med noter och allt. Diakonen sa:
-Denna sång har Ewa-Britt skrivit och tonsatt.
Den har aldrig spelats innan. Vi här får vara med
om ett uruppförande! Sen började kantorn
spela på flygeln... Och alla sjöng glatt med.

Kyrkoherden kom sen fram till mig och sträckte
fram sin hand till mig och sa: -Den var fin!

Någon har sagt till mig att musik som spelas här på
jorden den får vingar klingar ut i rymden... Når
visst högre upp, ännu högre upp, bara högre upp...