I en snövall mötte jag den vita vargen, långt från ära och redbarhet, jag vet inte om någon kommer tro mig. Schss. Han sover nu. Det är du nu, och jag. Stannar vi. Jag är osäker på vilken stam vi tillhör, är det samma.

För ett öga glittrar med stjärnan ovanför, den vi ser när vi ligger alldeles stilla i gräset. Mina kläder blir fuktiga, som natten, som båtens durk i kraftig sjö. Som när mjukheten invaderade min kropp och gav den dig. Stannar jag.

Det är ett sinne vant. Röda ljus mot himlen ingen längre vet. Och saknad, i närhet. Bjuder mig dagen sorg, famnar jag.

Tre hus i rad med jämna fönster, en kasern tror jag bestämt. Och om det är en kyrka vid nästa ska jag be. Jag har slutat be om nåd och önskar mig inte längre någonting. Inte frid, inte lycka, inte sanning.

En vacker marockan vill att jag ska föda hans barn. Kanske en dotter.

Och om jag vill knulla på ett jordgolv och leva mellan en eldstad och vattenhålet så är det min ensak. Du är inte längre norm.