Kraftlös rastlöshet.
Myror som kröp i benen på mig.
Jag inte kunde sitta still.
Energin gick till att inte brista, gå sönder, inte visa sårbarheten.
Ångesten Måste bort.
En varm dusch, skållande hett, skinnet blev rött, varmt och ömt.
På duschgolvet låg jag, ögonen var stängda och käkarna hårt sammanbitna.

Där låg den, rakhyveln, där på golvet.
En längtan jag aldrig tidigare upplevt växte inom mig.
Det enda som existerade var att få loss ett rakblad.
En nästintill manisk kamp började.
Gång på gång skars fingrarna på bladet, utan att känna något.
En kamp som hade känts som timmar.
Rakbladet i handen.
Stannade upp.

Vad är det jag håller på med?
Bara sjuka människor skadar sig själva.
Tanken försvann snabbt.
Längtan efter smärtan, var så stark.
Med stark vilja och skakande hand tryckes rakbladet mot huden.
Smärtan var svidande.
Långsamt drogs rakbladets kalla metall längs den varma blöta armen.
En liten rispa, knappt synlig.
Kicken var desto större.
Snabbt drogs bladet över armen, större och djupare.
Blodet sipprade ut och blandades med vattnet.
Rödfärgat vatten rann ner i avloppsbrunnen.

Tre sår till innan verkligheten kom ifatt.
Ångesten som hade varit borta kom tillbaka dubbelt upp.
Slog som en örfil över kinden.
Tårarna som länge hade hållits inne rann över.
Stora tårar fyllda av sorg, ångest och ilska rann längs med kinderna.

Jag tittade ner på min blodiga kropp, jag hatade det jag såg. Hatade blodet, hatade rakbladet, hatade alla som inte såg mig. Mest av allt hatade jag mig själv, att jag var svag, att jag inte kunde be om hjälp och att jag märkt mig för evigt. Nu fanns bevisen att jag var ledsen, där på armen. Bevisen, paniken växte, hur skulle jag kunna gömma mig, dölja ångesten.