När jag kom ner till foajén var den tom sånär som på en leende kvinnlig portier. Hon visade stumt vägen till frukostmatsalen där min syster och Abbot just avslutade sin måltid med svart kaffe. Varken Gåsafar eller Sten-Pelle hade synts till ännu, fick jag veta, samtidigt som en bugande kypare rusade ut i köket med min frugala frukostbeställning.

De båda gentlemännen anlände, trötta men vid gott mod, precis när jag svalt den sista klunken kaffe. Då var klockan redan en kvart över tio, men de båda herrarna skulle naturligtvis äta innan vi fortsatte vår resa.

”Vad fan heter löskokt ägg på italienska”, sporde Gåsafar. ”Ja, höna heter väl ’pollo’, sa Sten-Pelle. ”Ägg heter i alla fall ’euf’ på franska, sa min syster. "Försök med det!”

”Uff”, frustade Gåsafar. ”Skulle ägg heta ’uff’ på något språk. Det har jag svårt att tro. Nej, här gäller det nog att gestikulera, och att vara onomatopoetisk”, fortsatte han undervisande precis som den servile kyparen stod intill honom med sitt lilla block i hösta hugg.

”Two kokta ägg”, beställde Gåsafar, och när kyparen rynkade beklagande på pannan spelade påbörjade han sin onomatopoetiska show. ”Pollpollpollpollpoll”, kacklade han och viftade med armarna på ett sätt som var fullständigt omöjligt att missförstå.

Ett insiktsfullt leende klöv kyparens anlete och alla skrattade, utom Sten-Pelle vars lätt gröna ansikte tydde på att han kunde föreställa sig behagligare saker än löskokta ägg denna förmiddag. Beställningen av kaffe beredde kyparen inga svårigheter men apelsinjuicen ställde krav på ytterligare ett varieténummer i den högre skolan. Även denna gång signalerade kyparens glada min att han förstod och det räckte för honom att se Sten-Pelles ansiktsfärg för att han snabbt skulle återvända med svart kaffe och rostat bröd till denne.

Men Gåsafar fick vänta längre på sin frukost. Först skämtade vi om det med klyschor som ”han har kanske fastnat med mjukdelarna i citruspressen” och ”dom kanske bara serverar påskägg på den här krogen”, men efter en dryg halvtimme började irritationen sprida sig. Portieren hade redan varit och berättat att vår hyrbil anlänt och nu stod obekvämt parkerad utanför hotellets entré och alla ville nog egentligen bara borsta tänderna och komma iväg.

Då anlände vår kypare med en fullastad bricka där Gåsafars kaffe hade sällskap med en grillad kycklinghalva och två rejäla apelsiner. Det händer fortfarande att jag undrar om den rackaren verkligen missförstått, eller bara tog chansen att skoja med de krävande svenskarna.

Som så många hyrbilar i Sydeuropa var vår ganska rymlig i kupén men meningslöst trång i bagageutrymmet. Följden blev att de tre i baksätet fick sitta med en hel del packning runt omkring sig. Gåsafar satt bredvid mig i framsätet med en stor duffelbag i famnen. Vi två var de enda med några förutsättningar att njuta av den förestående bilturen.

Vinden hade mojnat under morgonen men det regnade fortfarande ganska ymnigt när vi letade oss ut ur Genuas centrum för att hitta vägen som skulle ta oss till Venedig. Gåsafar hade generöst åtagit sig att vara kartläsare, men det dröjde inte länge förrän han sov djupt. I baksätet drog Sten-Pelle och Abbot djupa timmerstockar.

Min systers hårfäste skymtade bakom den lilla men dock resväska hon tvingades ha i knäet, men jag såg på hennes huvudrörelser att hon fortfarande var vaken. I tystnad, för att inte störa de andra, körde vi mil efter mil i regnet på en hyfsat bred väg som med jämna mellanrum bedyrade att den skulle föra oss till Venedig.

Hur det är idag vet jag faktiskt inte, men på den tiden var Venedig definitivt ett av Europas mest eftertraktade resmål. Sten-Pelle var den ende av oss som varit där tidigare. Själv hade jag, min vana trogen, köpt ett par turisthandböcker och läst in mig på stadens historia och absoluta måsten som Dogepalatset, Suckarnas Bro, Piazza di San Marco och glashantverkarna på Lido.

Tyvärr visade det sig oftast att sådana kunskaper var ganska meningslösa, för en tjänsteresa som vår gav sällan tillfälle till privata exkursioner. Flyg, taxi, kundbesök, taxi, middag, övernattning och flyg hem - så såg det vanliga programmet ut.

Men detta var en något annorlunda resa.

Efter en natt i Venedig skulle vi tidigt nästa dag resa vidare till Den Stora Vitvarufabriken för att under två dagar lära oss så mycket som möjligt om deras verksamhet. Sedan skulle vi återvända till vårt lyxhotell vid en av Venedigs mångomsusade kanaler för att ”göra stan” i nästan en och en halv dag. I slutet av november! Utan den vanliga trängseln av turister! Bakom ratten på den bekväma bilen hörde jag ingenting annat än det berömda suset av historiens kraftiga vingslag.

”SE UPP FÖR HELVETE!”

Sten-Pelles skräckslagna gallskrik från baksätet, och det rytande signalhornet i den långtradare jag var på väg att köra rakt in i, fick mig att fullständigt reflexivt göra en undanmanöver. Det skrek om hjulen och alla i bilen var plötsligt fullständigt klarvakna. Med båda högerhjulen utanför vägbanan stannade det fullastade fordonet några sekunder och en svår chock senare. Det enda som hindrade Gåsafar från att slå pannan mot vindrutan var den duffelbag han turligt nog haft i famnen.

Jag hade somnat!

Somnat bakom ratten i en bil utan säkerhetsbälten, på en intensivt trafikerad väg, i ett biltokigt land med ringa respekt för hastighetsgränser.

Men nu var det ingenfartgalen italienare som somnat och därmed äventyrat liv och lem för att okänt antal människor.

Det var jag.

Jag!

Plötsligt överfölls jag av ett våldsamt illamående. Jag gick ur bilen och tog i snålregnet en kort promenad utefter vägrenen som fortfarande var saftigt grön trots att julmånaden var bara några dagar avlägsen. De andra satt chockerade kvar i bilen.