Gåsafars investering i att flyga ner hela arbetsgruppen till Italien visade sig vara lysande. Under nästan tre dagars tid fick vi fritt tillträde till praktiskt taget hela fabriksanläggningen med den internationelle markandsdirektören som kunnig och engagerad guide.

På kvällarna var alltid ett par av marknadsavdelningens medarbetare med då vi diskuterade strategiska och taktiska frågor om marknadsföring av vitvaror i Norden.

Italiensk kvalitet var ingen höjdare bland skandinaviska köpare av tvätt- eller diskmaskiner; flera andra tillverkare hade misslyckats på marknader där märken som Electrulux, Siemens och Miele bildade bas för kvalitetskraven.

"Vår marknadsföring måste bygga på trovärdig kvalitet hos prukterna och varumärket" sa vi och reste hem med löftet att tillverkaren omedelbart skulle stärka sin avdelning för produkt- och kvalitetskontroll.

Vi fick faktiskt ställa de kraven, Och det kändes, ärligt talat, som om vi hade fått uppdraget innan vi ens hade jobbat fram något kampanjförslag.

Och mycket riktigt. Bara veckor senare fick vi beskedet att vi var utsedda till Zannusis reklambyrå i Sverige, Norge, Danmark och Finland.

Den här framgången var en hel fjäderbuske i hatten för vår lilla reklambyrå. Uppdraget var så stort, att Sotarn utan kommentarer svalde de kostnader som var förknippade med segern. 

Det första årets arbete gick som på räls. Det nya varumärket blev snabbt välkänt och försäljningen sköt fart på de marknader vi hade ansvar för.

Sämre gick det på flera andra håll i Europa och det gick rykten om att vi låg bra till för att få jobba med ännu flera länder. Gåsafar hade städslat en biträdande chef; en ung och ambitiös projektledare som vi båda samarbetat med tidigare.

En smula raljerande kallades han Lillchefen när han ivrigt sprang runt och fåfängt försökte sätta sig i respekt hos byråns gamla rävar.

Min syster var nu fullt upptagen med andra kunder och jag själv bar hela ansvaret för kundens alla texter, vare sig det handlade om strategier, säljarutbildning eller renodlade reklambudskap.

En så bred arbetsuppgift hade jag aldrig haft tidigare. Nu satt jag med hela arbetsbordet dignande av fakta om det första årets resultat. Där var uppgifter om återförsäljarutveckling, säljsiffror, marginaler och nettointäkter.

Där var undersökningar som visade vad kunderna tyckte om produkterna, om reklamen och i vilken utsträckning produkterna motsvarade reklamens utfästelser.

Där var grafer som visade kundernas förtroende för återförsäljarna och staplar som med brutal uppriktighet visade var vi varit framgångsrika och var vi måste anstränga oss ännu mer. Nu gällde det att sätta sig in i den här informationsmassan, systematisera den och arbeta fram en analys som bas för nästa års strategiska beslut.

Låter det tråkigt? Tvärtom! För första gången fick jag chansen att utarbeta en rekommendation som jag själv trodde på till etthundra procent.

Tidigare hade jag arbetat med kunder som antingen stått för det här arbetet själva, eller också mer eller mindre nonchalerat grundarbetet. I båda fallen hade jag då och då känt mig kritisk till de analyser och strategiska beslut som reklambyrån beordrades följa.

Stora uppdragsgivare tycktes då, som nu, ha en tendens att underskatta sina kunder och valde alltför ofta att låta sin reklam plöja vidare i samma näringsfattiga idéfåra. Små kunder tvivlade ofta på reklamens effekt och såg den mera som en nödvändig utgift i den ständiga flörten med fordrande återförsäljare.

Men den Stora Vitvarufabriken hade en internationell marknadsdirektör som följde utvecklingen på varje marknad utomordentligt noga. Han upptäckte snart stora lokala skillnader i resultat, skillnader som i många fall inte kunde skyllas på produkterna. Eftersom han var ansvarig för vad det kostade att marknadsföra koncernens produkter i de olika länderna, var ordet ”effektivisera” hans ständiga följeslagare.

För att diskutera kring detta begrepp inbjöd han ledningen för alla europeiska säljbolag, och de reklambyråer de samarbetade med, till en tredagarskonferens i Milano. Varje bolag fick också till uppgift att, vid detta tillfälle, presentera sina strategier och planer inför det kommande verksamhetsåret.

”Nu blir det examen i karusellskolan”, sa Gåsafar. ”Räkna med att det blir du som får presentera våra planer och kampanjer, Carl-Erik!” Jag log snett men förstod också varför han gav just mig det uppdraget och opponerade mig inte. Ingen annan på byrån hade läst in och värderat alla underlag, vilket var illa nog, men ingen hade heller ifrågasatt mina analyser och slutsatser.

Schavott eller hedersläktare? Det enda jag visste var, att om det blev det förstnämnda så skulle jag säkerligen få beträda den ensam.

Men sanningen var att jag gillade att göra presentationer!

När man har lagt ner hela sin själ i ett uppdrag, stort eller litet, så känns det väldigt jobbigt att överlåta presentationen till någon annan. Vår  uppdragsgivare hade redan godkänt alla våra planer nu var det egentligen bara att översätta alltihop till hyfsad engelska.

Bara?!?

Plötsligt upptäckte jag hur mycket engelska jag lärt mig via TV, bio och dåtida rockstjärnor och hur lite användbar engelska jag faktiskt behärskade. Och här var det ju fråga om en dragning inför ett drygt tjugotal olika länder!

Då kommer man inte så långt med sin avdankade skolengelska. Mitt arbetsbord fylldes därför med språkböcker, parlörer och synonymförsedda lexikon plus ett antal böcker med tips om hur man tillägnade sig ett modernt och effektivt engelskt talspråk.

Jag bläddrade, läste, skrev och skrev om. Gång efter annan tittade Gåsafar in och levererade små uppmuntrande meningar i stil med ”jag hoppas du inser hur viktigt det här är” eller ”vi står och faller med den här presentationen”, påpekanden som utgjorde effektivt bränsle i min flammande frustrationsbrasa.

I bakskallen dunkade en mening som jag hört någon gång: ”Ett anförande skall vara som en damkjol - tillräckligt långt för att täcka det väsentliga och tillräckligt kort för att behålla intresset”.

Visst, men hur motsvarar man det kravet när man skall presentera ett helt års marknadsföringsplaner inklusive bakgrundsfakta, analyser och strategier? Och detta för ett auditorium som, det kan man ju lätt förstå, mest av allt är intresserat av att stoltsera med sitt eget begåvade material?!

Efter tre djävulska veckor hade jag skapat ett råmanus som jag bad en skicklig översättare att granska. Hon returnerade det med så mycket röda kommentarer att det såg ut som en förlaga till det kommunistiska manifestet.

Nästan alla mina finurliga synonymer hade hon strukit och bytt ut med den gemensamma kommentaren: ”Engelskan är ett  levande språk vars friska andedräkt inte bör döljas av odören från avlidna formuleringar”.

Tydligen hade jag valt synonymer som förlorade sitt existensberättigande redan på artonhundratalet.

Ack ja.

Delegationen som for till Milano bestod av de två högsta cheferna i det nordiska säljbolaget samt Gåsafar, Lillechefen och jag.

Lillechefen var en studerad karl och duktig i engelska. Dessutom hade han samma märkliga förmåga att imitera främmande språk som Yngve Gamlin. Han kunde formulera fullständigt meningslösa fraser så att den okunnige blev övertygad om att han talade flytande spanska, franska, hindi, eller swahili han hörde. Han var också rent allmänt en trivsam prick som förstod att alltid hålla Gåsafar på gott humör. Därför medföljde han ständigt tåget, även om han inte hade någon aktiv roll på resmålet.

En minnesvärd gång gick färden till Zürich, Bern och Basel.

Upprinnelsen till den resan var typisk för Gåsafars sätt att tänka.

En av vår byrås trogna uppdragsgivare var ett litet trivsamt fåmansbolag som importerade och sålde band till armbandsur. Utöver den verksamheten hade de en slumrande agentur för en schweizisk urtillverkare som var närmast okänd i Sverige, kanske för att de aldrig annonserade.

Men så en dag bad schweizarna helt överraskande vår kund att översätta och publicera ett annonsuppslag för en ny produkt. Det rörde sig om ett, för den tiden, gigantiskt armbandsur som dessutom för säkerhets skull återgavs i fyrdubbel storlek i den stramt hållna annonsen.

Rubriken var ”Der Zeitträsor” - tidskassaskåpet - och texten var ungefär lika glättig.

”Den där tillverkaren vet inte hur man gör bra reklam”, avgjorde Gåsafar och beslutade på stående fot att vår byrå, utan att meddela vår lilla kund, skulle utarbeta ett ordentligt kampanjförslag för deras schweiziske huvudman.

”Vår kund skall träffa klockfirman på den stora urmässan i Basel i nästa månad”, sa Gåsafar. ”Då åker vi dit och överraskar dem med vårt kampanjförslag!”

Vi visste inte mycket mer om tillverkaren än det som stod i den schweiziska annonsen, och hemlighetsmakeriet gjorde att vi inte kunde fråga vår kund om fakta.

Vi tog fasta på att producenten påstod att alla ur man tillverkade hade kronometerkvalitet. Med det som utgångspunkt skapade vi en ganska rolig kampanj som visade hur det kan gå om man har en klocka som slarvar med sekunderna.

Vi fotograferade människor reaktioner när de missade bussar, tåg, möten, kärleksstunder och skoltider bara för att de inte hade en pålitlig klocka.

Som ofta när man har bråttom, och kan låta fantasin flöda fritt, blev det en kampanj med ett ganska charmigt tonfall och roande illustrationer. Den genomgående rubriken meddelade att de olyckliga personerna på bilderna naturligtvis inte hade någon klocka av vårt märke och budskapet avslutades med en payoff som framhöll att man skulle välja ett ur som ”sätter värde på sekunder”.

Fotograferingen koncentrerades till en snöig februaridag och vi agerade, av ekonomiska skäl, själva som modeller.

På Göteborgs Centralstation väckte vi en viss munterhet när vi upptäckt, att man hinner ta fler bilder om man tycks försöka springa ifatt ett tåg som långsamt nalkas stationen än ett som är på väg att ge sig av.

Tack vare brådskan fick våra bilder en närmast dokumentär prägel. Hög trovärdighet ihop med hög kvalitet.

Den kunden skulle vi nog - också -vinna!