Mötet i Basel skulle äga rum en tisdag. Men redan fyra dagar tidigare flög Gåsafar och Lillechefen till Zürich för vidare befordran till en liten stuga i de schweiziska alperna, där de under helgen skulle ”dra upp planerna för byråns framtid”.

Tillsammans med ytterligare två medarbetare beordrades jag att påföljande måndag eftermiddag infinna mig på hotell Baur au Lac i Zürich. Där skulle vi avnjuta gemensam middag innan vi morgonen därpå skulle bila till Basel. Behöver jag ens nämna att hotellet ifråga tillhör Europas förnämsta?

Den projektledare som hade ansvar för vår lilla klockarmbandskund var mycket bekymrad. Dels för att vi skulle tränga oss in på ett möte som vi inte var inbjudna till, för att presentera en kampanj som ingen hade bett om. Men också för att vi var så många. ”Fem våldgäster hos en människa som vi aldrig träffat förr! Det här går fullständigt åt skogen.”

Det gick åt skogen redan på hotellet.

Där hade Gåsafar och Lillechefen roat sig sedan lördagseftermiddagen eftersom det visade sig vara snöstorm över alperna, Lillechefen som var ensamstående hade under tiden fått kontakt med en tvivelaktig dam som tillbringat mer tid på hotellet än den viktorianska personalen uppskattade.

Droppen som fick deras spröda bägare att rinna över föll när han, vid tretiden på måndagsnatten, satte sig vid hotellets svarta flygel och förströdde den sköna med kärleksfulla serenader. Instrumentets ljudvågor spred sig genom huset och kunde utan svårighet uppfattas av en betydligt större och mindre imponerad publik.

Värdighet är en ofrånkomlig dygd på detta hotell till vilket vi naturligtvis ämnat återvända efter vår resa till Basel. Påföljande morgon beklagade en gravallvarlig portier att hotellet gjort ett förfärligt misstag. ”Det visar sig tyvärr att herrarnas rum redan tidigare är bokade av ett annat sällskap. Naturligtvis har vi bokat om er till ett annat hotell och självfallet kör vi allt ert bagage dit utan kostnad. Men ni kan tyvärr inte bo kvar här hos oss.”

Vi återvände till våra rum för att packa våra väskor. Lillechefen såg lite skuldmedveten ut men Gåsafar tycktes inte ha förstått vad som hänt. ”Vilken förstklassig service!”, sa han förnöjt. ”De förstod nog att vi skulle ha blivit försenade om vi tvingats flytta bagaget till det nya hotellet själva.”

”Vi är vräkta”, sa projektledaren som var både klok och generad.

”Dumheter!”, hävdade Gåsafar som övernattat på hotellets översta våning och möjligen var okunnig om nattens musikaliska utsvävningar.

”Tro mig”, sa projektledaren, ”du kommer aldrig att kunna boka ett rum i ditt eget namn på det här hotellet igen!” ”Skall vi slå vad”, sa Gåsafar stridslystet och förlorade en månad senare en tusenlapp till en triumferande medarbetare.