Plötsligt såg jag hur Charles Karlsson med bestämda steg passerade glasverandans spröjsade fönster. Han hade bössan över axeln och när knallen strax därpå ekade mellan bergen förstod jag genast vad som hade hänt. Utan hänsyn till brännässlorna som lutade sig in över den smala stigen rusade jag på bara fötter mot dammen.

Damm, förresten. Egentligen var den lilla vattensamlingen ingenting annat än en vattenpöl som gripits av storhetsvansinne under den regniga sommaren. Den pölen fyllde nu en liten svacka i marken, precis där stigen nådde det krön som jag nu hastigt nalkades.

Jag stannade upp när jag skymtade ryggen på Charles Karlssons slitna skinnjacka där han stod lutad över de ömkliga resterna av det som en gång varit Gretel Hakebues luggslitna katt. Han lyfte kadavret i bakbenen och släppte ner det i kolsäcken som han höll i vänsterhanden. Så sträckte han på sig, suckade och såg sig omkring.

Han upptäckte mig genast. ”Det var bäst för katten”, sa han allvarligt.

Själv sa jag ingenting. Jag bara stirrade och kanske nickade jag bifall, för tant Gretels katt hade sedan länge passerat det stadium då man kunde tänka sig att kela med den, eller ens röra vid den. På senare tid hade den dessutom börjat äta upp sig själv, i fåfänga försök att befria sig från de matfriska parasiter som under försommaren invaderat den utmärglade kattkroppen.

Alla i trakten visste att den stackaren borde ha fått dö för länge sedan.

Alla utom Gretel Hakebue.

Jag rös vid tanken på hur hon skulle reagera när hon förstod att hennes älskade kelgris var borta.

Det vore fel att säga att tant Gretel var en allmänt omtyckt person. Den stackars kvinnan hade nämligen haft oturen att låta sig födas i Tyskland. Och som om inte detta var nog hade hon gift sig med en norrman! Så kunde man inte göra ostraffat under de kusliga år då en lönnfet liten rikskansler vid namn Adolf Hitler lät tungt bestyckade krigsfarkoster av skilda slag sprida sina dödsbringande projektiler över ett sargat Europa.

Om än sommargäst var Tant Gretel, med sitt ursprung och sin brutna svenska, en exotisk och främmande fågel i det lilla samhället som omfattade färre än etthundra bofasta invånare. Hennes make var maskiningenjör och hette Harald. De hade inga egna barn och tyckte därför att det bara var trevligt att få besök av mig, en sexårig lintott vars mamma hade fullt upp med sina tre andra ungar.

Farbror Harald var en vänlig man som varje morgon prick klockan halv sju gränslade sin röda lättviktsmotorcykel av märket Rex för den korta åkturen från Arendal, ett litet kustsamhälle på Hisingen, till sitt arbete på Eriksbergs Mekaniska Verkstad.

När knattret från den välskötta 125-kubikaren nådde de morgontidiga bybornas öron tystnade samtalen och deras kroppsspråk utstrålade en ovilja som var nästan påtaglig. Inte bara för att de ondgjorde sig över att farbror Harald alltid tycktes ha bensin till sitt fordon, trots att bensinransoneringen gjorde att praktiskt taget alla landets motorfordon stod still eller drevs med gengas.

Rykten påstod att Eriksberg hade hemliga uppdrag för den svenska krigsflottan och att det var därför farbror Harald fick den bensin han behövde. Men ingen visste säkert.

Ingen tycktes heller kunna förstå hur en man från det ockuperade Norge kunde leva samman med en representant för det numera så avskydda Herrefolket.

Jag skriver “numera” för detta inträffade sommaren 1943. Det var en tid då även de mest terrakottafärgade medborgarna i vårt land började inse sanningen. Plötsligt kunde man till och med få höra en och annan högerpolitiker säga, att den där Torgny Segerstedt i Handelstidningen ju var en riktigt rekorderlig karl! Och att den svenska regeringen gärna fick visa prov på samma rakryggade hållning i sin kritik av nazismen, som estradören Karl Gerhard gjort ända sedan det tidiga trettiotalet..

Farbror Harald var en händig man. Han hade på egen hand fraktat byggmaterial till sin lilla bergstomt och där byggt en liten sommarstuga åt sig och Gretel på en granitklippa, precis där Göta Älv möter Västerhavet. Där kunde de nu njuta av en hänförande utsikt över Älvsborgs Fästning och inloppet till Göteborgs hamn.

Trots kriget var fartygstrafiken intensiv. Camouflagemålade örlogsfartyg stenkolseldade lastfartyg pilade käckt ut och in till Nya Varvet och stadens hamnar, skickligt manövrerande bland roddbåtar, kanotister och söndagsseglare som gjorde vad de kunde för att ge yrkestrafiken företräde.

Haralds pistagegröna stuga bestod av ett enda rum, en pytteliten kokvrå för primusköket och vattenhinken samt en glasveranda som tycktes sväva fritt bara någon meter över den krusiga vattenytan.

Det var där, på Haralds märkvärdiga glasveranda, som jag för första gången fångades av den verksamhet som kallades reklam. Att jag samtidigt blev smärtsamt medveten om att man inte skall tro på allting man kan läsa, inte ens i en så seriös publikation som Hemmets Veckotidnings Extra Stora Midsommarnummer, var en sorglustig tillfällighet.

Man skulle kunna säga att mitt tidiga intresse för reklam hade en nationalekonomisk förankring. Så här låg det till:

Det andra världskriget gjorde att det i vårt land var brist på nästan allting utom rädsla och osäkerhet. I ledningen för den svenska politiken satt en samlingsregering som gjorde sitt bästa för att sprida lidandet någorlunda jämnt bland medborgarna.

Som ett led i detta arbete försågs de med ransoneringskuponger som begränsade tillgången på snart sagt allting som var någorlunda efterfrågat. Och för att skapa ytterligare rättvisa konstruerades en fiffig priskontroll som såg till att dessa varor kostade lika mycket i varenda butik runt om i landet.

Ta matfett till exempel, som smör och margarin.

Det kostade på öret lika mycket hos hökaren i Arjeplog som hos Kooperativa i Sölvesborg. Smöret var dyrast, och eftersom även pengar var en bristvara för många människor firade margarinet stora framgångar.

Mitt i varubristen skapades därför ett svårsålt smörberg, till böndernas stora förtret. Deras ilska blev inte mindre när de såg margarinreklamen. Den innehöll förstås inga bilder eller beskrivningar av den omständliga kemiska process som ligger bakom framställningen av margarin. Istället drällde annonsbudskapen av kossor, grönskande ängar, smörgåsar och annat som anspelade på den nyttiga natur som är smörets ursprung.

På den här tiden var vi relativt förskonade från förnumstiga näringsprofeter som hävdade olika fetters farlighet. Och det var säkert väldigt få svenskar som kände till att margarinet ursprungligen var en fransk uppfinning, framtvingad av kejsar Napoleon III.

Han ville ha ett billigare alternativ till smör, ”avsett för krigsmakten och den fattiga delen av befolkningen”. Flera kemister tävlade om uppdraget som 1867 gick till den franske kemisten Hippolyte Mège-Mouriès vars produkt kombinerade en fettsyra ur oxtalg - senare kallad margarinsyra - med skummjölk.

Men först när oxtalgen omkring sekelskiftet ersattes med vegetabiliska oljor fick margarinet en smak som, tillsammans med det låga priset, på allvar tog upp kampen med smöret.

Som i mycken annan fransk kokkonst kan man förmoda att smaken vägde tyngre än nyttan. Nu gjorde alltså denna kemiskt framställda ersättningsprodukt samma tjänst i Sverige. Gul var den och fet var den men den hade aldrig kommit i närheten av en kossa eller en smörkärna.

Kring detta margarin bedrev de svenska tillverkarna intensiva reklamkampanjer. Uttryck som ”smörgås”, ”lika gott som smör”, ”med den rätta smörsmaken” och ”billigare än smör” användes flitigt.

Detta retade naturligtvis gallfeber på de svenska mjölkbönderna och en alltmer pressad mejerinäring. Smörproducenterna hävdade, inte utan anledning, att jämförelserna var orättvisa och lyckades till slut förmå regeringen att införa censur i margarinreklamen.

I ett slag blev ett antal ord, bilder och antydningar förbjudna när man gjorde reklam för margarin. Det var ord som smör, grädde och gräs, bilder av välmående nötkreatur på böljande betesmarker – praktiskt taget allt som kunde få läsaren att tro att margarin var en ”naturlig” produkt blev plötsligt tabu.

Ställda inför den nya lagen fann emellertid Margarinbolaget en lika begåvad som finurlig lösning som raskt neutraliserade effekten av överhetens påtvingade munkorg. Under en bild där ett halvt kilo margarin omgavs av en knippa morötter, några böcklingar, en paket knäckebröd och en bit falukorv kunde man läsa rubriken: ”Se här hur mycket du kan få för bara 2.75!”

Och 2.75 var förstås det aktuella priset på ett halvt kilo smör.

Den annonsen såg jag en solig sommardag på herrskapet Hakebues trivsamma glasveranda, i midsommarnumret av Hemmets Veckotidning som jag i vanlig ordning tjuvläste hos tant Gretel. 

När jag förstod den finurliga bakgrunden till annonsen insåg jag genast att det här var en verksamhet att satsa på! Tant Gretel lånade mig papper och färgkritor för att jag skulle kunna producera egna annonser.

Men jag var en lika usel tecknare då som nu. Mina böcklingar såg ut som hundlortar och vad falukorven liknande vill jag inte ens tänka på.

Istället återvände jag till tidningen. På dess barnsida fanns en tävling i vilken man kunde vinna en magnifik nallebjörn ”med bruna pepparkornsögon av äkta glas”. Björnen skulle tillfalla den som sänt in ”den först öppnade rätta lösningen” stod det, och tävlingsuppgiften var verkligen barnsligt enkel.

”Den först öppnade rätta lösningen!”

Den måste ju vara min!

För tant Gretel prenumererade ju på Hemmets Veckotidning. Det betydde att hon fick sitt exemplar flera dagar innan tidningen såldes i butikerna. Och jag skulle ju posta mitt korrekta tävlingssvar på direkten, så alla andra kunde lika gärna avstå från att tävla!

Ett fodrat kuvert av märket Svea och ett tioöres frimärke bjöd tant Gretel på, varefter jag traskade iväg i riktning mot brevlådan med mitt tävlingsbidrag.

Grusvägen dammade i solgasset och mina bara fötter studsade muntert och sommartåligt mot de småstenar som verkat så kantigt fientliga för bara ett par veckor sedan. Promenaden tog mig förbi Arendals Båtvarv, där bandsågarna tuggade sig fram i stockar av ek och mahogny som bröderna David och Hjalmar Ohlsson skickligt förvandlade till smäckra jullar och lättmanövrerade segelekor.

Mina lekkamrater Sören och Margareta vinkade till mig från köksfönstret på Henrikssons sommarstuga, vars loft var en fyndplats för den som sökte döda spindlar eller gamla årgångar av Allers Familjejournal.

Utanför Charles Karlssons handelsbod, den enda i trakten, stod den trehjuliga varucykeln med nypumpade ballongdäck, så slitna att de ursprungliga mönstren knappast kunde anas. Från handelsboden återstod bara uppförsbacken till busshållplatsen där brevlådan redan skymtade, lika gyllengul och löftesrik som sommarsolen. Det var knappt jag nådde upp till springan, för jag var ännu inte sex år och kort för min ålder.

Nu var det onsdag.

Mitt brev skulle säkert komma fram till tidningens redaktion i Stockholm dagen därpå, men allra senast på fredag. Där skulle någon betydelsefull person raskt öppna kuvertet och upptäcka att veckans lycklige vinnare var en solbränd lintott som under sommaren kunde nås på adressen c/o Hanna Jacobsson, postlåda 26 i Arendal.

Säkert skulle samma person svepa in min lurviga nallebjörn i flera lager av skyddande silkepapper, placera den i en lagom stor pappkartong, skriva ut en postanvisning och sedan genast vandra till postkontoret med den viktiga försändelsen. Med lite tur skulle jag kunna krama den lurviga kroppen redan på måndagen!

Glatt rusade jag hem för att dela med mig av min lycka till mina syskon som säkerligen skulle förgås av avundsjuka. Men måndagen kom, och tisdagen, och rätt som det var hade det gått en hel vecka utan att min nallebjörn hade kommit. ”Det kan noch ta ein liten zeit”, sa tant Gretel tröstande på sin brutna svenska.

Mina syskon var mera kallsinniga: ”Det är säkert någon annan som vunnit” sa de, med illa dold skadeglädje. Jag svalde förtreten och väntade tappert i ytterligare en vecka.

Men sedan tog mitt tålamod slut.

I min byrålåda, gömd i ett par hoprullade trekvartsstrumpor som knappast tillhörde sommargarderoben, förvarade jag en ocirkulerad enkrona från 1898. Den hade jag fått av min lekkamrat Helene när jag fyllde fem år och den var så vacker att jag bestämt mig för att aldrig, aldrig göra mig av med den.

Men nöden hade ingen lag på 1940-talet heller.

Med myntet stenhårt i min slutna högerhand vandrade jag beslutsamt till Charles Karlssons handelsbod för där fanns närmaste telefon. Charles Karlsson stod själv bakom disken med en halvdrucken flaska lageröl i handen. Han log vänligt mot mig när jag redogjorde för mitt ärende. Jag behövde hjälp med att ringa ett rikssamtal, sa jag, för det var så att en värdefull postpaket måste ha försvunnit någonstans mellan Stockholm och Arendal.

Telefonnumret hade jag klippt ur en av tant Gretels tidningar och Charles vevade på den svarta väggtelefonen och fick snabbt kontakt med en telefonist. Det skulle ta ungefär tio minuter innan samtalet kom, och under tiden såg jag mig omkring i butiken.

Det var alltid lika spännande att vandra omkring bland alla märkliga varor som utgjorde en sorts tvärsnitt av det som jag trodde var vuxenvärlden.

På de stensatta trottoarerna kring Tredje Långgatan i Göteborg, där vi hade vår verkliga bostad, fanns massor av butiker. Men de sålde bara antingen ost och mjölk eller fisk eller kött eller tobak eller något annat mycket begränsat sortiment. Det enda undantaget var en ganska ny och märklig butik på Andra Långgatan. Den hette American Bazar och där fanns det både tyger, pappersvaror och diverse leksaker till låga priser.

Sådana butiker fanns i flera städer, hade jag hört sägas. Många år senare byte de namn, först till EPA och sedan till Tempo. Idag är både de och de riktiga lanthandlarna borta.

Ett charmfullt inslag i butiksdekoren hos Charles Karlsson var alla de lackerade och emaljerade skyltar som för evigt graverade korta små reklambudskap i min vidöppna gossesjäl.

Ingen stördes av att tabletten Tulo var den lille halsläkaren på samma vägg som Bronzol lika tvärsäkert påstods vara Hälsan för Halsen.

Ett alldeles vanligt lakan kunde vara så där lagom vitt eller också glänsande Radion-vitt, samtidigt som ett rivaliserande tvättmedel uppkäftigt förklarade att det gjorde den vita tvätten ännu vitare och den kulörta ännu klarare.

Ett Stomatolleende var möjligen vackrare än alla andra, men det var likafullt en tandkräm från Barnängens som hade en liten märkvärdig bakelitremsa i förpackningen. När man drog sin tumnagel mot den remsan kunde man tydligt höra en röst som sjöng ”Va’ de’ me’ – de’ va’ me’ Vademecum”.

Dofterna i butiken var en sällsam blandning av nybakat bröd, kaffe, sill och inlagd gurka, möjligen med ett tillägg av gammal svett och Göteborgs Prima Fint snus från munnarna på Einar och de andra byoriginalen som diskuterade den senaste utvecklingen i Finland eller om idolen Svarte Filip skulle göra mål för ÖIS på söndag igen. 

En dubbel ringsignal från den svartlackerade plåttelefonen skar plötsligt hål i den aromatiska atmosfären. Charles räckte genast luren till mig. En dubbel signal betydde att ett rikssamtal var i antågande, det visste alla människor!

Stammande bad jag att få tala med den person som bestämde om barntävlingar. När jag äntligen fick henne på tråden frågade jag, så bestämt jag bara kunde, var i Herrans namn hon gjort av min nallebjörn.

Den främmande damens märkliga dialekt gjorde att det tog en liten stund innan jag förstod, att den eftertraktade leksaken inte alls var min. ”Ja, men ni skulle ju ge den till den först öppnade rätta lösningen”, hävdade jag med gråten i halsen.

Kvinnans skratt lät både hjärtlöst och överlägset när hon förklarade, att man först samlade ihop alla tusentals svar i en väldig hög och därefter öppnade kuverten ett och ett tills man hittade det man kallade ’det första riktiga svaret’. Just den här gången kom det först öppnade rätta svaret från en flicka i Bromölla och hennes namn skulle jag kunna läsa i ett kommande nummer av Hemmets Veckotidning, adjö och tack!

Förkrossad, förödmjukad och grundlurad räckte jag telefonluren till Charles Karlsson och frågade med bister min vad samtalet kostade, Charles tittade medkännande på mig innan han svarade. ”Du ser så lessen ut så jag tror minsann du slipper betala!”

Minuten efteråt var jag åter ute i solen, men varken ben eller fötter kändes så pigga och glada som de gjort på väg till affären.

I högerhanden hade jag alltjämt min ocirkulerade enkrona från 1898 i ett stenhårt grepp. Precis där grusvägen övergick i den smala, upptrampade stigen som ledde till Hanna Jacobssons enkla stuga slängde jag ilsket enkronan så långt jag orkade in bland brännässlorna.