Återbördad till hemstaden fick jag, lite drygt sex månader senare, ett brev från Sahlgrenska Sjukhuset som förklarade att det nu var dags för mig att genomgå en neurologisk undersökning.

Denna visade sig vara utomordentligt obehaglig och kanske tillvarons djävulska revansch för det påhitt som gjort den nödvändig.

Nu förstod jag regementsläkarens sublima småleende när han skrev in i journalen vad han ansåg att man måste göra med mig.

Kanske visste han till och med vilken dag och tid jag skulle infinna mig på sjukhuset så att han kunde sitta bakom sitt slitna ekskrivbord och småvissla av förtjusning.

Månne småpratade han med sig själv där han satt, små skadeglada meningar i stil med: ”Nu sprutar dom nog in kontrastvätskan, hi hi hi, och nu är det nog dags för att fylla på med lite luft, i skallen, ho ho ho!”

Jag lämnade sjukhuset efter flera obehagliga timmar, illamående och med en dånande huvudvärk.

Men det var knappast därför människorna tittade roat på mig när jag stapplade utför Per Dubbsgatan i Göteborg mot mitt hem på Linnégatan. Nej, det var för att det i den friska vårvinden stod en sky som av finfördelade mjäll kring mitt huvud.

Det var resterna av den märkliga lera som man på den tiden använde för att fästa elektroderna på skallen när man kartlade de intrikata strömförhållandena i människans hjärna. Den leran förvandlades till damm när den torkade och jag fick schamponera håret flera dagar i streck för att bli av med resterna.

Nu följde en tid av väntan och oro.

Vad hade proven visat?

Var simulanten avslöjad nu, och vilka skulle repressalierna bli?

Skulle jag kanske redan nu skriva ett känslosamt försvarstal? Att framföras vid lämplig tidpunkt med en väl avvägd blandning av charm och anslående självironi så att krigsrätten trots allt skulle få en smula sympati och förståelse för mitt vedervärdiga handlande?

Att grundliga förberedelser är grunden för de flesta framgångar hade livet redan lärt mig. Jag plockade därför fram en bunt papper, fuktade anilinpennan och började skriva:

”Herr Överste!

Herr Regementsläkare!

Och övriga höga herrar som, på grund av mitt tvivelaktiga handlande nu tvingas försöka nå fram till en rättvis bedömning av vilken påföljden bör bli för denna min barnsliga försummelse.

Barnslig, javisst, ty herrarna bör betänka att försyndelsen ägde rum för nästan exakt ett år sedan! Då hade jag fortfarande drygt två år kvar till den dag då jag, enligt gällande lag, betraktas som myndig.

Det var också denna brist på mognad som gjorde att jag, vid mönstringen något år tidigare, accepterade erbjudandet att, trots min totala avsaknad av boklig bildning, få erhålla en av staten bekostad utbildning till officer.

Officer, mina herrar!

Själva är ni förmodligen vana vid denna titel, men för en yngling som jag var titeln ”officer” ett ord som skimrade av glans, makt och framtidsmöjligheter.

För mig, det obildade kontorsbudet från den stora hamnstaden, lät det som en utopi, en ouppnåelig dröm!

Blankpolerade guldgaloner, skarpladdade automatvapen och eggande kommandorop. Sprittande reveljer vid den svenska fanans högtidliga hissande, och lika stämningsfulla reveljer när solen i ett rosafärgat skimmer försvann bakom horisonten.

Inte fantiserade jag om fotsvettsdoftande värnpliktiga som tillredde sin frugala havrevälling på svagt pyrande eldstäder i svinkalla tälthyddor mod. 39!

Inte såg jag framför mig att tvingas knacka urinkalk i dåligt upplysta och illa rengjorda latriner, noggrant bevakad av hysteriskt kommenderande och prestigehungriga vicekorpraler!

Inte kunde jag heller föreställa mig hjärtskärande rop på hjälp från lemlästade människor vars livsviktiga organ trängde ut genom skotthålen i deras söndertrasade uniformer, skador som det skulle vara min plikt att åstadkomma.

Nej, den bild som ordet ”officer” frammanade i den naive yngling som var jag var bilden av en fältmarskalk Montgomery, en general Eisenhower eller kanske allra mest en general Douglas McArthur som, med skärmmössan i absolut rätt vinkel över de mörka glasögonen tog pipan ur munnen precis lagom länge för att kunna säga ”I shall return”.

Under den skärmmössan, mina herrar, och bakom de glasögonen, med läpparna kring det pipskaftet såg jag mitt eget, gosserunda ansikte. Men inte som en man med rätt att besluta om och till och med skörda andras liv, utan som en fredens och samexistensens apostel i en trött men förhoppningsfull efterkrigsvärld.

Men den utbildning ni hade planerat för mig syftade till att övertyga mig om att soldater och vapen är en förutsättning för fred. I stället lyckades den övertyga mig om motsatsen, nämligen att den verksamhet ni representerar är en förutsättning för krig!

Men, mina herrar!

Även det mest förödande krig avslutas ju med förhandlingar i syfte att skapa fred. Varför då inte inse att det är förhandlingar som leder till fred; förhandlingar mellan människor och inte mellan soldater, förhandlingar med sökandet efter rättvisa som grund för alla beslut, och med det talade ordet som enda vapen.

Förhandlingar som dessa, mina herrar!

Förhandlingar där vi, tillsammans och med full respekt för varandras synpunkter, försöker nå fram till och enas kring beslut som präglas av förnuft, medmänsklighet och rättfärdighet.

Förhandlingar som inte utgår från axiomet att kriget är oundvikligt.

Förhandlingar vars värde inte snedvrids av att ni anses respektera övermakten samtidigt som jag bara är en patetisk representant för folket! Det folk som alltid drabbas hårdast av de meningslösa krig som ni anser er behöva utbilda och därmed förbereda oss människor för.

Mitt så kallade brott, det simulerade fallet i hinderbanan, var ingenting annat än en enskild människas vanmäktiga rop på hjälp, ett valhänt försök att protestera mot det meningslösa våld som ni och andra ledare i vår värld vill att vi skall delta i, och dessutom lära andra unga människor att acceptera som ofrånkomligt.

Mina herrar!

Jag ber er!

Tag ert förnuft tillfånga, innan det är för sent.

Tolka mitt rop på hjälp på rätt sätt.

Fria mig från alla anklagelser för bedrägligt beteende i avsikt att slippa militärtjänstgöring.

Sälla er istället till den växande skara av ansvarsfulla, förnuftiga medborgare som inser, att det krävs en radikal förändring i vårt sätt att betrakta vår omvärld, för att skona mänskligheten från det som våra förfäder kallade Ragnarök!”

Med bultande hjärta och blossande kinder satte jag mig ner under mängdens jubel. Minsann, syntes där inte en tår i ögonvrån på den tidigare så fruktade regementsläkaren? Och lyste inte regementschefens anlete upp av ett lättat och förklarat leende, när han stolt vandrade bort till papperskorgen för att, med en min fylld av avsmak, frigöra sig från sitt förhatliga handeldvapen?

Det hundratal internationella journalister, som dittills under tystnad häckat på läktaren i den rymliga rättssalen hyllade mig med stående ovationer. Därefter kämpade de fredligt om de telefoner genom vilka de nu såg som sin uppgift att informera världen om den unge idealisten som, i likhet med Alfred Lord Tennyson, modigt förespråkade Det Tusenåra Fredens Rike.

Detta patetiska anförande hittade jag i en vindsskrubb närmare femtio år senare, tillsammans med ett annat pekoral; en ungdomspjäs vid namn ”Lita på oss mamma!” nedtecknad av samma överspända skribent.

Till båda verkens försvar skall nämnas att de aldrig tidigare kommit till någon annan människas kännedom.