Om jag hade inbillat mig att jag själv skulle få ta del av resultaten från den neurologiska undersökningen hade jag blivit gruvligt besviken.

Makterna är finurligare än så och det gick nästan ett halvår av orolig väntan innan jag fick gå till posten och kvittera ut ett rekommenderat brev från mitt anrika regemente.

I detta uppmanades jag att senast kl 14.00 angivet datum ansluta mig till den pluton av nya befälselever som ryckt in året efter min kullerbytta. Där skulle jag “passivt följa övningarna” till dess jag kallades till regementsläkaren.

Denne skulle då ha tagit del av testresultaten och, tillsammans med regementsnämnden, ha fattat beslut om min framtida betydelse för Sveriges, och då särskilt Hallandskustens. militära försvar.

Prick en vecka innan jag skulle inställa mig fick jag så ett brunt kuvert från Sahlgrenska Sjukhusets neurologiska avdelning. Jag slet upp det och fann i dess inre ytterligare ett sorgfälligt igenklistrat kuvert samt ett kortfattat meddelande:

”Bifogade förslutna kuvert skall vid inryckningen omedelbart och obrutet överlämnas till Regementsläkaren vid Kungl. Hallands Infanteriregemente.” Tvärs över fliken på kuvertets baksida fanns en stämpel som möjligen var avsedd att försvåra ett olaga öppnande.

Den stämpeln fungerade i nästan två dagar, men sedan tog min nyfikenhet kommandot. Det gamla tricket med vattenånga kände jag naturligtvis till, men detta var första gången jag hade anledning att pröva det i verkligheten.

På de självklistrande kuvert som vi har idag fungerar metoden inte men där, i köket på Linnegatan 43, såg jag till min förtjusning hur ångan från min kokande tekanna lätt och behändigt löste upp det vattenbaserade limmet och kuvertet öppnades.

Med darrande händer plockade jag fram den hemliga rapporten om min neurologiska hälsa.

På tre välfyllda sidor redovisades resultaten av alla de undersökningar jag genomgått. Överallt lyste ordet ”negativt” emot mig och det tog en lång stund innan jag förstod att det betydde att de inte kunnat finna några fel på mig.

”Frisk men avslöjad”, tänkte jag och blev rejält nervös inför det kommande mötet med regementsläkaren.

Jag lade försiktigt tillbaka pappren i kuvertet och kletade lite björnklister på fliken. Stämpeln baktill hade blivit lite suddig, men jag var ganska säker på att ingen skulle upptäcka att jag tjuvläst rapporten.

”Fullständigt meningslöst”, sa jag till mig själv.

”Det enda jag åstadkommit är att försena en oundviklig militärtjänstgöring ett helt år.” Nu skulle jag tvingas börja om från början, tillsammans med nya och okända kamrater. Till skillnad från jazzpianisten, fotografen, läroverksadjunkten som nu bara hade tre futtiga månader kvar av sin tjänst.

Det var en strålande sensommardag när tåget lämnade Göteborgs Central med slutdestination Köpenhamn och stopp i Varberg, Halmstad och Malmö.

Jag kände mig som en dömd brottsling på väg att avtjäna sitt straff.

Jag satt på fönsterplats i en andraklasskupé och såg det svindlande vackra svenska landskapet rullas upp som en svidande vacker naturfilm utanför den lindrigt rena glasrutan.

Mitt emot mig satt en äldre dam som på ett rörande sätt stavade sig igenom en brevkurs som hette ”Spanska för nybörjare”. Hon tittade ursäktande på mig när hon med viskande röst formade de spanska orden.

I Varberg fick vi sällskap av en kortväxt flicka i tjugoårsåldern vars kläder doftade cigarettrök och stekt makrill. Hon berättade att hennes pojkvän hade kommit hem på morgonkulan efter fyra dygns fiske på Kattegat och att hon stekt makrillfiléerna i nästan tio minuter på var sida innan hon serverat dem med en sås på citron, dill och grädde.

Den äldre damen rynkade på näsan och hävdade, att makrill liksom tonfisk skulle dubbelpaneras och stekas i olja, snabbt på ganska hög värme, innan den serverades på varma tallrikar med dillstuvad potatis och isvatten.

Den kortväxta flickan stirrade spörjande på mig och jag sa som sanningen var att jag tyckte bäst om makrill när den var rökt och serverades med kall nypotatis och en sås på gräddfil, gräslök och nymalen svartpeppar.

Då blev det tyst i kupén, med undantag för det diskreta kluckandet från den välfyllda vattenkaraff som stod i en polerad trähållare snett bakom mitt huvud.

”Vart är du på väg?”, frågade Varbergstjejen efter en stund.

”Jag skall till Halmstad och ställas inför krigsrätt” sa jag, lite för att väcka uppmärksamhet men också för att det var det jag trodde skulle inträffa.

”För vad då?”, frågade hon intresserat och jag kom på mig med att inte veta hur jag skulle beskriva min förbrytelse.

Bedrägeri, kanske? Men det tyckte jag lät som ett ekonomiskt brott, då skulle hon säkert missförstå mig.

Försök till bedrägeri?
Fuskfall i hinderbana?
Simulerad hjärnskada?
Manipulerad magåkomma?
Stämplingar mot Sveriges försvar?

Fanflykt fanns det visst någonting som kallades. Bedrägligt beteende av bufflig befälselev?

”Det får jag tyvärr inte berätta”, drog jag till med. ”Det är hemligstämplat eftersom det anses kunna skada den svenska krigsmakten.”

Den äldre damen hade nu lagt ifrån sig sin kursbok och tittade ut genom fönstret i ett misslyckat försök att se ut som om hon inte lyssnade på vårt samtal.

Varbergstjejen såg imponerad ut. ”Är främmande makter inblandade”, frågade hon halvviskande.

”Endast om du anser att Halland är del av en främmande makt.”

”Mycket lustigt”, sa hon utan övertygelse men jag såg till min glädje antydan till ett leende hos den äldre damen.

”Nästa Halmstad!” sa konduktören som just passerade vår kupé och jag reste mig för att ta ner min gamla duffelbag från bagagehyllan. Den var tillverkad av grön smärting med botten och handtag av äkta läder.

När jag skulle packa den samma morgon hade jag beslutat mig för att ta med en liten skvätt Jamaicarom och en CocaCola som blivit över efter gårdagens blygsamma avskedsfest. För att undvika upptäckt av kasernvakten på I 16 hade jag, klyftigt nog, hällt spriten i en termos och fyllt på med den kolsyrade drycken.

En modern termos hade kanske klarat detta. Min gamla korkade värmeflaska hade det inte. Det stod nu en tydlig doft av alkohol och fuktigt läder kring min väska, och det var lätt att tänka sig hur mina böcker, strumpor och underkläder hade det i vätan.

Jag öppnade väskan för att se på bedrövelsen.

Samtidigt som tåget bromsade in för ett kort uppehåll på Centralstationen i Halmstad skruvade jag av locket till min termos och fann, till min förvåning, att den fortfarande rymde en rejäl om än avslagen grogg. Trots det var kläderna duktigt våta och dessutom missfärgade av den bruna drycken.

”Vart är du på väg?”, frågade jag tjejen från Varberg.

”Till Köpenhamn”, sa hon.

”Då kan du behöva något uppfriskande på vägen”, sa jag, och ställde min otillfredsställande termos framför henne efter att ha torkat av den någorlunda hjälpligt med ett par randiga bomullskalsonger.

En visselsignal från perrongen förkunnade att tåget närmade sig sin avgång. ”Lycka till med krigsrätten”, sa den äldre damen när jag grep min spritdoftande bag och skyndsamt lämnade järnvägsvagnen.