”Du får sticka upp till Stockholm och presentera det nya skyltstället i morgon!”

Det var chefen som stack in näsan i mitt rum. Jag hade nyligen gjort diskret entré i reklambranschens utkanter.

Landers Scandinavian Displays i Göteborg jobbade med butiksreklam och min uppgift var att sälja skyltställ. Jag hade lämnat varuhuset Ferdinand Lundquist som ett steg i min allt starkare ambition att bli en del av reklambranschen 

Jag ansträngde mig att inte visa för mycket av den glada överraskning jag kände vid beskedet. I början av 1960-talet var jag inte bortskämd med tjänsteresor. Någon månad tidigare hade jag tvingats avstå från en Stockholmsresa och blivit barnsligt besviken.

Det skyltställ jag skulle presentera  var utrymmeskrävande och jag skulle dessutom visa två olika modeller av det. Därför var bil det mest praktiska transportmedlet och när jag demonterat baksätet på min gamla Saab 96:a fick jag med viss möda plats med alla stativ och trådkorgar.

Som barn hade jag besökt släktingar i Stockholm en enda gång.

Jag hade en morbror som var kammartjänare på kungliga slottet. Utan att förstå skillnaden berättade jag för mina kamrater och andra som ville lyssna att han var kammarherre. Som bevis brukade jag visa upp ett svartvitt foto, där min morbror med en trehjulig paketcykel körde runt de så kallade småsessorna i Hagaparken.

En av mina barndomskamrater  hade ”von” i sitt efternamn. Hans i den fina släkten ingifta mamma stack näsan i vädret och förklarade hur det låg till.

”Du kan vara fullständigt övertygad om att ingen skulle komma på tanken att säga “tjänare” till en kammarherre eller ”herre” till en kammartjänare”, sa hon en smula snorkigt. 

På många sätt är det lika illa idag.

 Mötet med kunden var redan inbokat och jag skulle vara där klockan 14.00 dagen därpå. Jag bestämde mig för att starta från Göteborg redan klockan sex på morgonen, för det var vinterväglag och jag hade aldrig tidigare kört en så lång sträcka, ens på barmark.

Under natten målade jag upp för mig hur morgondagen skulle komma att gestalta sig. 

I fantasin upplevde jag hur väl min presentation skulle tas emot och hur kunden, utan att ens ifrågasätta det offererade priset, beställde dubbelt så många exponeringsställ som min chef väntade sig.

Man skall alltid ta ut glädjen i förskott, för då får man i alla fall  njuta den minst en gång! 

När jag startade färden följande morgon var det fortfarande mörkt i husets alla fönster utom de till vår lägenhet.  Ett tunt lager nyfallen snö reflekterade ljuset från de glest placerade lyktstolparna på vår gata.

Närmast ostörd av annan trafik nådde jag snabbt Gamlestaden och utfarten mot Stockholm och ökade hastigheten. En kvart senare, strax söder om Alingsås, upptäckte jag att jag var klädd i två halva kostymer.

Jag ägde vid det här tillfället endast dessa två kostymer. 

Den ena var en snygg men lite trist, dubbelknäppt variant, sydd i en stadig, mörkgrå flanell. Den andra var enkelknäppt och sydd i ett ljusare grått kamgarnstyg, slätt som en barnrumpa.

Här satt jag nu i bilen med en ljust grå kamgarnskavaj och ett par flanellbrallor med helt annan fårgnyans och struktur. Att plaggen utgjorde en sällsynt ful kombination bekymrade mig mindre än att jag såg så hjälplöst fånig ut. 

Herregud, jag hade ju fått förtroendet att representera min arbetsgivare och hans företag hos en viktig kund i den Kungliga Hufvudstaden!

Till nöds kunde det accepteras att jag misslyckades för att våra skyltställ var sämre, fulare eller dyrare än konkurrenternas.

Men jag kunde ju inte riskera att få nobben för att jag var klädd som fågelskrämma.

Utan ett ögonblicks betänkande tvärvände jag  bilen och trotsade de flesta gällande trafikregler på min hastiga färd tillbaka till Göteborg. Gudskelov hade jag startat avresan ännu tidigare än jag ursprungligen planerat, ivrig att uppleva de framgångar som mina drömmar förmedlat.

Med munnarna fulla av en tidig frukost fick nu min lilla familj uppleva hur jag slängde av mig ett par långbrallor och drog på ett par andra som för dem nog såg precis likadana ut.

”Jag ringer från Stockholm”, flämtade jag och innan någon hunnit fråga varför jag återvänt var jag redan halvvägs tillbaka i Gamlestaden.

I höjd med Lerum tyckte jag mig ana att gryningen närmade sig och jag pressade gasen i botten på den tjänstvilliga Saaben, som dittills varit ett under av tillförlitlighet.

Men vid infarten till Alingsås börjar den jämra sig. En hastig titt på termometern visade att motorn var överhettad. Vad fan hade hänt? Var vattnet slut? Hade jag en läcka i kylaren? Hade jag glömt fylla på glykol? Hade hela skiten frusit sönder? HJÄÄLP!

Ångorna stod som moln kring min motorhuv när en annan bil bara någon minut senare stannade bakom min.

Behövde jag hjälp?

Saabs märkesverkstad låg nära, sade den hjälpsamme medtrafikanten som var infödd alingsåsare. Bogserlina hade han också och inom kort förklarade jag mitt predikament för en uppmärksam verkmästare.

Han fann felet bums. ”Det är vattenpumpen”, sa han triumferande. ”Ett vanligt fel på den här årsmodellen, men tyvärr har vi ändå inga sådana pumpar i lager. Det tar en stund att få hit dem från Göteborg, så du kan glömma det där med att vara i Stockholm klockan två.

”Får jag låna en telefon”, sa jag, och tackade min lyckliga stjärna för att jag hade namn och telefonnummer till kunden i plånboken.

”Nää, han är inte inne”, svarade en telefonist vars dialekt antydde att hon tillbringat hela sin ungdom i skuggan av Katarinahissen.

”När väntas han in?” ”Tidigast halv två; han har ett möte klockan fjorton”. ” Vill ni vara snäll och meddela honom att det mötet blir försenat”, sa jag, och berättade om mina problem. ”När tror ni att ni kommer, då”, sa rösten uppfordrande. ”Ingen aning,” sa jag ärligt, ”men meddela honom att jag ringer igen vid tvåtiden - då hoppas jag veta mer!”

I verkstadslokalen stod min bil ensam med motorhuven uppkäftigt rakt upp i vädret. Verkmästaren, vars fötter stack fram under en svart Mercedes, lät beklagande:

”Det fanns varken pumpar eller membran i Göteborg, heller. Men jag har hittat en begagnad pump i Fåglum. Den är på väg hit per buss, men det tar ju en stund innan den är här och på plats i bilen.”

Nu lyste en sparsam morgonsol över ett kyligt Alingsås. En rask promenad in i staden förde mig till Margaretas Matsalar där man just höll på att duka upp dagens lunchbuffé vilken som vanligt var utomordentligt generös.

”Det är kanske lite tidigt” sa en rundlagd servitris som också meddelade att de inte serverade öl före klockan tolv. Med 45 mil bakom ratten framför mig var vatten en utmärkt måltidsdryck och jag vandrade ostörd fram och åter bland läckerheterna på det växande smörgåsbordet. 

Mätt och stressad halvsprang jag sedan tillbaka till verkstaden. ”Pumpen är på plats och vi har fyllt på vatten och glykol”, sa verkmästaren och räckte mig samtidigt en räkning som var behagligt låg tack vare att bränslepumpen var begagnad. ”Lycka till nu”, sa han, närmast generad av min översvallande tacksamhet.

Strax efter klockan två stannade jag i Grännatrakten för att ringa kunden. ”Jag kommer nog inte till Stockholm förrän tidigast vid halvfemtiden”, sa jag. ”Då tycker jag att du skall ta det lugnt i snömodden”, sa kunden vänligt. ”Vi flyttar mötet till klockan nio i morgon bitti, om det passar?”

Tacka för att det passade!

Sedan ringde jag till jobbet för att berätta vad som hänt.

Chefen var inte där men en arbetskamrat vid namn Erik tog emot samtalet. Erik var en trivsamt rundlagd kille med samma humor, samma musiksmak och samma märkliga dragning till reklambranschen som jag. I övrigt visste jag inte mycket mer om honom än att han var gift och bodde i Partille med sin fru och dotter.

”Kul, då har du kvällen ledig”, sa Erik. ”Jag flyger själv till Stockholm om ett par timmar. Bor på Strandvägshotellet, precis som du. Kan vi inte käka middag tillsammans? Jag kommer vid åttatiden.”

Visst!

Till skillnad från mig hittade Erik överallt i Stockholm, där han hade både kunder och en hel hoper släktingar. Jag, däremot, visste inte ens hur man skulle ta sig till Strandvägshotellet, som på den här tiden var ett uppskattat lågprisalternativ för stockholmsresenärer.

Rummen hade tvättställ med rinnande varmt och kallt vatten, men dusch och bad fick man dela med de andra gästerna på våningen. Det visste jag dock inte när jag i skymningen rullade in mot Stockholms centrum.

På Odengatan stannade jag till utanför en bokhandel, vars skyltfönster betraktades med uppenbart intresse av en välklädd herre i femtioårsåldern. Mellan hans mörkblå överrock och elegant vinklade homburghatt skymtade man en bländande vit halsduk, säkerligen av siden. Hans tunna galoscher var bredbent och tryggt placerade i den nyfallna snön när jag nalkades honom, snett bakifrån.

”Ursäkta”, sa jag på mödosamt intränad rikssvenska, ”men kan min herre möjligen säga hur man skall köra för att ta sig härifrån till Strandvägen?”

Den välklädde mannen lät blicken dröja kvar i skyltfönstret ytterligare några sekunder innan han långsamt, mycket långsamt, vände uppmärksamheten – inte mot mig, men väl mot min bil.

Detta inträffade på den tid då bilarnas nummerskyltar avslöjade varifrån i landet man kom. Det var då en Kirunabo, som inte reagerade tillräckligt snabbt när trafikljuset slog om till grönt, mycket väl kunde få höra en skadeglad medtrafikant ropa ”väntar du på norrsken, lappjävel”.

Gentlemannen granskade intresserat Saabens nummerplåt, där bokstaven ”O” berättade att ekipaget kom från Göteborgs och Bohus län. Utan att flytta blicken sa han därefter: ”Kommeru ihåg hur du tog dig in i stan, grabben?”

Tusan heller.

Ungefär tio minuter tidigare hade jag hamnat i en bilkö som jag kallt räknade med var på väg mot Stockholms centrum. Den hade svängt några gånger och jag hade bara hängt med. Men den ouppmärksamheten ville jag ju inte direkt skryta med.

Alltså sa jag, lite dröjande: ”Jooo, det gör jag nog...”

”Då tycker jag du skall ta och vända den där Trollhätteskrindan och köra samma väg tillbaka, så fort som möjligt!” Sa mannen och riktade åter sin uppmärksamhet till böckerna i skyltfönstret.

Små gulliga snöflingor dalade mjukt och stilla omkring mig. Jag uppfattade de avlägsna sirenerna från ett utryckningsfordon och snett bakom mig såg jag hur en välvuxen airedaleterrier lyfte bakbenet för att tömma sin rymliga blåsa på Saabens vänstra framhjul.

När jycken var klar med sina toalettbestyr satte jag mig i bilen med en gnagande föraning om att min Stockholmsresa kanske inte skulle bli den triumf jag drömt om.

På något sätt lyckades jag dock leta mig  fram till Strandvägshotellet. Där tilldelades jag ett ganska ruffigt rum som luktade urin och inpyrd cigarettrök men bjöd på en hyfsad utsikt över Nybroviken.

Utanför det lindrigt rena fönstret upphörde snöfallet. I bilradion hade jag hört att temperaturen väntades sjunka till minus tjugo grader under natten.

Jag suckade. Klockan närmade sig sju. Jag var sur, trött och hungrig och Erik skulle inte komma ännu på en timma.

För att fördriva tiden gick jag ner i hotellets foajé där jag tidigare skymtat en svartvit TV. Denna visade nu hur det sovjetiska ishockeylandslaget höll på att pulvrisera det svenska.

Händelseförloppet kommenterades livligt av en magerlagd, glasögonprydd skåning som satt i foajéns svarta lädersoffa. Jag tyckte mig ha sett honom förut men kunde inte komma på var.

Han utbrast lika plötsligt och ilsket: ”De’ va’ fan va’ du stirrar på mig! Se på matchen istället!”

”Förlåt!”, sa jag hastigt, lika överraskad av hans utbrott som över att jag stirrat.

”Det är ju själva fan att man aldrig kan få vara ifred” fortsatte skåningen muttrande, mera till sig själv än till mig.

Under sur tystnad såg vi sedan matchen sluta med en brakförlust för Sverige. Nästa program i den då enkanaliga, svenska statstelevisionen var en direktsänd underhållningskonsert med Sven-Bertil Taube, som bland annat bjöd på ett sparsmakat arrangemang av Svarta Rudolf, till en början med en kontrabas som enda ackompanjemang. Mycket smakfullt.

Skåningen suckade djupt Nu var klockan redan nästan tio. Min mage kurrade. Var fan var Erik? Vem fan var skåningen?

Just då passerade en kvinna den soffa där vi båda satt och teg. ”Hej, Bosse!”, sa hon.

Javisst! Den magerlagde var ju Bo Widerberg! Författaren och filmregissören vars verk jag tyckte så mycket om.

Men nu var jag duktigt sur, både på honom och på världen i övrigt, och hade inget utrymme för vänligheter.

För hundrade gången tittade jag på klockan.

Jävla Erik, jag sitter ju här och svälter ihjäl!

Då bröt Bo Widerberg tystnaden.

”Väntar du på någon, du också?”

”Ja.”

”Ja, tänk om folk bara ville lära sig att komma i tid!”

”Ja.”

”Det är fan i mig brist på respekt att inte passa tiden.”

”Ja.”

”I mitt jobb är det förödande.”

”Jaha.”

Sedan blev det åter tyst tills Bo Widerberg frågade: ”Känner vi möjligen varandra?”

”Det tror jag inte.”

”Nähä.”

Nu var det dags för sena nyheter på TV. Klockan passerad elva och den berömde regissören hade slutat försöka samtala med den enstavige göteborgaren.

Då, äntligen gjorde Erik entré, glad som en lärka och full som ett vårdike. Så överlastad var han, att portieren inte ens ville ge honom hans dörrnyckel!

Innan jag hann resa mig upp för att ta hand om min beskänkte kollega öppnades dörren till Strandvägshotellet ännu en gång. In stegade Keve Hjelm som nickade vänligt mot mig innan han, med ett ur-skuldande småleende, vände sig till Bo Widerberg.

Keve Hjelm, ytterligare en av mina stora idoler! Hans nick var sannolikt en ren reflex, hann jag tänka, men det kunde också hända att han tyckte sig känna igen mig. Som statist medverkade jag på femtiotalet i flera föreställningar på Göteborgs Stadsteater, bland annat i långköraren ”Gustav Vasa”, där Keve Hjelm med stor framgång spelade prins Erik.

”Är du full?”, sa Bo Widerberg misstänksamt till Keve Hjelm, samtidigt som han drog till sig ytterrocken som legat bredvid honom i soffan under hela kvällen.

”Nää” sa Keve Hjelm med ett förvånat och kanske lite sårat tonfall.

”Jag bara undrade” sa Bo Widerberg och kastade en menande blick bort mot Erik, som halvlåg över portierdisken med ett lyckligt leende på läpparna.

På väg mot utgången hjälpte Keve Hjelm Bo Widerberg på med rocken. I dörröppningen uppfattade jag följande korta ordväxling:

Bo Widerberg, med en nick mot mig: ”Känner du den där?"

”Keve Hjelm: ”Ja, jag tror han är scenarbetare i Göteborg.”

Scenarbetare, minsann!

Jag som gått drygt tre år i teaterskola och krönt min korta karriär med att spela knästående karljohanssvamp på Folkteatern i Göteborg!

Efter en kort palaver med portieren fick jag förtroendet att stoppa Erik i säng.

”Jag fick en stund över och hälsade på min mobbro” lallade Erik, en morbror som uppenbarligen bjudit på både det ena och det andra. Så nu var han varken hungrig eller törstig, bara full, glad och trött.

Jag fick av honom överrock, skor och slips innan han fnittrande föll omkull ovanpå sängen. Han tittade på mig med kärleksfull blick och sa: ”Du kan väl borsta mina tänder innan du går!”

Ögonblicket senare sov han djupt.