Men jag hade ju inte semester.

Jag var de närmaste fjorton dagarna förvandlad till ett mini-SIFO, ett enmansföretag med uppgift att få användbara svar på elva frågor.

Jag var till och med utrustad med ett litet fotoförsett identitetskort för att lugna dem som möjligen trodde att jag var ute i andra ärenden.

Men framför allt var jag hungrig. Jag lämnade strandpromenaden och kom in på en smal gata där sorlet från en liten restaurang tydde på att den fortfarande var öppen. I fönstret hängde dagens matsedel på fem språk, varav ett var en sorts skandinavisk variant.

”Sjomansmasslor” var marinerade musslor, det kunde jag se i den franska menyn. och ”Is med farska bar” var glass med jordgubbar. Priserna var överkomliga och jag tänkte just gå in när min blick fångades av den gardin som hängde innanför fönstret. Där satt inte en, inte två utan hundratals välvuxna kackerlackor, tätt, tätt intill varandra i tålmodig väntan på att gästerna skulle gå hem och lämna över restaurangen till dem.

Som den sanna djurvän jag är gick jag naturligtvis genast därifrån. Planlöst vandrade jag sedan från krog till krog innan jag, naturligtvis, fann ett trivsamt ställe i källaren till det hus där min egen lägenhet låg.

”Il Cerdo que Rie” - ”Den Skrattande Grisen” hette restaurangen och det glada svinet som prydde deras skylt flinade nu lite försmädligt, för krogen hade stängt en kvart tidigare.

Då gick jag upp till min lilla lya och klädde av mig, tuggade buttert i mig en fräknig banan, borstade tänderna i ett vatten som doftade starkt av klor och somnade efter bara ett par minuter.

Morgonen kom med strålande solsken. Om resekatalogen skönmålat rumsstandarden så hade de snarast varit blygsamma när det gällde utsikten från min balkong. Nedanför den började den kilometerlånga sandstranden Las Canteras redan fyllas av bleklagda turister. Längre ut förenades det glittrande havet med en knallblå himmel i en horisont vars bågform borde ha kunnat övertyga även den mest tveksamme om att jorden verkligen är rund.

På mitt dörrhandtag hängde en plastkasse med ett par färska rundstycken, smör och marmelad, men jag behövde en rejälare frukost.

Den Skrattande Grisen låg fortfarande och trynade (förlåt!) så jag letade mig fram till ett prydligt hotell som skyltade med namnen på flera svenska researrangörer. Där avnjöt jag en fräsch och smaklig frukostbuffé vid samma bord som en norsk tvåbarnsfamilj som just påbörjade sin andra vecka i Las Palmas.

”Vem har ni rest hit med”, frågade jag, och innan jag visste ordet av hade jag påbörjat min första intervju.

Så förbluffande lätt det var!

Och så många synpunkter och intryck de delade med sig av. Jag lyssnade och skrev och skrattade och skrev och frågade och skrev och plötsligt satt jag med iskallt kaffe och fyra fullskrivna pappersservetter.

Jag kastade en blick på klockan. Kors i herrans namn, det hade gått en timma. En hel timma! Med den hastigheten skulle jag inte hinna särskilt många intervjuer.

Jag tackade de trevliga norrmännen och gick hem för att förbereda mig inför dagens fortsatta arbete. När jag stack nyckeln i dörren till min lägenhet upptäckte jag att den inte gått i lås. Vem som helst hade under min frukost kunnat rycka upp dörren och gå in och plocka med sig kamera, skrivmaskin och mina andra tillhörigheter.

Jag drog och slet i dörrhandtaget tills jag hörde knäppet som signalerade att kolven gått i lås. Sedan såg jag mig sökande omkring. Såvitt jag kunde se var det ingenting som flyttats eller saknades i mitt rum.

Jag plockade fram pärmen med mina frågeformulär och förde in norrmännens svar på det främsta. Ett par av de förberedda frågorna hade jag glömt, men å andra sidan hade jag svar på en del andra som också verkade relevanta i sammanhanget.

Från min balkong såg jag nu mera kroppar än sand på playan nedanför så jag bytte till shorts och en kortärmad tröja, plockade med mig pennor och formulär och vandrade ut i solen.

Det blåste snålt över strandpromenaden och värmen var knappast överväldigande. De flesta soldyrkarna visade sig vara ganska välklädda och min blygsamma ståpäls var alldeles för gles för att bjuda på någon värme.

Efter en i alla avseenden kylslagen intervju med fyra bakfulla killar från Masthugget i Göteborg halvsprang jag upp till min lägenhet för att klä mig i något varmare.

Inte heller den här gången hade dörren gått i lås. Med ett mycket svenskt kraftuttryck kollade jag in mina prylar för andra gången denna förmiddag och när jag åter gick ut tryckte jag till ytterdörren rejält med axeln tills jag hörde att låset klickade till. För säkerhets skull ryckte jag några gånger i handtaget innan jag återvände till stranden för att söka upp lämpliga intervjuoffer.

Jag passerade de bakfulla masthuggspojkarna som nu sov djupt i sina väl begagnade solbritsar.

Dessa var, det såg jag nu, ett under av äcklighet. Åratal av gammal sololja hade missfärgat tyget vars färg på liggytan nu pendlade mellan svart och smutsgrått, oavsett vilken färg tyget haft som nytt.

Jag vandrade mellan ändlösa rader av dessa britsar och stannade upp när jag hörde något skandinaviskt språk talas.

Det förbluffade mig hur gärna alla människor svarade på mina frågor, och hur nöjda de flesta var med sin semester. De bodde bra, maten var bra och billig, reseledarna hjälpsamma och tillmötesgående och playan hyfsat städad ner man kom ner på morgonen.

Själv var jag ju tidigare mycket tveksam till den här typen av resor och hade också en hel rad kritiska synpunkter på min lägenhet. Nu hade jag även upptäckt att den saknade värmeelement, ett problem när yttertemperaturen, som föregående kväll, pendlade mellan fyra och sex kyliga grader. Men, tänkte jag, kylan kanske inte blir så påträngande när mamma och pappa och tre barn sover i samma rum.

Vid lunchtid hade vinden avtagit och värmen ökat. Nu svettades jag i mina varma kläder och bestämde mig för att ta en paus. Med fjorton intervjuer avklarade var jag ganska nöjd när jag drog mig bort mot mitt lägenhetshotell.

Från själva playan gick det stenlagda trappor upp till strandpromenaden.

Vid foten av en sådan trappa hade de unga männen från min hemstad börjat fira den nya dagen och var redan duktigt i gasen. En av dem, en lång, kraftig typ med ett flertal märkliga tatueringar på de muskulösa överarmarna var också hungrig, för han vill ha med de andra till närmaste grillbar.

”Kôm ijen nu då, pôjkar” ropade han till de andra, av vilka två fortfarande låg och grinade mot solen och den fjärde satt med en öppnad ölburk i varje näve.

Han var på ett strålande humör.

”Vesst, Regis, behåll sjottan på, ja kômmer, jag skall bara drecka ur fösst!”

Denna oskyldiga mening blev inledningen till en sketch som, mitt i sin absurditet, blev ett skolexempel på hur upprepningshumor fungerar när den är verkligt framgångsrik. En av de liggande pôjkarna satte sig nämligen upp och sa, nästan halvkvävd av skratt: ”Dö, Rålan, du ska ente drecka ur, för då får du verk i magen”.

Roland, som han troligen var döpt till, stelnade till:

”De’ ska la du skita i,”, sa han irriterat. ”Vell ja’ drecka upp mitt öl så jör ja’ de’!”

”Nänänä, Rålan, hör på maj nu”, fnissade den andre. ”Ja’ säjer ju bara att du ska ente drecka ur, för då får du verk i magen!”

I solstolarna omkring fanns det tillräckligt många skandinaver som inte hört den dåliga vitsen tidigare för att fnisset skulle sprida sig. Två små söta, solbruna ungar stod, med spann och spade i händerna, alldeles intill Roland och väntade på hans reaktion.

Roland för sin del tog en rejäl klunk starköl ur en av burkarna och rapade detaljerat innan han svarade: ”Dö, Tjims, du har la allri’ i helvete sett maj bli (rap) schuk å ett par öl!”

”Men lyssna nu för fan!”, framhärdade den som kallades Tjims. ”Det här e’ ju roligt ju – bara ett skämt, Rålan! Alltså: Du skall inte dricka ur, för då får du verk i magen!!!”

Men Roland hade passerat den sinnesstämning där man kan förstå och uppskatta skämt, om än dåliga. Roland var trött och full och hungrig och nu dessutom förbaskad för att okända människor i hans omgivning hade roligt på hans bekostnad.

Det var säkert den ilskan som gjorde, att hans fingrar kramade den ena ölburken till skrot. Till omgivningens förtjusning var det den odruckna burken han mosade, vilket gjorde att ölet sprutade som en gyllengul fontän rakt upp i hans ansikte.

Detta undgick dock Tjims som med en druckens envishet återigen försökte få sin argsinte kamrat att förstå vad han talade om.

”Dö, Rålan, vi tar de’ en bit i taget! Titta på mig” sa han och pekade samtidigt på sitt eget armbandsur. ”Du skall inte dricka ur, ur, ur! Fattar’u nu då?!”

Men med ölet rinnande nerför kinderna vrålade Roland ilsket: ”Tigger du stryk, din jävvla råttlort! Jag dricker väl för fan ur om jag vill!”

Bakom mig hörde jag hur en svenska, som var mamma till de två barnen som nu såg ganska skräckslagna ut, försöka förklara den dåliga vitsen för ett engelskt par i femtioårsåldern. ”In Swedish, the word ’ur’ means ’clock’, sa hon men blev genast rättad av sin man som sa: ”No, darling it means ’watch’! A clock is something that you hang on a wall!”

Det engelska paret såg inte särskilt vetgiriga ut, men mamman insisterade: ”OK, so it means watch, then, so when he is asked by his friend not to finish his beer, he is really beeing asked not to drink his watch”, sa hon undervisande.

”Drink his watch?!” Det var synd att säga att det engelska paret såg klokare ut efter denna förklaring, men så hade de ju inte heller hört det där om ’verk i magen’.

”Yes, that’s the fun of it! Because, if he eats his watch he will have to swallow the ’clockwork’ or ’work’ which, spelled in a different way also is the word for ’pain’ in Swedish!” avslutade svenskan, stolt som en småskollärarinna på sin första avslutningsdag.

Det engelska paret tittade tvivlande på henne, samlade ihop sina pinaler och lämnade playan skyndsamt, han först och hon halvspringande efter.

I trappan till strandpromenaden ropade hon lite missnöjt till sin man: ”But Brian, I still can’t see what that has to do with his drinking beer on the beach!”

Nä, vem tusan kan det?