Större delen av första dagens eftermiddag tillbringade jag i turistfällan Catalinaparken som egentligen är mera torg än park och fullständigt belamrat med caféer och billiga matserveringar.

Solen sken, vinden var ganska bussig och folk i allmänhet på mycket gott humör.

Mycket snart fann jag att de flesta skandinaviska turisterna hade grundinställningen att man får den resa man betalar för.

De flesta ansåg att de själva var skyldiga till sitt eget missnöje.

”Vi höll för hårt i hundralapparna. Nu har vi lärt oss till nästa gång” var en ofta återkommande mening när man tyckte rummet var litet, utsikten torftig och sängarna nerlegade.

Kackerlackor var dock ett stort irritationsmoment, mycket för att de alltid ansågs vara ett tecken på smuts. En ung tjej som ville ta en kall avrivning hade ställt sig under duschen och det första som träffade hennes nakna kropp var fyra kackerlackor som uppenbarligen huserat inne i strilen, en sådan där stor grej med flera inställningsmöjligheter. Hon fnissade när hon sa: ”Jag hade ställt in munstycket på hård massage, men dom hade nog för tunna ben!” 

En annan ung dam bodde med sin pojkvän i ett trevligt rum med takterrass. ”Den första kvällen höll vi på att klä oss inför researrangörens välkomstträff”, berättade hon. Min kille var i badrummet och jag skulle ta på mig mina skor, som bara stått på golvet en kvart eller så.

Då kände jag att något rörde sig i skon och det var en jättelik kackerlacka - minst tio centimeter! Jag hoppade upp i sängen och skrek i himmelens sky och min kille kom utrusande från badrummet.

Det var förresten första gången jag såg honom helnaken, men det är en annan historia." 

Pojkvännen, en späd yngling med en hy blek som en engelsk ädlings, såg mycket besvärad ut vid hennes kommentar.

"Nå, iallafall" fortsatte hon. "Han fick tag i min sko och krossade kackerlackan mitt på kakelgolvet. Där fick den ligga tills vi kom tillbaka från träffen. Då var det mitt i natten och vi hade glömt bort den döda kackerlackan.

När vi tände ljuset såg vi genast resterna av den mitt på golvet, men inte bara det! Vi såg också något som först liknade ett svart band, som sträckte sig spikrakt från vår terrassdörr och fram till resterna av kackerlackan. Vi smög fram och tittade närmare.

Det var inget band, det var myror!

Ganska stora, svarta myror som i en lång rad kom vandrande från terrassen och in i rummet för att knipsa var sin liten bit ur den döda kackerlackan. Med den i munnen vandrade de åter ut på terrassen och när vi gick ut dit och tittade såg vi hur myrorna marscherade ända från vårt rum, rakt över terrassen och sedan på husfasaden ner mot gatan fem våningar längre ner.

En rad myror som gick upp och, parallellt med den, en likadan rad som gick ner!

Först blev vi så fascinerade att vi bara stod och tittade och inte tänkte på hur vi skulle kunna få slut på trafiken.

Sedan stack min kille in ett vykort under resterna av kadavret och spolade ner det i toaletten.

Jag fick fatt i min hårspray och sprayade golvet noggrant, där kackerlackan legat. Myrorna fortsatte dock oförtrutet att komma och gå i samma disciplinerade rader.

Tydligen hade ingen berättat för dem att maten var slut. Precis som soldater fortsatte de sin meningslösa vandring, ända till dess att någon guldgalonerad myrgeneral, som antagligen stod utefter vägen, formade frambenen till en taltratt och kommenderade ’Övningen avbryts!’

Det var en skön natt, så vi gick ut på terrassen och ställde oss i månljuset för att invänta den sista myran. Det tog nog nästan en kvart, men sedan såg vi hur den dubbla raden plötsligt blev enkel. Längst bak gick en myra, precis lika korkat målmedveten som alla de andra som marscherat hela vägen i onödan. Vi såg hur den, precis som alla de andra, gick fram till den lilla sprayade fläcken mitt på golvet, vände på klacken och vandrade ut.

Min kille påstod att han såg hur den sista myran ryckte lite besviket på axlarna, men det var nog bara som den halkade i min hårspray?!”

I Catalinaparken återsåg jag också det engelska paret från stranden.

Nu satt de på en uteservering och bekantade sig med den spanska konjaken. De hade beställt in en hel flaska och envisades med att vilja bjuda.

Samtidigt berättade de att de sett mig gå omkring och prata med så många olika människor och hela tiden göra anteckningar. ”Vi slog vad, Brian och jag”, sa kvinnan som redan var ganska påstruken. ”Brian tror att du är författare. Men jag schatsade på att du i schälva verket är en schivilklädd polis, med uppgift att utreda alla rånen som drabbat turisterna här på den schista tiden!”

”Rånen?”, sa jag frågande.

”Där ser du!”, sade Brian triumferande. ”Han är inte polis, det var ju det jag sa.”

”Ni förlorar bägge två”, sa jag salomoniskt och berättade varför jag var på Gran Canaria.

Brian fyllde mitt konjaksglas nästan till bredden och jag bestämde mig för att min arbetsdag var slut. Klockan närmade sig åtta och jag hade klarat av mer än trettio intervjuer första dagen. Det betydde att jag låg ett gott stycke före mitt eget stränga schema.

”Schå ingen du har intervjuat har talat om rånen”, frågade Brians hustru som hette Renate och var född i Tyskland. De hade träffats i Berlin några år efter fredsslutet och gift sig bara några månader senare, till Brians föräldrars ilska. De var i Las Palmas för att fira sin 25-åriga bröllopsdag.

Brian var materialförvaltare för en fotbollsklubb i Manchester och Renate jobbade på bibliotek och var med i två kyrkokörer.

Nu, när hon var på snusen, påminde hennes röst och dialekt skrattretande mycket om Marlene Dietrich och jag hade inte blivit förvånad om hon plötsligt uppmanat omgivningen att sjunga med i ‘Lili Marlene’.

Istället sänkte hon rösten och berättade, att flera engelska turister de senaste veckorna blivit rånade i Las Palmas hamnkvarter.

”Antagligen var de ute efter proschtituerade, för det är där fnaschken håller till”, sa Renate och nickade förnumstigt.

”Jag har mest intervjuat barnfamiljer”, sa jag, ”och de vet nog inte ens var hamnkvarteren ligger”. ”De ligger bara ett par, tre kvarter härifrån”, sa Brian hjälpsamt men jag hade varken tid eller intresse att besöka den delen av staden.

Istället sa jag till Renate att jag tyckte, att hon lät precis som en ung Marlene Dietrich. Hon log uppskattande, lade benen kokett i kors och gav en inbillad hatt en liten puff samtidigt som hon med beslöjad stämma sjöng: ”Ich bin vom Kopf zu fuss aus Liebe eingestelt...”

”Not now, darling”, sa Brian hastigt och såg sig generat omkring. Till mig sa han ursäktande: ”She always sings when she’s drinking.” ”Don’t we all”, sa jag överslätande.

Vid flera andra bord sjöng de redan med som bevis för att jag hade rätt.

Jag har alltid varit övertygad om att Lenin hade fel. Det är musik som är opium för folket, inte religion. Får musiken dessutom sällskap med ett par glas Fundador blir effekten rent häpnadsväckande

Svenskar, danskar, norrmän, finländare, tyskar och engelsmän, alla stämde in, lika kraftfullt och tonsäkert som på en svensk kräftskiva.

Det var inte många som kunde texten och det var svårt att höra om det var någon som kunde melodin. Men stämningsfullt och förbrödrande var det och när någon strax därefter klämde i med ”Auld lang syne” tror jag det sjöngs vid samtliga bord kring det stora torget.

En svärm färggranna undulater som suttit som julgranskulor i ett eukalyptusträd lyfte skräckslaget mot den mörka, kanariska natthimlen.

”Apropå att likna berömda personer”, sa Brian, ”på en nattklubb inte långt från playan finns det en kille som imiterar den där lille tjocke, danske researrangören, han med långt hår och spatserkäpp, du vet.”

”Simon Spies, menar du?”frågade jag. ”Whatever”, sa Brian generöst, ”jag har aldrig sett honom i verkligheten, men alla skandinaver som går dit skrattar sig fördärvade”.

Han rafsade ner några bokstäver på baksidan av notan. ”Här, klubben heter El Bombin, det betyder ”kubben”på engelska. Ett trevligt ställe med bra musik och öppet nästan hela natten.”

Jag tackade för tipset, stoppade lappen i bröstfickan, tömde mitt glas och morgonen därpå hade jag naturligtvis glömt bort alltihop.