I baksätet pågick något som påminde om ett viskande gräl mellan det asiatiska paret. Kvinnan hade hamnat bredvid den korpulente mannen och försökte nu förgäves frigöra sin kjol från hans bastanta bakdel. Mannen hade säkerligen med lite god vilja kunnat lyfta på skinkan men han stirrade rakt fram och föredrog att låtsas som ingenting. Den asiatiske mannen föreföll närmast road till kvinnans uppenbara ilska.

Chauffören Miguel anmälde i en skrällande radiotelefon att bilen nu var på väg till Manhattan och vände sig sedan till mig.

”Vart var det du skulle åka”, frågade han.

”Till Hotel Edison på 47e gatan” svarade jag.

Miguel skakade missnöjd på huvudet. ”Där skulle jag aldrig vilja bo”, sa han. ”Det är ett riktigt lusigt turisthotell, mitt i porrkvarteren. Jag kan rekommendera flera andra hotell som är både bättre och billigare”.

”Jag köpte hotell och flygbiljetter samtidigt”, sa jag, ”så rummet är tyvärr redan betalt.” ”Synd”, sa Miguel. ”En annan gång bör du kolla upp hotellet innan du bokar.” 

Jag började känna mig lite bekymrad. Ett skithotell mitt i porrkvarteren rimmade illa med den beskrivning jag fått av resebyrån i Sverige. ”Ett hyfsat turisthotell”, hade de sagt”, ”mycket prisvärt enligt uppgifter från våra kunder.”

Efter någon kilometers tystnad sa Miguel ”Jag ser att du bär träskor”.

 ”Ja”, sa jag frågande.

”Är du bög”, sa Miguel utan att lämna vägen med blicken.

Bög? Varför i herrans namn frågade han det?

”Nej”, sa jag. ”Varför frågar du det?” 

”På Manhattan är det nästan bara homosexuella som bär träskor”, sa Miguel. ”Menar du allvar” frågade jag. ”Oja”, sa Miguel. ”Jag skulle rekommendera dig att byta skor snabbast möjligt, annars kan du väcka en uppmärksamhet som du inte vill ha.”

Plötsligt kände jag mig väldigt liten och oerhört ensam. Träskor var närmast mode i reklambranschen i Sverige och jag hade räknat med att samma gällde i New York. Raskt beslutade jag mig för att köpa nya skor redan nästa dag.

Utanför bilen hade det börjat duggregna. Ett fint, fint duggregn som placerade skyskraporna, som nu kunde anas långt borta, i en diffus oskärpa. Trafiken tätnade kring oss och plötsligt var vi mitt på en av de broar som förbinder Manhattan med fastlandet.

”Du skall av sist”, sa Miguel när vi passerat bron. Därpå svängde han av och jag såg en skylt som påstod att vi nu färdades på Första Avenyen. Efter ytterligare ett par svängar stannade han bilen utanför en brunrödd tegelbyggnad. Utan att stänga bilmotorn klev han ut och öppnade bakdörren för det asiatiska paret.

Doften av smutsig storstad och dåligt förbränd bensin spred sig i kupén medan han öppnade backluckan.

Asiaternas bagage är alltså kvar, tänkte jag. Då borde väl chansen öka att även min väska är välbehållen.

”Close the fuckin’ door”, gnällde den storväxte mannen i baksätet, en uppmaning som Miguel struntade i. Istället hjälpte han asiaterna in i huset med deras bagage och den misslynte passageraren fick svärande dra igen dörren själv. ”There’ll be no tip for that motherfucker” mumlade han misslynt. 

Dricks, ja!

Det hade jag inte tänkt på! Hur mycket dricks är lämpligt för en resa som kostar 10 dollar? Jag bestämde mig för att två dollar var lagom.

När Miguel återvände fick han en smärre utskällning av fetknoppen vilket inte tycktes bekomma honom ett ögonblick. När vi strax efteråt passerade ett hotell som hette Carlyle blev det fart på tjockisen igen.

”You missed my hotel, you moron!” skrek han och Miguel bromsade bilen, ungefär femton meter från hotellets entré. Sedan öppnade han bagageluckan med hjälp av en spak under instrumentbrädan och vände sig till den ilske passageraren. ”Don’t forget your luggage, Sir”, sa han vänligt men gjorde ingen min av att hjälpa till.

Jag har aldrig hört så många engelska okvädingsord på en gång, varken förr eller senare.

”Jag har ingenting till övers för ohyfsat språk”, sa Miguel samtidigt som vi betraktade hur den nu rosenrasande mannen snubblade mot sitt hotell med en jättelik koffert i var hand.

Entrén till Hotel Edison missade Miguel inte, trots att den var betydligt mera blygsam. Han reste sig också snabbt och hade plockat fram min väska ur bagageutrymmet innan jag ens hunnit lämna framsätet.

Duggregnet hade ökat en aning när jag tryckte två dollarsedlar i hans hand.

”Är det verkligen säkert att du skall bo här”, sa Miguel. ”Jag skulle så gärna köra dig till ett bättre hotel”. ”Jag har inget val, tyvärr”, sa jag, ”men tack i alla fall.”

”Har du en bit papper”, frågade han och jag räckte honom det taxikvitto jag fått redan vid flygplatsen. På baksidan skrev han namn och adress till ett hotel.

”Bara för den händelse du skulle ångra dig”, sa han. ”Hälsa från Miguel Ortiz så får du garanterat ett bra pris.”