Jag tittade förvånat på flickan.

I hisspegeln bakom henne såg jag hur fullständigt häpen jag såg ut.

”Förföljde dig? Jag har inte förföljt dig!!

”Åjo, din djävel!” Först förföljde du mig upp till Jack Dempsey’s! Och sedan, när jag vände, så förföljde du mig tillbaka och hela vägen runt 48e gatan och sedan 8e avenyen tillbaka till hotellet”!

Herregud! Jag hade ju gått den vägen. Men hur skulle jag få henne att förstå att jag verkligen inte förföljt henne.

Hissen stannade vid nittonde våningen just när hon sa: ”Du hade brun kostym, det kommer jag ihåg!”

Saved by the bell!

”Jag är ledsen”, sa jag muntert, ”men jag har ingen brun kostym! Du får gärna följa med mig in på mitt rum och kolla innehållet i min garderob”.

Hon tittade tveksamt på mig. Hissdörrarna skulle snart stänga sig så nu måste hon fatta ett snabbt beslut.

”OK!” sa hon till slut. ”Men jag vet i alla fall redan att det var du!”

Jag lämnade dörren till korridoren öppen när vi gick in i mitt hotellrum. Mina fåtaliga klädesplagg hade jag packat upp samma morgon och hängt upp snyggt och prydligt på hotellets galgar.  Flickan betraktade dem noga innan hon plötsligt ropade till.

”Fel! Jag hade fel! Du hade inte brun kostym. Du hade bruna slacks, och så den där vita jackan! Och svarta träskor, det minns jag särskilt”!

Jag kände, löjligtt nog, att jag rodnade. Uppenbarligen var det mig hon hade sett, men jag hade ju inte sett henne!

”Jag tog mycket riktigt en promenad runt kvarteret i går kväll”, sa jag. ”Men dig såg jag inte! Den enda gången jag såg dig igår var när du stod under hotellets baldakin, i skydd för regnet.”

Plötsligt kom en hiss och ur den kom Sara, flickan jag träffat i receptionen. Hon tittade roat på oss båda när hon passerade min öppna dörr innan hon låste upp dörren till grannrummet och försvann in där.  

Den svarta tösen hade under tiden satt sig i rummets enda fåtölj och tittade forskande på mig.

Sedan sa hon:

”OK, baby! Jag tror dig! Kanske var du bara ute på en oskyldig kvällspromenad och egentligen behövs det inte mycket för att skrämma upp en ensam flicka i New York. Nu glömmer vi det. Vad sägs om en liten kärleksstund för att begrava stridsyxorna?!” 

Jösses, hon var prostituerad!
Hur kunde jag ha missat det! Och den där långe, svarte mannen som stått alltför länge i regnet i går kväll, han kunde mycket väl vara hennes pimp!

”Du får förlåta mig”, stammade jag, ”det är ingenting personligt men…”

Hon avbröt mig med en fråga: ”Om du har någonting i det där lilla kylskåpet så kan du väl i alla fall bjuda en enkel flicka på en drink”? Dörren till hotellkorridoren var fortfarande vidöppen när jag öppnade kylskåpet och lät henne välja mellan whiskey och kalifornisk champagne.

Det stod två glas vid fruktfatet på mitt lilla soffbord och trots den tidiga timmen hällde jag upp en rejäl Doctor’s Special åt oss var. Hon höjde glaset.

”Skål på dig”, sa hon. ”Jag heter Bernice. Vad heter du”? ”Jag heter Carl”, sa jag, som visste att hela mitt namn var lite krångligt att säga på engelska. 

”Well, Carl”, sa Bernice, ”jag tolkar ditt svar som att du är gift”!

”Ja,” sa jag, ”och lyckligt gift, dessutom”!

”Nå, Carl”, sa Bernice, ”hur länge skall du vara i New York”? ”I tjugo dagar”, sa jag. ”Bra”, sa Bernice. ”Då återkommer jag om någon vecka, när du hunnit bli rejält kåt”. 

Här känner jag ett starkt behov att nämna att jag inte är ett dugg bättre än andra karlar. Mitt avböjande grundade sig inte hälften så mycket på hedervärdhet och ädelmod som på att jag var alldeles för feg för att ge mig in i den typen av äventyrligheter. Risken att bli avslöjad, risken att bli drabbad av någon sjukdom, risken att försjunka i självförakt var alldeles för stor.

Därför sa jag: ”Hör gärna av dig igen! Men räkna inte med att jag skall göra någonting annat än att bjuda dig på en drink”. ”Vi får väl se”, sa Bernice; och ställde ifrån sig sitt tömda glass på soffbordet.

Så gick hon mot dörren där hon stannade upp ett ögonblick.

”Jag har sett hur du har tittat på hålet i mina framtänder. Där hade jag till för några månader sedan en äkta diamant. Men tiderna är hårda och jag fick stampa på den. Mitt enda mål just nu är att snarast möjligt kunna lösa ut den och sätta den tillbaka.” Sedan vände hon på klacken och gick.

Klockan hade ännu inte hunnit bli elva på förmiddagen på min första dag i New York och här stod jag i mitt hotellrum och drack whiskey tillsammans med en prostituerad.

Hur i herrans namn skulle detta sluta?

Jag tömde mitt eget glas i badrummets handfat och borstade tänderna. Jag skulle ju försöka få tag i en frisör och då kan man ju inte skämma ut sig med att lukta sprit, redan på förmiddagen.

I Sverige gick klockan redan på fem så jag passade på att ringa hem till Elaine. 

Nej då, allting var OK.

Ja då, jag hade sovit gott och ätit en rejäl frukost

Nej, jag hade inte sett några kändisar.

Ja, jag skulle leta upp en frisör så att jag inte såg ut som en stormskadad halmkärve när jag kom till reklambyrån

Visst, älskling, jag ringer dig igen i morgon!