Fortsättning på "När jag kom ner till portierdisken tittade Sara på mig med ett menande småleende.

”Jag såg att du hade besök på rummet” sa hon när jag lämnade in min nyckel.

”Av Bernice, ja” sa jag så nonchalant jag kunde. ”Hon bor tydligen här på hotellet”?

”Knappast”. sa Sara torrt. ”Hon brukar häcka utanför vår entré med spinnspöet i högsta hugg, det är det hela”.

”Hon påstod att jag förföljde henne igår” sa jag som ett försök till förklaring. Sara lutade sig fram mot mig. ”Det är mycket troligare att det var hon som förföljde dig" sa hon. "Men om du bara inte ger dig i lag med henne är hon ganska oförarglig.Vi brukar schasa iväg henne ibland men egentligen stör hon ingen som inte vill göra affärer med henne.” 

”Tack för tipset” sa jag och gick ut för att leta upp en frisör.

Strax söder om hotellet fann jag en salong som hette ”Sergio’s”.

Jag tittade in genom den öppna dörren och såg en långsmal, djup lokal som säkerligen rymde drygt tjugotalet barberarstolar. Bara en tycktes ledig och det var den närmast gatan och det rejält tilltagna skyltfönstret.

Jag stannade innanför dörren. En frisör med sydländskt utseende, som klippte en äldre gråhårsman i stolen intill den lediga bad mig sitta ner.

”Sergio kommer strax”, sa han, och jag sjönk lydigt ner i den lediga stolen.

Och sedan kom Sergio.

Han kom inte hastigt.

Sanningen är att jag hörde ett hasande ljud i flera minuter innan Sergio, flämtande, stod vid min stol.

Jag bedömde hans ålder till cirka åttio år. Hans glasögon var tjocka som buteljbottnar.  Han draperade ett skyddande lakan kring min skräckslagna lekamen och frågade, med spröd röst, om jag ville ha håret rakt vid öronen.

Jag blev närmast euforisk då jag förstod att han faktiskt kunde se att jag hade öron. När jag var barn blev jag klippt i högra örat av en herrfrisör på Nordhemsgatan och det var en upplevelse jag ogärna ville återuppleva.

Som tröst fick jag en tablettask som hette Tulo – den lille halsläkaren – men det var på villkor att jag inte berättade någonting för min far, för de var medlemmar i samma ordenssällskap. Det behövde jag aldrig göra, heller, för det skötte min mamma så gärna om.

Som vuxen tar jag alltid av mig glasögonen hos frisören, som en artighet, men också för att inte försvåra klippningen vid tinningarna. Så gjorde jag även nu och lät, i min naivitet, Sergio härja fritt i min kalufs.

Om jag hade tänkt någonting så hade jag nog tänkt att ”det kan ju knappast bli värre än vad det är”. Om jag hade tänkt det så hade jag tänkt fel. Men eftersom jag inte tänkte så sa jag ”Ja tack” när Sergio frågade om han skulle trimma skägget samtidigt. ”No extra charge” sa han på bruten engelska och jag har aldrig kunnat avstå från ett bra erbjudande.

Fem minuter senare stod jag på gatan och njöt av den där särskilda känslan som infinner sig när man är nyklipt, Jag plockade fram glasögonen ur fickan på min gula kortärmsskjorta och vandrade muntert tillbaka till hotellet.

Sara tittade frågande på mig när jag bad om min nyckel.

”What key, Sir” sporde hon och jag svarade ”nineteennineteen, of course”!

”Oh, Mister Mossberg!" sa hon med handen för munnen. "What have they done to your hair! And your beard! Honestly, I didn't recognize you!”

Hon tog fram en liten fickspegel och höll upp den framför mig. Nästan allt hår och skägg var borta och mitt huvud såg ut som ett bowlingklot med ett tunt täcke av något slags solblekt ogräs. Ärligt talat kände jag knappt igen mig själv.

”Några planer för dagen” frågade Sara. ”Ja, jag tänkte kolla in Central Park”, sa jag. ”Det är ju så vackert väder”.

”Om jag var du skulle jag vänta med det till på söndag” sa Sara. ”Söndagarna i Central Park är något alldeles speciellt, och vädret skall vara bra i flera dagar.”

”Ja, det finns ju mycket annat att göra”, sa jag lite vilset.

”En promenad på Manhattan är aldrig fel”, sa Sara hjälpsamt. Går du söderut kommer du ganska snart till Empire State Building på 34e gatan. Och vankar du vidare ner till Battery Park kan du ta en båt ut till Frihetsgudinnan om du vill”.

”Ikväll tänker jag i alla fall gå till Maxwell’s Plum”, sa jag för att visa att jag inte var helt bortkommen. ”Det lär ju vara en trivsam träffpunkt för människor som jag.

”Hur känner du till Maxwell’s Plum” frågade Sara med ett småleende.

”Bara genom Michelin’s Turistguide” sa jag. ”Där får den fem stjärnor om jag minns rätt.”

Sara betraktade mig tyst. Sedan sa hon: ”En annan sak du skulle kunna göra är att åka båt runt Manhattan. Det gjorde jag när jag kom till New York för två år sedan och det var verkligen en intressant upplevelse”.

”Men på Maxwell’s Plum har du inte varit”, frågade jag lite gäckande.

”Nä”, sa Sara. ”Men vem vet, en vacker dag är det kanske dags för mig, också”.

Just då ringde det på hennes telefon och jag fick ingen förklaring till hennes orakelliknande svar.