Om hissarna i Hotel Edison var makliga så var de i Empire State Building desto snabbare! Faktum var att resan upp till den första anhalten slog lock i öronen på mig. Sedan återstod en kortare färd som tog mig och ytterligare ett tjugotal besökare till den stora åskådarläktaren.

Den som Gene Kelly och Frank Sinatra dansade på i filmen New York Dansar.

Den där Cary Grant och Deborah Kerr aldrig träffades, i filmen ”An affair to remember”.

Den där Meg Ryan och Tom Hanks träffades till sist, i filmen Sleepless in Seattle.

Där stod jag nu med min tunga, svarta kamera på magen och njöt av en utsikt som är svår, för att inte säga omöjlig, att beskriva.

Musicalmelodin ”On a clear day you can see forever” lär var en hyllning till utsikten från Empire State Building, och den är på inga sätt orättvis. Denna eftermiddag i mitten av oktober var solen generös och jag såg inte ett moln, oavsett i vilket väderstreck jag riktade mina ögon.

I det här ögonblicket insåg jag hur fattig man kände sig när man upplevde sådana här ögonblick utan någon att dela dem med.

Min författande syster skrev en gång en liten berättelse om just detta. Hon skildrade hur en kvinna, som inte hade någon att dela sina upplevelser med, kidnappade den snuskige fastighetsskötaren i hennes hyreshus, bara för att ha någon att beskriva sina upplevelser för.

Men jag hade inte ens tillgång till en snuskig fastighetsskötare, så jag fick låta min nyköpta kamera både dela och för all framtid bevara bilden av Manhattans panorama från åskådarläktaren på Empire State Building.

Jag vandrade runt läktaren och knäppte bild efter bild efter bild tills jag fullbordat en cirkel. Dessa bilder skulle jag, när jag kom hem, tejpa ihop till en panoramabild som skulle hjälpa mig ge liv åt min beskrivning av det fantastiska jag upplevt i den unika byggnaden.

Och the Empire State building är verkligen en unik skapelse. Den byggdes med hjälp av samma teknik som Henry Ford skapat för sina bilfabriker, men i det här fallet gick det löpande bandet rakt upp mot skyn.

Hela den imponerade byggnaden färdigställdes på bara ett år och fyrtiofem dagar. Idag tar det drygt fyra gånger så lång tid att färdigställa liknande byggnader.

Den första filmrullen gick snabbt åt och jag trevade bland kartongerna i min plastpåse för att hitta en ny.

Tomkartongerna som rymt kamera och objektiv retades med mig så det tog en stund under vilken jag upptäckte att de två extra objektiven saknades.

Jävlar!

Jag måste glömt dem i sightseeingbussen!

Nu hade jag säkert sett dem för sista gången! Jag hade fortfarande bussbiljetten kvar och på den fann jag ett telefonnummer till bussbolagets kontor. Det fanns mynttelefoner på åskådarläktaren och jag ringde genast.

Medan jag väntade på svar hörde jag hur en helikopter nalkades. När den kom lite närmare byggnaden stoppade den upp i luften. Då såg jag att den var märkt NBC och att någon filmade läktaren.

Motorljudet gjorde det svårt att höra vad kvinnan på busskontoret sa, men jag uppfattade att ”min” buss väntades tillbaka klockan åtta och då skulle man titta efter mina objektiv. Kunde de nå mig någonstans med besked? Hotel Edison? Naturligtvis, Mr. Mossberg.

Bra service, tänkte jag, när jag hängde upp telefonluren.

Tillbaka på hotellet några timmar senare ropade Sara till mig redan innan jag bett om min rumsnyckel.

”Jag har sett dig på TV! Du var med i NBC:s nyhetssändning! Du stod och talade i telefon uppe i Empire State Building”!

”Oj då”, sa jag. ”Jag undrade just varför de var där och filmade”.

”Det var visst någon som lyckades hoppa igår, trots alla säkerhetsanorningar” sa Sara. ”Men tänk att du var med i bild, och att jag kände igen dig”!

Sedan fick hon syn på plastpåsen där jag bar kamera och tomkartonger.

”Vad har du köpt”, sa hon nyfiket.

”En kamera” sa jag och tog stolt fram min nya Zenit för att visa.

”Har du köpt en rysk kamera”, sa Sara med ett tonfall som pendlade mellan ringaktning och förvåning.

”Nej, den är japansk” sa jag. ”Det är en modell som är särskilt populär bland professionella fotografer”.

”No way José”, sa Sara. ”Det där är en rysk kamera. Zenit är ett ryskt kameramärke. Och det där är nog en rätt gammal modell, dessutom”.

Jag tittade tvivlande på min nya kamera. Plötsligt såg den både tyngre och kantigare ut en tidigare. ”Är du säker?”, sa jag.

”Min onkel Bert är kameraimportör”, sa Sara frankt. ”Jag slutar jobba klockan fyra. Då skall jag gärna visa dig en katalog jag fått av Onkel Bert. I den finns din kamera med, det är jag övertygad om”.

Rysk?

Hade dom rackarna lurat på mig en rysk kamera, och dessutom av en gammal modell? Och objektiven som jag glömt på bussen, dem fick jag väl aldrig se mer.

Nu började jag förstå varför skylten med budskapet "Absolutely no refunds" varit så stor, och så välplacerad

Jag kände mig omåttligt fånig.

”Passar det att jag tar en dusch först och knackar på din dörr om en halvtimma", sa jagJag skall ta en dusch och byta kläder innan jag skall ge mig iväg till Maxwell’s Plum” sa jag. ”Jag knackar på din dörr när jag är klar.” ”Gör du det” sa Sara.