Det finns ett antal ortsnamn runtom i världen som automatiskt sätter min fantasi rörelse. Namn som New York, Paris, London, Venedig, San Francisco, Samarkand, Antananarivo, Katmandu… 

Och Florens.

Jag hade aldrig varit där när jag en vårdag i mitten av 1980-talet fick ett roligt uppdrag av Volvo Personvagnar. De hade beslutat att starta ett ambulerande universitet och förlägga dess första seminarier just till Florens.

"Det blir hårdkörning från morgon till kväll, så deltagarna kommer inte att hinna ta del av alla de sköna kulturupplevelser som Florens erbjuder. Därför vill vi att du skall hitta på en aktivitet som gör att de får uppleva så mycket som möjligt av den fantastiska staden på en händelserik eftermiddag”. "Vad får det kosta?” frågade jag.  "Ge oss ett förslag med prislapp på. Teoretiskt sätter vi taket vid 200 000 kronor, men du behöver inte slå huvudet i det. Och allting måste vara klappat och klart inom en månad, för sedan kör vi igång!”

Florens har beskrivits som ett "gigantiskt kulturhistoriskt centrum som bland annat omfattar ett fyrtiotal oskattbara muséer”. Stadens skönhet, kultur och historiska betydelse för Italiens ekonomiska utveckling, särskilt under medeltiden, hade nyligen placerat Florens på  Unescos Världsarvslista.

Att ta till sig denna unika skatt på en eftermiddag är naturligtvis omöjligt. Det skulle i bästa fall bli en upplevelse besläktad med det legendariska “Skillingspelet”; en serie på nio radioprogram där Hasse Alfredsson & Tage Danielsson lade grunden till sina framgångar genom att låta lyssnarna uppleva 15 lustfyllda minuter i London, 15 minuter i Paris, 15 minuter i Bagdad etc samt sparsamma 14 (!) minuter i Skottland – dvs en kort och roande kavalkad om attraktiva resmål. En torsdagseftermiddag var reserverad för universitetets eget Skillingspel fick jag veta, samt att aktiviteten måste vara självgående. ” Vi avslutar kvällen med en gemensam middag på en fin restaurang, så det vore ju bra om deltagarna kunde återsamlas där vid åttatiden” 

Datamaskiner och sökmotorer var närmast okända begrepp vid den här tiden så för att liva upp mitt minne stack jag iväg till Stadsbiblioteket för att läsa in mig på Florens och dess fantastiska sevärdheter. Ganska snart beslutade jag mig för att försöka konstruera en rebusjakt som skulle tvinga deltagarna att leta sig fram till ett antal viktiga byggnader och konstverk i den centrala delen av staden. En roande tävling där en del av budgeten skulle användas till vinster som delades ut vid den avslutande middagen.

Jag beslutade att skriva små versifierade rebusar som beskrev de mål de skulle söka upp. Den världsberömda bron Ponte Vecchio, konstmuseet Uffizierna, David-statyn och katedralen Santa Maria del Fiore var självklara mål, liksom Michelangelos och Dantes hus samt ytterligare ett antal attraktioner jag inte längre minns.

Seminariedeltagarna skulle delas upp i grupper om fem personer. Varje grupp skulle få en liten summa pengar att köpa saker för som de måste visa upp vid målet. Dessutom skulle grupperna få var sin Polaroidkamera för att dokumentera att de verkligen besökt alla platserna.

För att inte hungra eller törsta ihjäl under promenaden skulle de tävlande även få en korg med ost, bröd, frukt och vin. Samt - för säkerhets skull - ett telefonnummer som de kunde ringa om allting gick snett och de inte hittade fram till restaurangen där middag och prisutdelning skulle äga rum.

Så långt hade jag kommit i mina planer när jag satte mig tillrätta i DC4:an till Florens för att på platsen pröva hållbarheten i mina idéer. I flygstolen pustade jag ut efter tre hektiska dygn då jag slitit som en bäver för att avsluta andra uppdrag inför resan.

När vi landade på Amerigo Vespucci-flygplatsen utanför Florens kom jag ihåg, att jag glömt boka hotellrum! En trevlig tjänsteman som såg ut som en tvillingbror till Tony Curtis lugnade mig: ”Det är ännu lågsäsong, Signor, och säkerligen inga problem att få tag i ett bra rum i centrala Florens. Jag skall ge er tips på ett trivsamt litet familjehotell som ligger vid floden Arno och med bara några minuters promenad till alla sevärdheter.”

Han raspade raskt ner någonting på baksidan av ett visitkort som han räckte mig. ”Ta en taxi till staden och ge den här adressen till chauffören. Men be honom för säkerhets skull vänta utanför hotellet medan du kollar om de har ett ledigt rum. Om inte är han säkert beredd att föreslå något annat minst lika bra, chaufförerna här är oftast väldigt väl informerade!”

Kvällsolen stod bländande lågt under bilfärden in till staden. Den unga flickan i receptionen på det lilla familjehotellet log vackert när hon gav mig en jättelik nyckel till ett rum på andra våningen. På frågan hur länge jag tänkte stanna svarade jag tveksamt ”sju till tio dagar, jag vet inte exakt” och hon berättade då att rummet var ledigt i fjorton nätter så det var inga problem.

Utanför det trivsamma hotellrummet glittrade Arnos yta i kvällssolen. Jag öppnade de blyinfattade fönsterna på glänt, det släppte in en kakofoni av ljud där knattret från hundratals vältrimmade skotrar och mopeder var mest framträdande.

Sängen var bred och bekväm och jag beslutade att vila en stund före maten. En liten tidning som hette ”What’s on in Florence” låg på sängbordet, en kolsvart trämöbel som såg ut att vara hundratals år gammal. Jag minns att jag sträckte mig efter den lilla tidningen men jag är mycket tveksam till om jag hann började läsa.

fortsättning följer