2.

När jag vaknade var det alldeles mörkt utanför fönstret vilket knappast förvånade mig - solen försvinner ju på några korta minuter i Sydeuropa.

Jag låg kvar en stund på sängen och övervägde att klä av mig och lägga mig för natten. Men magen hävdade med ett intensivt kurrande att den inte skulle ge mig en lugn stund om den inte fick en någorlunda anständig middag.

Motvilligt gick jag upp, tände takkronan som flimrade lite obeslutsamt och tittade mig i rummets åldrande spegel som sträckte sig ända från tak till golv. Precis som vanligt när jag sov hade mitt kortklippta hår ställt sig på ändan och jag såg ut som ett efterblivet piggsvin. Schampo som doftade apelsin fanns i badrummet och även en magnifik hårtork som säkert vägde ett par kilo. Väsnades gjorde den också, men så här tidigt på kvällen borde brummandet knappast störa någon i närheten.

Med nytvättat hår och nyborstade tänder gick jag de knarrande trapporna ner till receptionen. Den unga flickan som checkat in mig hade tydligen haft dagpasset för bakom disken satt nu en magerlagd äldre herre och läste ett tummat exemplar av Corriere de la Sera. På hans näsa vilade ett par tunna, guldbågade glasögon med halva glas, vilket gjorde det enkelt för honom att betrakta mig över dem. Han log vänligt och frågande. 

”God afton”, sa jag, ”jag undrar om ni kan rekommendera en trevlig men inte alltför dyr restaurang här i närheten.”

Mannen sänkte sin tidning, kastade en snabb blick på sitt armbandsur och sa på charmigt självlärd engelska: ”Ni får gärna äta här hos oss, Signor och jag är övertygad om att ni inte får en godare måltid till så fördelaktigt pris på annat håll.”

Jag kände mig tveksam. När jag nu beslutat mig för att gå upp och äta mitt livs första middag i Florens verkade det lite trist att inte söka upp ett mera elegant exempel på den toscanska matkulturen som jag hört beskrivas i fantastiska termer. Men, tänkte jag, å andra sidan skulle det kanske förefalla oartigt att avböja mannens vänliga erbjudande. Och eftersom jag skulle bli kvar i Florens en hel vecka eller mer skulle jag ju få många chanser att uppleva andra restauranger.

”Tack, gärna” sa jag därför och belönades med ännu ett vänligt leende innan mannen mödosamt reste sig från stolen. Med glasögonen kvar på näsan haltade han igenom den blygsamma receptionen och tände takbelysningen i ett intilliggande rum.

”La Restaurante” sa han stolt och visade in mig i ett litet dystert rum som var möblerat med fyra mörkbetsade bord och sexton stolar vars stoppade sitsar klädda i sliten, djupröd sammet.

Genom fönstret som var placerat mitt emot entrédörren kunde jag ana en illa belyst bakgata. På rummets väggar hängde gulnade kopparstick i flagnande guldramar och det ojämna golvet täcktes av en matta som föreföll att en gång ha haft ett mönster i lila och svart.

”Min hustru kommer om ett ögonblick med menyn, får jag kanske fresta med en liten aperitif medan ni väntar?” ”Tack, gärna”, sa jag igen, trots att jag just då helst hade velat backa livet, som en film, och på rätt ställe besluta mig för att gå till sängs i stället för att äta.

Mannen haltade fram till det av borden som stod närmast fönsterväggen och drog inbjudande ut en av de sammetsklädda stolarna åt mig. ”Har ni gjort er illa i benet”, frågade jag när jag satte mig ner. ”Ett minne av kriget, Signor, mycket billigt i jämförelse med det pris som många andra fick betala. Han uttalade meningen närmast mekaniskt, som om han besvarat frågan hundratals gånger tidigare.

En liten mörkboaserad bokhylla intill mitt bord innehöll en bunt turistbroschyrer och ett antal italienska dagstidningar. ”Ni har möjligen inte några engelska tidningar”, frågade jag och mannen svarade ”Troligen, men i så fall är de säkerligen flera dagar gamla. Vi får så sällan utländska gäster.”

Han återkom efter någon halvminut med två närmast sönderlästa dagstidningar under armen. I vänsterhanden höll han en etsad kristallkaraff som innehöll en glasklar dryck och i högerhanden bar han ett spetsglas med en glasklar dryck som jag betraktade nyfiket. ”Grappa” sa mannen och yllde mitt spetsglas till bredden.

En gång tidigare hade jag haft ett glas Grappa framför mig, men den gången smakade jag aldrig på innehållet. Nu stod mannen kvar vid mitt bord med sin kristallkaraff i famnen och tittade förväntansfullt på mig. ”Jag vill väldigt gärna höra ert omdöme”, sa han. ”Vi gör vår Grappa själva och är faktiskt ganska stolta för den!”

Jag lyfte glaset mot det sparsamma ljus som trängde igenom opalglaset på de tre taklamporna som tycktes mig exakt lika takbelysningen i mitt eget rum. Drycken var simmig men det var inte det jag tittade efter. Det enda som intresserade mig var att se om glaset var ordentligt diskat, vilket det var, och jag kände mig därför lite skamsen när jag förde det till läpparna för att smaka på drycken.

Av den råa doft av finkel som steg upp i min näsa och nästan fick mina ögon att tåras fanns till min förvåning inga spår när jag smuttade på drycken. Istället var smaken rund, mjuk och len som en... som en... ja, som en barnakind. ”You like”, sa mannen med ett tonfall som gjorde orden till ett påstående. ”Mmmm”, tillstod jag förnöjt, ”jag medger att doften skrämde mig lite men smaken är verkligen god.”

”Jag ställer karaffen här, ta gärna mer om det smakar”, sa han och samtidigt fick vi sällskap av en liten gumma som med stor sannolikhet var den person som gjorde att någon skapade uttrycket ”pepparkornsögon”.

”Signor, tillåt mig presentera min hustru Magdalena”, sa mannen stolt. ”Hon är den enda i kvarteret som har examinerats vid universitetet i Bologna och hon har alla världens kunskaper i alfabetisk ordning i sitt välformade huvud .”

”Bry er inte om Giacomo”, sa Magdalena på oklanderlig engelska. ”Så där säger han bara för att göra mig generad, men det har han inte lyckats med på många år.” Giacomo, som uppenbarligen var mannens namn, blinkade åt mig och skrockade förtjust på sin väg tillbaka till receptionsdisken.

Magdalena tittade på mig. ”Ni måste vara Signor Mossberg från Sverige som skall stanna i åtta dagar. Välkommen till vårt lilla hotell skall jag väl säga. Giacomo och jag driver det tillsammans med våra svärdöttrar, Gisele som ni redan har träffat, och Renata. Tyvärr hade vi redan stängt köket för i afton, så den meny jag kan erbjuda är en smula begränsad.”

Samtidigt som hon talade dukade hon upp med glas och bestick och en kritvit linneservett framför mig på bordet. ”Då kanske ni skulle vilja föreslå någonting”, sa jag lydigt.

Hon log. ”Er mor skulle varit stolt över er slutledningsförmåga”, sa hon. 

Åldersmässigt kunde hon antagligen själv ha kunnat vara min mor. Hon var säkert ett gott stycke över sextio år och de pigga ögonen log mot mig från ett ansikte som var uppbyggt av hundratals klädsamma rynkor. Håret som hängde fritt över hennes axlar var tjockt och gråvitt och räckte ett gott stycke nedanför den plats där hon, ett okänt antal år tidigare, haft sin midja.

”I så fall föreslår jag att vi börjar med en ljummen sallad med sardeller, kapris och nykokta ägg”, sa hon och jag nickade bifall. Ljummen sallad, det hade jag aldrig ätit tidigare, och inte sardeller heller såvitt jag kunde minnas.

”Efter entrérätten föreslår jag något mättande, kanske en hemmagjord valnötspasta med husets egen sås, gjord på färska grönsaker och dagens kött, avredd med syrlig grädde och kryddad med nyplockad dragon och oregano”.

Eter fjorton dagars helpension på ett billigt turisthotell i Riccione några år tidigare hade Elaine och jag svurit på att aldrig mera äta pasta. Där serverades pasta till varenda måltid, ständigt tillsammans med såser som ofta såg olika ut men alltid smakade precis likadant. Men den smakupplevelse Magdalena beskrev verkade onekligen intressant. 

”Vilket är då dagens kött” frågade jag, mest för att visa att jag var uppmärksam. ”Det vill jag gärna att ni skall gissa”, sa Magdalena och glittrade retsamt med pepparkornen. ”Gissar ni rätt så bjuder vi dessutom på desserten” fortsatte hon utmanande. 

Nä men stopp nu, tänkte jag!
Gissa?
Det kan ju vara häst, åsna, känguru, björn eller vad tusan som helst! Jag vill veta vad jag äter. Jag avskyr kastruller och grytor som innehåller obskyra blandningar av livsmedel jag inte kan identifiera. 

En gång just i Italien åt jag av ren artighet en förrätt som var obehagligt lik sylta - en maträtt som jag möjligen kan förmå mig att inmundiga under direkt vapenhot. Den gången hade jag dessutom drygt 39 graders feber vilket inte ökade mitt välbefinnande när jag fick veta att det jag just intagit var ett färserat gristryne. 

Men nu var det ju det där med de där rackarns pepparkornsögonen! Och att Magdalena ju faktiskt nästan kunde ha varit min mamma. Och om jag sövde smaklökarna genom att ta ytterligare ett glas Grappa först. Och om jag sedan åt bara lite, lite varmrätt och extra mycket dessert, som jag ju dessutom kanske skulle slippa betala. Jag sträckte mig efter glaskaraffen och kände modet växa i mitt bröst.

”Okej, jag antar utmaningen”, sa jag samtidigt som Magdalena bestämt lade beslag på karaffen som innehöll det simmiga fundamentet för min djärvhet.

”Låt mig föreslå ett par goda viner istället”, sa hon med ett närmast moderligt tonfall. ”Grappa nu gör bara att ni inte kommer att uppleva de subtila smaker som maträtterna erbjuder”.

Nej just det, tänkte jag sorgset och följde henne med blicken när hon tågade ut mot köksregionerna med kristallkaraffen i famnen.

Tidningarna Giacomo gett mig visade sig mycket riktigt vara drygt veckogamla och erbjöd ringa tröst. Jag kom på mig med att känna mig som om jag satt i väntrummet hos en tandläkare, hela tiden mumlande för mig själv: ”Det är ingenting att vara rädd för, om en halvtimme är det över, det är ingenting att vara rädd för, om en halvtimme är det över.”

På gatan utanför matsalens fönster gick ett högljutt och festglatt sällskap förbi. ”Avundsvärda människor”, tänkte jag. ”man kan undra vad de har ätit för läckerheter!”