4.

Det sägs ibland att attraktiva miljöer, som London, San Francisco, New York och för all del Stockholm tenderar att bli sönderfilmade. Ändå är det alltjämt ett fantasteri att på plats få uppleva utsikten över Manhattans hisnande skyskrapor, det snobbiga folklivet kring Sunset Boulevard i Hollywood eller den karakteristiska blandningen av smuts och avgaser i Londons säregna citykärna.

Nu satt jag emellertid i en väl inrökt restauranglokal i Florens och letade efter lämpliga superlativ för att beskriva den välbalanserade kombination av smaker som givit mig en av mitt livs mest fantastiska måltidsupplevelser.

Samtidigt funderade jag över vilket slag av kött som den gudomliga såsen innehöll. I verkligheten var det en fullständigt oviktig fråga, naturligtvis, för vem känner behov av att kartlägga paradisets beståndsdelar?

Magdalena betraktade mig förväntansfullt. Jag låtsades försöka penetrera såsens råvaror genom att med slutna ögon pressa tungan mot övergommen. Men smakerna hade ingått någonting som jag snarast måste beskriva som en magisk symbios. De hade inte förenats i den meningen att de erbjöd mina smaklökar en enda, harmonisk njutning, nej, det var snarare så att min tunga upplevde hel rad olika smaknyanser som kompletterade varandra perfekt, som instrumenten i en symfoniorkester.

Kort sagt: Det var jävligt gott!

Och att försöka gissa köttet var fullständigt meningslöst. ”Jag ger mig”, sa jag till mig själv. ”Jag lär få betala för desserten själv, men att döma av det jag ätit hittills kommer också den att vara mer än värd sitt pris.”

Magdalena tömde karaffens sista rödvinsdroppar i mitt glas och sa: ”Skulle ni tro mig om jag sa att det är kaninkött?”

Kaninkött?! Jag hade aldrig ätit kanin tidigare och inte heller senare. Hur skulle jag kunna gissa hur kanin smakade, vilken struktur köttet hade och vilket tuggmotstånd det erbjöd? Jag tog lite mer av den läckra köttsåsen och bestämde mig för att pröva en bluff.

”Nej, kanin tror jag inte att det är, det skulle knappast vara så bestämt i konsistensen.”

”Dumheter”, fnös Magdalena, ”hur man upplever strukturen på färserat kött beror bara på hur det är tillagat. Det skall malas väl och stekas hastigt i en mycket het panna, den får absolut inte bringas att koka. Så oljan måste tåla hög värme och vara rykande het, och man måste passa färsen noga så att den inte bränner och förlorar både smak och det ni kalla 'struktur' ”.

”Så det är alltså kanin”, sa jag.

Magdalena log. ”Nej, det är faktiskt lika delar lamm och get, två ganska magra köttsorter som kompletterar varandra utmärkt.”

Get. Det hade jag heller aldrig ätit tidigare.

”Själv brukar jag alltid göra köttsås på magert gris- och oxkött, med tonvikt på det senare”, sa jag som om någon hade frågat.

”Jaha” sa Magdalena med ett retsamt småleende. ”Sover ni alltid på samma sida också?”

”Nää”, sa jag och kände mig samtidigt lite fånig.

”Vi människor fastnar alldeles för lätt i våra vanor”, sade Magdalena förklarande. ”Vi tror att vi behöver det för att vara lyckliga. Vi envisas med att sitta i samma stol varenda dag när vi äter vår frukost som är likadan från dag till dag. Sedan borstar vi vårt hår med hundra tag, varken mer eller mindre. På bussen gör vårt behov av trygghet att vi alltid vill sitta vid fönstret på den andra bänkraden bakom föraren och tofflorna skall alltid stå på precis samma plats vid sidan av sängen. Med så enkla medel tror vi att vi kan öka vår trygghet.”

Jag tänkte på mina egna morgnar och tofflor och sittvanor och kunde bara instämma. Magdalena satte sig ner mitt emot mig och lutade sig framåt över bordet.

”Men när kulorna börjar vina och bomberna börjar falla! Då lär vi oss snabbt hur det är bevänt med den tryggheten.”