Hon brukade sjunga gamla sånger för mig, smeka mig över håret och kyssa mina ögonfransar när jag grät
Så plockade hon upp mig från golvet och viskade sagor tills jag somnade
Men hon är borta nu, min älskade och jag får aldrig se henne mer igen
Världen var vår labyrint, vi sprang på det bruna, brustna kartpappret
vi snubblade så ofta på kanterna som uppkommit efter alla gånger kartan vikts
men det gjorde ingenting, för vi var fria
Fria i vår galenskap, i vår nakna hud
helt utan sans, utan att lugna oss eller sakta ned
hon visste att allt skulle falla samman
jag sneglade på henne i smyg när hon viskade sorgsna visor till träden
med sin mjukt beniga hand vilandes mot den dova stammen
Det var inte förrän i gryningen som jag tvingades inse att hennes andetag var trasiga
att hennes kropp förblödde inombords och kallnade
vi låg i vattenbrynet när solen steg upp, med det svala vattnet i håret och längs med våra höfter
jag hade slutat skrika när min älskade dog
och när solen stod högst på himlen reste jag mig och gick ned i vattnet
lämnade hennes kropp på strandkanten
jag såg inte tillbaka, kunde inte ta farväl
sedan sjönk jag och lät vattnet dränka mig