som att ljuga. Det ger mig en underbar frihet
att brodera ut de mest fantastiska historier,
blott jag alldeles i början återger en smula
sanning för den som gitter höra på och kan
lätt kontrollera saken dessutom.

En liten del är alltså sann och det är den
delen jag bygger minnet av hela saken på.
Det är som att börja virka i ena änden av
mössan och sedan brodera ut hela återstoden
för en lätt gapande publik som

verkar som lätt trollbunden av detaljerna i
mitt fantastiska och äventyrliga liv. Späckat
som det är med små delikata detaljer och
stundom helt ovidkommande inpass om
miljön, stämningen, vädret

och människor som obekanta för mig förut
utgör själva kulissen för det flödande budskap
som ramar in hela historien. Det roar mig
helt enkelt och åhörarnas fascination och
kvardröjande i mitt sällskap

lockar mig helt enkelt att fabulera fritt. Det
är förstås helt och hållet deras eget fel. Det
är deras oerhört uppmuntrande anspänning
som försätter mig i den gas och extas som
utgör själva bränslet för min

berättarglädje. Jag drar mig då och då till
minnes saker som jag för mitt liv sedan inte
riktigt vet om det är de delar av sanning jag
bygger delvis mina historier på eller om
dessa delar blott är spridda

fragment, som spreds de till mig via vinden
i mitt stormiga inre. Jag kan väl på det viset
också medge att jag ljuger så jag tror mig själv.
Det är just under berättande jag tror på det
jag säger. Det står som så

pass levande framför mig som om jag satt på
stolen i en biograf och såg det utspela sig
framför mina ögon. Det är så det är, jag berättar
det jag ser och det jag ser är en hela tiden
födandes dröm sprunget ur och

matat på av det jag berättar. Det är som en
serpentin vilken efter första utkastet bara
fortsätter att veckla ut sig tills jag utmattad
som efter en uttröttande orgasm lugnar mig
och avslutar alltsammans.