Jag vet inte när det hände, det kan ha varit i Ångestcentralen. I ett obevakat ögonblick slogs livet i spillror. Det trodde du väl aldrig om mig? Jag är inte så präktig, är rent av fantasilös och destruktiv. Pusslar med knivskarp precision med följsamt märkta bitar som vägrar kapitulera. Ramar skyddar min sida av verkligheten.

Riktiga kriser skakar om. Och jag, jag lär mig aldrig. Rädslorna flockas runt mig varje dag och jag håller sakta på att gå upp i sömmarna. Likt lösa trådar ser jag ångesten slingra sig över kroppen. Ångesten pressar mig till bristningsgränsen. Jag går förlorad i en brottsjö av rädsla. Ett ord och jag utplånade ursprunget hos mig själv.

En simpel slumpträff utan någon giltig förklaring. Ett svart hål i hjärnsubstansen. Vem är jag i mig? Bruten handled, orsakad av mig själv. Jag hör hatets gapskratt när det drar fram över kroppen. En fientlig och lysten inkräktare. Så väldig, så ofantligt den bredde ut sig. Skamlöst tränger den in och våldtar.

Jag följer dess darrande tryne där den gömmer sig under gipsbandaget. Jag betraktar självupptaget min utdragna kamp. Himmel och helvete blandas till ett då, ett nu och ett sedan. Energin i rummet tar slut efter ett tag som om det handlade om syre. Varför bryr jag  mig, jag ska ju ändå dö. Ansiktets smärta, en egen värld.

Flera flyktförsök till lögncentralen, där jag befriar mina karikatyrer. De spottar och dreglar ut gamla vanor, i nya skepnader. Jag har flera bottnar en del bottnar jag inte i. Hur mycket kostar antikroppar med skydd mot dumhet? Varje tonfall är en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas.

Om man tittar på mig från rätan ser det inte ut som om jag hade några knutar eller trådar som sticker ut. Det är avigsidan som är den sanna sidan av mig. Den visar hur trådarna har gått för att bilda mönstret som blivit den jag är. På baksidan söker nålen punkten för genombrottet. Ur de dolda orsakerna växer jag fram.

Straffet är att se ångesten före någon annan. Jag skriver mig ut, där omprövar jag allt jag gjort. Pennan skriver under hård press. Den öppnar dörren mot smärtan och ångesten. Fräsande likt ett smärtstillande medel dör orden ut. Svårare än allting annat är att snärja orden i tystnaden, efteråt.

Var hittar jag en verklighet jag kan leva med? Ska allt fortsätta som förut, bortsett från att allt är annorlunda nu? Jag är inte längre densamma, nu har jag en smärta som ligger precis under huden. Hur ska jag förklara känslan när jag spottar verkligheten i vitögat. I morgon är jag mig själv igen. Hoppas jag är mycket klokare då, än vad jag är i dag.