Kör min vita Volkswagen Golf ursinnigt fram på en smal grusväg.  Sommardagen är nästan kvävande varm och alla rutor nervevade. Jag är på väg till Tännforsen. Ett av Sveriges häftigaste vattenfall. Bromsar in hårt vid souvenirbutiken som är stängd. Inte en människa i närheten. Med mig har jag ett par skidglasögon. Sätter på mig dem så att de sitter i pannan. Sedan tar jag upp två gummimattor ifrån golvet i bilen. Lägger dem så att de täcker förarstolen helt.  Det är första gången jag är här ensam.

Älskar denna plats. Här är naturen vildsint. Raseri och skönhet på samma gång. Går raskt till utsiktsplatsen och lutar mig mot skyddsräcket. Ensam och plötsligt rofylld. Solen leker med vattnet. Färger kommer och går.Mystiska skuggor i ständig rörelse.Här finns säkert både vättar troll och andra väsen tänker jag. Ljudet ifrån vattenfallet är öronbedövande men ändå mjukt på samma gång. Vattenfallet verkar vrålande skjuta ut vattnet över kanten som ändrar form hela tiden.

 Senaste gången jag var här med en kompis fick jag en idé: "Liselotte  tror du att det går att komma in bakom vattenfallet ? "  Hennes mycket vackra gröna ögon - så där perfekt ovala - såg förvånat på mig. "Nej hur skulle det kunna gå till ?" Ja jag tänker försöka i alla fall svarade jag. "Du är ju helt galen" sade hon då.  Sagt och gjort. Jag klättrade försiktigt över skyddsräcket. Och mitt äventyr började.

Det var ganska lätt att komma ner till marken. Mina vita gummisulor slant inte än ända gång trots att stenväggen var hal. Men mitt uppdrag :o) misslyckades. Det var omöjligt att se någonting när jag kom närmare fallet. Mina ögon blev så fulla av vatten att det bara var att vända om. Klättrade besviken tillbaka upp till utsiktsplatsen. Liselotte var riktig arg på mig:"Du är ju helt rubbad."  Vi gick tillbaka till hennes bil: "Du får sitta i bagageutrymmet" sa hon. Blöt var jag ju sannerligen.

Japp - då var det dags för ett andra försök. Mycket försiktigt klättrar jag ner för stenväggen. Tar på mig skidglasögonen. Och börjar gå och klättra fram mot denna giganstiska vägg av vatten. Inom mig både spänning och lyckokänslor. När det är cirka tio meter kvar stannar jag till. Det är brant uppför sista biten. Och jag funderar på hur jag skall göra. Vattnet bombarderar mina skidglasögon och jag ser nästan ingenting. Jag klättrar tillbaka upp en bit på stenväggen för att kunna se lite bättre. Känner mig fram med händer och fötter. Är noga med att bara flytta en fot eller hand åt gången. Till slut lyckas jag komma in bakom vattnet.

Å vilket spekatkulärt skådespel ! Det går lätt att gå bakom. Tar av mig skidglasögonen. Tar mig fram till mitten. Sträcker mina armar rakt upp. Vrålar av glädje likt ett primalskrik. Ja - detta var ju 1989. En vattentät mobil hade annars varit bra att ha med sig.

Det går mycket lättare på tillbakavägen. Jag sätter mig storleende i bilen och kör mycket långsamt hem. Glädje och Lycka!!!