Lägger mig på din sida av sängen.
Även om det lämnar min sida tom känns det mindre ensamt, bara någon ligger i din säng. Jag är i mitt livs helvetes 10-årsjubileum och du är inte här för att ta över mina tankar på det.
Jag minns detaljer men aldrig hur det kändes att leva i en 17-årig kropp. Jag minns att allt satt i en 17-årings hjärna. Och att var jag än såg stängdes dörrar, eller så var det jag som stängde dem. Tänker på floden av känslor jag inte hade någon att förklara för. Tänker på att det var lätt att trycka undan 17-åringen för allt hon säger säger hon för att hon är 17 år. Och jag är fortfarande 17 år. Min kropp har bara åldrats och ärrats lite till.
Men i hjärnan är jag kvar där, där alla säger att alla är som du och du är inte ensam och det är sådant alla går igenom. Utan att vara i närheten av att veta vad jag upplevt. Någon säger stt det är så det är! Ungdomar känner mycket, tänker mycket, tror att det de upplever är det största och värsta de kan känna. Medan jag var så nära bristningsgränsen en människa kan vara, så att om jag skulle känna något värre vore livet inte värt att leva. Tog så mycket ansvar att jag tappades bort? Nätter som den här undrar jag om jag kommer lyckas vara jag igen. Jag har minnen som aldrig kommer försvinna. Jag kan inte tro att det är sant! Var det verkligen jag som..? Hur kunde jag hamna så fel? Jag vill att någon går in i min kropp och skrapar ur det som etsades in i mig för 10 år sedan. Jag kan inte göra det själv. Lika lite som jag klarade mig ensam då. Och ändå ligger jag här utan dig. Tror inte på rättvisa eller balans. Tror inte på något.