Björkstammar flimrar förbi
likt soldater vaktar de draken
från sin egen eld

hon springer i vit snö
fortare än någonsin

i torrt fjolårsgräs springer hon nu
ut mot havet, i stenskravlet
mellan vikarna
där sjöfåglar har sina nästen

hon har dödat sina starkaste rötter
huggit av dem därför att hon måste

med tvivlet skummande
springer hon
i det förtätade klipplandskapet
där säkerhetspolisen
hukar i varje skreva

likt kaniner
på så många sätt, likt kaniner
med långa öron

vaktar de mot inbillade faror
och allt som är okänt

de mjuka kaninöronen blir
skygglappar som hindrar vidsynen

hon hinner tänka

- Det är märkligt att okunskapen
är så förvillande lik ondskan

innan de osäkrar sina vapen

tänker hon att det finns en trappa
i slutet av kullarna
där fåglarna lyfter mot himlen