Det var en trist höstdag i huvudstaden. Regnet hängde i luften och de svarta plåttaken blänkte i det bleka höstljuset. Mellan husen passerade människor i rask takt på väg till det som fyllde deras liv. Det var lunchtid.

Plötsligt ropade någon till. Allas blickar riktades upp mot hustaket. Högst upp stod en man alldeles ute vid takkanten och hade ett rep runt halsen. Han såg ut att vara i femtioårsåldern, klädd i svarta byxor, skinnjacka och en färgglad skjorta. På huvudet hade han en taxiliknande mössa. Hans ögon var alldeles mörka och tycktes irra omkring för att få ögonkontakt med de människor som nu hade börjat samla sig nedanför huset. Repet om halsen var vitt, grovt och verkade vara knutet runt skorstenspipan på taket.

Budgivningen började nästan genast.

-Tror du han hoppar? Den kostymklädde äldre mannen vände huvudet mot den som stod intill, en man i trettioårsåldern som hade en vindtygsjacka på sig.
-Vet inte, men varför skulle han annars stå där uppe?
-Skaffa lite sympati, kanske. Eller uppmärksamhet. Han är ju en sån där, du ser, det syns ju på kläderna.
-Zigenare, ja det syns ju lång väg. Vad fan ska de hit och göra? Snyltare är dom hela bunten.
-Ja, hur fan orkar dom bara, sitta på en filt hela jävla dagen och göra ingenting. Sitta där med burken och det där jävla fotot av några ungar. Jag tror det är samma foto dom använder. Alla ungar kan väl inte ha leukemi i Rumänien?
-Haha, neej, dom bara spelar. Nu ska han stå däruppe så att någon hämtar ner honom och fixar hotellrum på sjukan några dagar. Fint va? Rum och mat på skattebetalarnas bekostnad. Mannen vände sig upp mot taket och skrek.

- Stå inte där och larva dig! Kom ner och sätt dig med din vanliga pappmugg!
Han skrattade rått åt sitt eget skämt och fick medhåll av kostymmannen, som fnittrade glatt.
- Läste du i morse om den där artonåringen som hade 50 000 kronor i BH-n, hon som motade bort en annan tiggare som hade tagit hennes tiggarplats? Hon var visst kassör eller nåt åt en hel grupp zigenare.
- Ja, jag läste skiten. Fy fan, först sitter dom och norpar åt sig enkronor, och sen går dom runt med mer än vad vanligt folk har på sina sparkonton. Kommer hit, får bidrag och har det egentligen jävligt bra. Dessutom utan att jobba. Jävla gnäll på dom, om du frågar mig. Skicka hem dom, allihop!
Den yngre i vindtygsjackan nickade och hötte med näven upp mot taket.
- Hoppa då för fan! Stå inte bara där utan gör nåt. Fan, lunchen är ju snart slut. Vi får skruva till det lite.
-Jävla fegis, du vågar inte!
Mannen på taket stirrade ner mot gatan. Tårar rullade ned för hans kinder. Han rörde sig oroligt fram och åter, bytte fot precis som om han brände sina fotsulor av takets värme.
Det stod nu närmare trettio personer på den breda trottoaren nedanför taket. Allt fler anslöt sig till kören. Det var en blandning av åldrar, klädstilar och ansikten, ja de flesta såg ut som vem som helst. Kören tilltog.
- Hoppa, hoppa, hoppa, hoppa!

Och han hoppade rakt ut i luften, föll fem-sex meter innan repet spändes runt hans hals. Och det höll.
Av tyngden slets kroppen från halsen och dråsade med ett köttigt dovt läte ner på trottoaren. Vid våning två gungade mannens huvud i repets ände. Det rann blod ned för husväggen. Ögonen stirrade fortfarande. Och hans kinder var alldeles rödgråtna.
Pöbeln tystnade tvärt. Ingen verkade vilja se på den andre. Tystnad rådde i någon sekund. Sedan började folksamlingen att sakta skingras. Var och en gick helt enkelt hem till sitt.

                                             @