Molnen har smittat mig
med sin mörka fukt
vinden trotsar tyngdlagen
försåtligt viskande

att ensam är stark
att urberget står fast
att jorden inte ska rämna

jag känner oron, otron
men vet att tiga

bara en halsstarrig brygga
gör motstånd

talar genom vindsorlet

-Jag har stått här
genom höststormar
i hundratals år nu

av järn och silver-ek

aldrig ger jag vika
för vädrets nycker