Det var med en euforisk, nästan triumferande känsla som Göran rullade mot kanten av ännu en obekant säng. De nyväckta fötterna skickades med en gungande rörelse ner mot den vita lite trötta linoleummattan. Instinktivt! Som han slagit i en glasvägg, slängdes han tillbaka i ett tyglat skrik. Göran slet upp sin fot, fattade utstuderat långsamt tag i en grön legobit som satt fast på hans fotsula och försökte tyst med all sin kraft pulverisera biten i sin handflata. Bara för att några sekunder senare lika onaturligt långsamt placera den mot väggen, innan han så mycket noga såg över golvet och gungade upp igen. Han tittade mot andra sidan av sängen. Tittade på kvinnan med det rågblonda håret, hur hon liksom puffade i sin andning. Det lät som suckar av lättnad gick igenom henne när han rafsade ihop sina kläder och tog sig ut mot toaletten. Fikastunden var över.

Han hasade in på toaletten som stank av använda blöjor och liljekonvalj. Alltmedan kisstrålen omväxlande tilltog och dog såg han sig omkring i det lilla utrymmet.  Toaletten andades åttital och dominerades av en barnsligt ljusblå färg. Som axelvaddar tryckte sig rummet över honom, utan att för den skull tynga ned honom. Tvärtom ikläddes han av en sorts stolthet av de nostalgiska energier rummet förmedlade och vände drömmande blicken ut mot fönstret. Där på fönsterbrädan, bland tampongpaket, filar och hårborstar stod en flaska Armani Black Code. Naturligt svettig fungerar visst lika bra, tänkte Göran och drog in sin mage för att knäppa sina byxor.

Kvällens regn och nattens kyla hade klätt bilen med en transparent pansarduk av is. Göran startade sin silvriga V60, klev ur, drog fram en röd Prince, tände den, böjde bak sitt huvud och spred i en känsla av lättnad och välbehag ut ett grått rökmoln. Molnet dröjde sig stilla kvar. Beslöjade nikotingrått de slitna hyreshusen och hade på något sätt en sorts inneboende ovilja att lösas upp där det hängde.
Han fiskade upp mobilen, 5:35. Träffen med Anna som han hade bestämt igår hade resulterat i sju missade samtal och fem sms. Görans ständiga reservplan. Anna, en kroppsbekant, nu var det definitivt över. Sockersött prat och tomma löften, det fanns inte en chans att han skulle kunna få henne till sig igen. Inte en krona, inte en kyss eller smekning. Den ekonomiska och sexuella nödutgången var permanent tillstängd. Han läste ämnesfälten i meddelandena. Hur de gick från frågande gemener till versaler och utropstecken. Göran raderade Annas meddelanden och läste sedan hastigt igenom ett par sms från två andra kvinnor som han nyss börjat bearbeta.
  Armani och Lego. Ja jävlar, tänkte Göran, förde cigaretten mot munnen och kände en brännande värme sticka mot fingrarna när han glödde upp det allra sista med ett sug och sprätte iväg cigaretten med pekfingret.

Han satte sig tillrätta i bilen och började köra hemåt. Skiftet började nio, runt två timmar skulle det ta. Det fanns gott om tid. Han drog fram mobilen och var på väg att fästa den mot den självhäftande plastplattan då den grönt lyste upp. Utan eftertanke tryckte han på luren och förde den mot sitt öra.

”Ja det var Göran.”

”Du din jävel…”, väste en gråtande men samtidigt ur ett ursinne beslutsam röst, ”vet du vad du ställt till med egentligen.”

”Anna, jag är ledsen.  Något hände, jag tänkte ringa, men, ja det gick inte.”

”Något hände, det ska du ha jävligt klart för dig. Vet du det din satan. Och det är dit fel. Kom ihåg det. Att allt precis allt är ditt fel. Hör du det din onda satan. Ditt fel! Allt!”

”Anna… kom igen… Anna… prata med mig, Anna… hallå… Anna!”

Det var lönlöst, samtalet var avslutat. Hennes lite sluddriga röst var borta. Göran stegade genom cd:n i bilstereon och lät Dont worry be happy med Mcferrin dröja kvar. Han höjde volymen så basgången trycktes runt kroppen och började forcerat nynna med. Göran provade att ringa igen. Inget svar.

Förskottsbetalningen till resan, det tomma pratet om förlovning och alla de andra kvinnorna. Det måste slutligen ha nått henne. Lögnerna hade drivit in och slagit omkull henne. Men hur naiv kan en människa egentligen vara. Var man så blåögd fick man faktiskt ta konsekvenserna. Precis som Helene i Sollefteå. Pia i Östersund, Maria i Sundsvall, Karin, Carola och alla de andra. Några av dem utnyttjade ju karlar rent sexuellt på samma sätt. Det visste Göran, klart de fick skylla sig själva. På exakt samma sätt som det hade börjat för honom. När han med bultande hjärta satt där på ett fik i Sundsvall och skulle träffa Louise. Den första nätkontakten som resulterat i en fysisk träff. Då sökte han efter - en livspartner, kärlek var det han var svulten efter, någon som verkligen brydde sig om honom.

Louise med de gröna ögonen och sitt korpsvarta hår. Sättet hon rakryggat rörde sin korta men lite satta kropp, självklart men ändå feminint tog hon sig fram. Så vacker hon var, och hur han hade älskat att befinna sig mitt bland det där kvinnliga som då låg alldeles inom räckhåll. Den där runda blommigt sensuella doften som stickigt höll sig fast runt henne och fick fäste genom alla de rum hon rörde sig i. Och allt det hade mynnat ut i, allt som fanns kvar där när allt skimrande som efter ett slagregn var bortsköljt

Skulle du kunna låna ut ett par hundra. Johan behöver en ny jacka. Peter har så jobbigt i skolan, jag skulle vilja muntra upp honom. Jo Göran, jag såg en crossmotorcykel utanför Umeå som var svinbillig. Men, ja du vet hur det är. Jag står här med varken bil eller pengar för tillfället… Skulle du… Jag vet inte hur jag skulle kunna tacka dig om du kunde.

Så hade det låtit och innan han riktigt förstod hur grovt utnyttjad han blivit var närmare 100,000 borta från hans konto. Detta utan att han ens fått riktigt vidröra henne, utan att han fått smaka på hennes läppar.

Vilken idiot han hade varit. Åh, ett sådant blåögt dumhuvud han varit.

Göran blev varse om att han satt och lyssnade på Hero av Mariah Carey. Tre snabba klick och han var omgiven av Metallicas battery istället.

Han växlade ner till fyran och tryckte ner gasen mot golvet. Växlade upp till femman, lufttrummade, sjöng med i refrängen, gungade med hela överkroppen i sätet och styrde bilen med låren. Och när låten tog slut var det precis som all energi liksom försvann. Varför hade han utsatt alla dessa människor för detta? Alla dessa skavande känslor han måste ha lämnat dem med. Sorg, ilska, besvikelse och lidande, nu drev allt tillbaka mot honom.

Förbannat så oreflekterande han hade dragit fram, och nu självmord?

Högakustenbron närmade sig. Morgonen hade öppnat sig som en gyllene löftesrik rand och de grå pylonerna tornade upp sig mot himlen, som om han närmade sig en dörr. Vad fan var han för en människa egentligen? Händerna runt ratten skakade och knogarna vitnade. Volvons varvräknare gick mot rött, samtidigt som ett grönt sken från Görans telefon lyste upp den dunkla kupén. Han var hemma