I ett immigt fönster
på tredje våningen
skymtar hennes ansikte
till hälften dolt bakom
en gulnad spetsgardin

nedanför är gatan tom
fuktig och svart
gult ljus från gatlyktor
färgar dimman över
en ödslig parkeringsplats

men hennes blick vilar
bortom, i fjärran där inga ögon
ser hon hästarna
galoppera i det höga
fjolårsgräset
torrt och högt, utan stigar

och smeden som kliver
med stora kliv
bortåt ängarna

han som är som den ende
som kan sko de vildaste
hästarna, stilla viskar han
viskar dem lugna

i det gröna gräset på ängen
betar de milda lammen
hon ser dem, och hör
tackorna sjunga vaggvisor
för sina små

Där är en ängel, flammande
ljus
med budskap om fred
fred på jorden

hon blinkar och
lutar sitt huvud
mot uppenbarelserna

de som ännu finns kvar
bildar en ros av imma
hennes andedräkt på rutan