En hand satt i rörelse når dina händer
och för dem till sin höft. Tyst går en lampa sönder, tyst.

Du häller upp något tidsinställt, det
bultar till i kärv turmalin. Utsändningen flackar, grannen slår i väggen.

Fantomsmärtan ljungar efter
dina gamla tavlor. Jag bryter kritan i handen, drar runt stoftet med tummen.

Ett ackord klingar ut, du hindrar det
inte; förr skrapade du skorna noggrant utanför dörren.

Du kom in, jag slöt ögonen varje gång. Jag ville höra exakt
när du öppnade dina. Jag hör. Grönt. Grönt.

Två bilder verkar ha klarat sig;
jag blåser bort glas och sand, borstar av dem.

En vindstöt - så oväntat hård - drar in nålar:
darrande i väggen, i böckerna, där, i mitt fotoalbum.

Någonting. Det du inte kan släppa ut till ord.
Gräset betas kortare i år, myllan flämtar till i ljuset.

Mitt första minne. Min mor, vid hallonsnåren.
Nu: den här bruna fläcken. "Har du märkt den förut?"

Solår. Som utspätt thé. Som thé utspätt med vitsprit. De var
precis så meningslöst gula, men jag minns dem väl.

Underligt. Fotografiet från stranden - vi blundade alla tre -
en av oss måste ha målat dit ögon, ser jag nu.

Kronan var för högt upp, stegen alltför kort.
Bladet sjöng när jag skakade sågen, sjöng för dig, falskt.

En barkbåt välter ute i bäcken. Det är bara efteråt
vi vaknar, när stenarna plumsar i vattnet.