(Den 6:e februari gick du upp - duschade och sminkade dig. Sedan till vårdcentral och vidare akut till Sahlgrenska avd 91. Där fick du dela rum med en stackars dement spillra till människa - som talade dygnet runt. Så du fick inte sova på tre veckor. Till hematologen fick du inte komma förrän efter just tre veckor - och då var det ju försent. En 81:åring prioriteras inte så högt. Den första veckan ringde du varje morgon: " För Guds skull - snälla ta mig härifrån."  Sedan orkade du inte längre...)

Jag vet inte - jag är förbi alla känslor - letar efter bortglömda tårar - kanske jag hittar dem så småningom? Vi fick en fin stund igår trots allt - när jag lyckats ordna fram - morfin och stesolid. Vi kom båda till ro - talades vid i timmar - klappade dig hela tiden.

Bättre mamma har aldrig funnits - trots min medfödda sjukdom - var jag ett mycket lyckligt barn - tack vare din villkorslösa kärlek/omtanke/ömsinthet och närvaro.

"Snälla Jörgen - döda/ta bort mig nu. Det här går inte längre". Var det första du sade till mig igår morse. Visst svarade jag - om jag bara kunde.

Det har alltid funnits en talande tystnad emellan oss. Nog det det renaste och vackraste sättet att kommunicera/existera på...

Din värdighet har stulits av cancern - nu på palliativt boende - dödens väntrum...

Ser ut igenom fönstret - sjuktransporter kommer - likbilar åker - en bisarr syn.

Men att dö - det är ju så naturligt - vill ju bara att det skall ske så mjukt och rart det nu kan. Men det är svårt - ack så svårt. Jag är ju ingen läkare - medlem av den vita adeln - endast en sjuk son...

Jag hoppas att du nu får lämna oss så snart så möjligt - med så många så möjligt närvarande - stilla och mjukt.

Efter begravning med mera - tro mig mamma - jag kommer alltid att lyssna efter din röst när vinden smeker mitt ansikte...

På återseende älskade Mamsen...

- Din son - Jörgen.