Jag letade efter en person som hade lånat min väska. Så kom jag till en kollegas tjänsterum men innan jag hann be om att få gå på toaletten så skyndade han iväg just dit - och kom inte ut inom rimlig tid. Jag letade efter en annan toalett och kom in i en lång korridor med stängda tjänsterum. Till sist kom jag till en öppen dörr och gick in. Det var ett stort tjusigt rum som gick i vinkel och vid vinkelns hörn mötte jag en äldre gråhårig man, det var styrelseordföranden som såg både allvarlig och bekymrad ut. Jag tänkte be om ursäkt för att jag bara gått in i hans rum men han viftade bara avvärjande. Då kom jag med behovsfrågan. Han kallade på en sekreterare och med gemensamma krafter baxade de undan ett både högt och långt skåp vid långväggen. Då blottades två dörrar, den högra ledde enligt skylten till en städskrubb medan den vänstra dolde toaletten som var både allmän och handikappanpassad. "Å, så bra!", undslapp det mig och jag gick fram till toalettstolen där locket var stängt. Och strax förstod jag varför. Utan att tänka mig för spolade jag. Och skyndade sedan ut och stängde dörren men vätskan hann ändå rinna fram till den och leta sig ut fast ganska långsamt.  Jag gick vidare och kom tillbaka till den första toaletten men där lyste det fortfarande rött - efter tre timmar! Och jag bara visste att det var samma person som varit där så länge. Han hade ju sorg. Dock märkte han att någon var utanför, det förstod jag av ljuden inifrån. Plötsligt fick jag tillbaka min väska och glad för det men mycket frustrerad vaknade jag och ilade till ett visst rum...