Hon förstod egentligen inte varför. Kommer tvångstankar av den här sorten, med klimakteriet? Hon visste inte, men var stadd i kassa och slog till. Påverkade av sina tvångstankar hade hon kört ganska ryckigt i sin lilla bil, till den flashiga bilaffären. Glasfasader i flera våningar och mängder av stora lyxbilar på besöksparkeringen. Men hon hade gjort sig fin, och skyndade sig ut från sin lilla bil för att inte bli förknippad med den. Detta var en ny värld för henne, och nu skulle hon verkligen ta del av den utan ovidkommande associationer. Neonljuset flödade och en ytterst välklädd försäljare närmade sig snabbt. Fast det långa flottiga håret ogillade hon. Det var något som inte stämde, men hon hade bestämt sig. En sprillans ny röd cabriolet skulle det vara. Här och nu.

Den stack verkligen ut. Den röda sportbilen, med plats för en till, nära intill, men inte flera. Vilket understatement! Hon hade aldrig tänkt på att nästan alla sportbilar var tvåsitsiga. Trots att det således bara fanns ett ledigt säte i bilen, kände hon sig lite ensam och frågade sig om bilar i allmänhet, och sportbilar i synnerhet hade en viktig funktion i den mänskliga fortplantningsprocessen! Tvåsamhet som tvåsamhet. Kanske att sportbilen ökade utrymmet för vacker romantik. Den var ju trång, så samvaron där bilen hade en roll kunde väl bara befrämja det mer eller mindre intellektuella förberedelsearbetet. Hon slutade fantisera om det som hörde till det förflutna för hennes egen del, och insåg att både sonen och dottern, båda i de övre tonåren, kunde ha liknande tankar. Vågade hon komma hem med bilen utan att oroa sig för att hennes barn skulle ge henne problem, som bara några år senare skulle innebära den största lycka!

Hon stannade planlöst vid en trottoarkant för att tänka efter. Skulle hon åka tillbaka till affären och lämna tillbaka bilen? Ta förlusten det innebär och njuta av att hon hade det gott ställt och utan problem kunde ta den ekonomiska käftsmäll det skulle innebära. Hon kastade ett öga i backspegeln för att se efter om hon stod illa parkerad. Så stängde hon av den nu viskade, tidigare mullrande, motorn. Hon behövde en stund för att tänka efter. Hon tittade i backspegeln en gång till. En kort bit bakom henne låg en busshållplats, men inte så nära att bussar skulle få svårt att komma förbi hennes onödigt stora bil, med tanke på vad den kunde klara av att transportera. Där stod en i första anblicken mycket tjusig man och tittade på henne. Karlar och bilar, tänkte hon. Slutar de aldrig att leka. Men det kanske tillhör den här världen och tittade lite till på honom. De grå tinningarnas charm, tänkte hon om mannen som tittade på bilen. Om det nu var bilen han tittade på. Hon tittade efter och funderade på att vända sig om. Målet för mannens uppmärksamhet var ju en smula ovisst. Hon var ju skild för ett par år sedan, och visst, hon var egentligen alltför ensam till vardags…

Bäst att ta på de slipade solglasögonen nu, tänkte hon och vände sig om. Bingo! Mannen tittade på henne. Inte på bilen? Troligen på henne. Kanske. Snabbt vände hon sig framåt igen och tittade i backspegeln. Fram med instruktionsboken så det fanns en bra anledning att ha parkerat just här. Med osäkra steg närmade han sig. Sätesjusteringen, tänkte hon. Den behövde hon läsa på lite om. De där elektriska knapparna skulle ju vara så logiska. För karlar, kanske.

Men hur skulle hon komma in på det samtalsämnet? Det kändes också väldigt fel att ta upp det hos en kvinna, som ju låg i närheten av det som karlar är mest intresserade av, om han skulle vilja hjälpa henne att justera. Hon kände sig väldigt villrådig. Vad skulle han komma att säga? Hans gång såg mera målmedveten ut nu. Vad skulle hon säga? Bjuder hon ut sig genom att inte köra iväg? Det fanns egentligen ingen synlig anledning att stanna där hon stod. Såg han att hon läste? Skulle hon låtsas vänta på någon busspassagerare? Äsch, den låg ju så där 30 meter bort. Nej, feg ville hon inte vara, saker skulle få ge sig själva. Hon väntade och han kom närmare.

Öppningsfrasen handlar om någon sekund. Kanske om bråkdelar av en sekund. Han skulle få ta initiativet. När han var framme fick hon en glimt av sig själv i spegeln. Oj då! Hon ville ju sminka sig lite vasst attraktiv för den där bilhandlaren. Nu blev hon plötsligt orolig för att bli tagen för ett lyxfnask, men hann inte agera.

Mannen började tala, lite osäkert: Vad kostar ... (ska han säga "den" eller "det" som nästa ord, tänkte hon?)