Jag är präst och jag tror inte på Jesus.
Jag har under hela mitt liv trott att Jesus finns, men nu gör jag inte det längre.
Du undrar förstås varför. En annan fullt berättigad fråga är hur jag kan fortsätta min gärning utan tro.
Det är inte så svårt. Du kommer att förstå mig när du har läst min berättelse.
Att vara präst är ett ensamt yrke trots att man har hela sin församling och dessutom familj. Jag träffar många människor i mitt arbete, men ingen vågar komma mig riktigt nära. Man skakar hand och ser nöjd och belåten ut när jag har döpt någon ny liten livsmedborgare eller vigt ett ungt förhoppningsfullt par. Trots detta har jag ändå känslan av att stå utanför på något sätt. Det är som om ingen vågar bli kompis med en präst.
Nu ställer du naturligtvis frågan:
-Vad har detta att göra med att jag inte tror på Jesus?
Frågan är berättigad, men du har inte hört hela min berättelse ännu.
Min ensamhetskänsla har gjort att jag då och då har tagit till flaskan, som man på ett finare sätt brukar säga när man menar börjat supa. Det har inte varit så att jag blivit full och raglat omkring. Ingen mer än jag själv känner till mitt problem. Min fru vet att jag tar en sup till maten någon gång. Detta har hon överseende med, men i övrigt är hon motståndare till sprit. Därför dricker jag i min ensamhet.
Vad är naturligare för en präst än att gå till kyrkan när han känner sig ensam?
Därför blev också sakristian min tillflyktsort. Någon gång frestades jag av nattvardsvinet, men på senare tid har jag lagt upp ett lager av starkare drycker där.
Vår kyrka är ganska liten, men varm och ombonad. Det är ingen kal och ödslig helgedom, utan väggarna och taket är fulla med målningar i varma färger. Framme i koret finns ett kors där det hänger en Jesusfigur i naturlig storlek.
Ibland går jag in där och tittar på korset och försöker göra mig en föreställning om de barbariska straff som fanns på den tiden när Jesus levde.
Jag förstår att du ställer dig undrande. Jag sade ju i inledningen att jag inte tror på Jesus, men du måste tåla dig tills jag har berättat färdigt.
En dag satt jag som vanligt i sakristian. Jag hade tagit ett par små glas whisky och hade egentligen bestämt mig för att gå hem när jag kände en obetvinglig lust att ta fram flaskan med nattvardsvinet.
Jag hade inte smakat vinet på flera månader, men nu kände jag att jag måste smaka på det. Vinet förvaras i ett låst skåp som jag har nyckeln till i min nyckelknippa. Det är ett gammalt lås som krånglar ibland. Denna dag var det extra krångligt. Under tiden som jag bråkade med låset måste jag vända ryggen till det lilla bordet där jag brukade sitta och dricka. Till sist lyckades jag öppna låset och när jag vände mig om med vinflaskan i handen höll jag på att tappa flaskan av pur förvåning.
Vid bordet satt en man. Jag hade inte hört ett ljud. Mannen vinkade inbjudande till mig och sade med mjuk röst:
-Kom och sätt dig. Nu skall vi dricka ett glas tillsammans.
Jag tyckte att mannen verkade bekant, men rösten kände jag inte igen. Konstigt nog blev jag inte rädd. Det normala hade ju varit att bli rädd när någon främmande man kommer in i sakristian och vill supa.
När jag kom fram till bordet såg jag att han hade konstiga kläder och med ens kände jag igen honom.
Det var Jesus. Jesus som hängde på korset ute i kyrkan. Åtminstone var han mycket lik honom.
-Jag har bara ett glas, sa jag. Men vi kan turas om att dricka.
-Bry dig inte om det, sa han. Jag dricker ur flaskan. Varpå han tog flaskan ur mina händer och slog upp en liten skvätt i glaset innan han satte flaskan till munnen och drack ur det som fanns kvar.
-Det var gott, sa han och torkade sig om munnen med avigsidan av handen. Det var många år sedan jag fick något att dricka.
Jag såg vad jag såg, men likväl tvivlade jag. Jag skulle vilja kolla om korset var tomt.
I vår kyrka, lägg märke till att jag säger vår kyrka och inte min kyrka som många andra präster brukar säga, finns toaletterna nere i vapenhuset.
Jag ursäktade mig med att jag måste gå dit innan vi kunde fortsätta vårt drickande.
Ute i kyrkan gick jag raka vägen till korset. Det fanns ingen Jesus. Bara korset med spikarna.
De grova spikarna som hade varit slagna genom hans vrister såg ut att vara blodiga. Jag gick fram och kände med pekfingret som blev alldeles rött.
Jag gick tillbaka till sakristian för att göra bekantskap med den man som jag hade stått och pratat om i kyrkan i många år. Jag såg fram emot att lära känna honom personligen. Det var ju den människa som jag kände allra bäst, men ändå aldrig hade träffat.
När jag kom tillbaka fanns han inte där, men flaskan stod på bordet. Den var tom och i mitt glas fanns den skvätt vin som han hade slagit upp till mig.
Nåväl, tänkte jag. Han så väl som jag kan ju ha behov av att lätta på trycket.
När jag var ensam i kyrkan, och det var mörkt ute brukade jag själv tömma blåsan i ett litet hörn alldeles utanför sakristian alldeles där stupröret från kyrktaket mynnade ut.
Jag tog för givet att han hade gjort sammaledes för jag kunde höra ett svagt skvalande.
Eftersom vinflaskan var tom och den lilla vinskvätten inte kunde lugna mina upprörda känslor tog jag fram whiskyflaskan.
Jag väntade länge och väl, men han kom inte. Jag drack ett glas och dåsade till en aning. Då hörde jag att det fortfarande skvalade där ute.
Var han så nödig?
Jag gick ut för att se hur det var med honom. Det fanns ingen där. Skvalandet kom från stupröret. Det föll ett duggregn som knappt skulle kunna göra att man blev våt, men när det samlades upp på det stora kyrktaket var det tillräckligt för att åstadkomma skvalandet.
Jag gick in igen. Jag gick direkt ut i kyrkan.
Tänk om korset var tomt!
Jag hade inte behövt oroa mig. Jesus hängde på korset som vanligt. Allt var som det brukade vara.
En sak hade ändrat sig denna dag.
Det var min tro. Jag trodde inte längre att Jesus fanns. Jag visste det.